Category: Porr

Våren, som händelse, är ju något man alltid ser fram emot. Det innebär uteserveringar, ljus, fågelkvitter, grönska, grillning, hemgång i soluppgången, etcetera.

Men det är inte bara bra saker. Jag lyckas förtränga det varje vinter, men påminns chockartat så fort temperaturen blivit tvåsiffrig och grusets bortsopning påbörjats.

Det finns en del människor, som likt husdjur och småbarn, blir alldeles spattiga av att behöva vara inomhus för länge. Plötsligt kryper det myror i byxorna, huvudet blir alldeles stimmigt, blicken börjar flacka. Därför måste de rastas. På vinterhalvåret, gissningsvis för att det är kallt ute, vandrar dessa människor till olika lokaler med varianter av hamsterhjul i för att få utlopp för sin överskottsenergi. Men så fort det tinat upp lite kommer de fram bland vanligt folk. Joggarna.

En kategori människor som av outgrundlig anledning får ut njutning av att ränna runt runt, tills man blir alldeles uttröttad och halvstapplande tar sig hem igen. Är man nöjd och belåten då? Ärligt talat, kan det verkligen vara värt all den mödan om det inte kommer en orgasm i slutet på eskapaden? Troligtvis rör det sig om nån slags duktighets-komplex. Man känner sig nog “duktig” när man har varit ute och joggat. Vafan, du har sprungit lite. Hallelujah (holla back).

Hur kommer det sig dock att det verkar stört omöjligt för människor av den här kategorin att röra sig i hastigheter som överstiger vanligt lunkande iklädda något annat än cykelbyxor? Missade de den stora cykelbyx-bränningen 1997?

Igår, kring 18-snåret, ringlade sig en lång kö av idel kostymer och klänningar uppför Kungsgatan i Stockholm, med målpunkt utanför biografen Rigoletto. Det var galapremiär för “Expedition Linné”, en dokumentär om Carl von, känd från hundrakronorssedeln.

Carl von Linné var en rätt skev snubbe egentligen, han gick igång på växters kön, var av den någon fascistiska åsikten att allt skulle delas upp i stam- och artnamn och dessutom mätte han bara underhållande 153 centimeter i strumplästen. Förövrigt var han en ivrig förspråkare (och vägbanare) av rasideologier. Tänka sig.

Eftersom klimathotet just nu är hippare än tsunamin att oroa sig för har Folköl Rydén och fotografen Mattias Klum bestämt sig för att sy ihop 300-årsjubiléet för Linné med klimatfrågan. Money in the bank.

Men förutom att man verkligen spricker av stolthet över att Sverige har lyckats klämma ur sig en sådan legendar som Linné, som säkerligen är ansvarig för att bananen inte är en frukt och att pinjenöten är ett frö och att jordgubbar är stenar eller vad de nu kan vara, så stoltserar filmen med något helt annat, som naturligtvis överskuggar hela klimatfrågan i slutändan.

Prins Carl Philip har nämligen strosat med filmteamet i ett halvår, hållt i kameran lite här och var och varit “inspelningsassistent”. Galapremiären befolkades således av diverse skräcködlor med väskansikten och allt journalistiskt intresse riktades mot hur det var att jobba med lillprinsen.

Herrejävlar, skönt att han var där så vi slapp fundera på om filmen egentligen säger oss nånting om världen omkring oss.

Konst eller porr?-redaktionen har varit nere och beblandat sig med småfolket i en småstad den senaste veckan, därav tystnaden. Vad man gör i småstäder, förutom att rösta på Sverigedemokraterna och snusa, verkar vara att titta på film via xbox. Vi valde på måfå ut en film för granskning, eftersom titlarna var något kryptiska i stil med “dmd-gb07.avi” så kunde det vara vad som helst. Det var Grandma’s Boy.

Innan öppningsscenen visas Happy Madison Productions vinjett, och således ligger Adam Sandler bakom och förväntningarna lägger sig tillrätta på en halvtaskig nivå, men nästan tillräckligt godkänd för att åtminstone fungera som tidsfördriv.

Dock lyser Sandler med sin frånvaro, och huvudrollen spelas av en av manusförfattarna, Allen Covert, som ser ut som Mel Gibson.

Covert spelar en 36-årig brajrökande tv-spels-testare utan större ambitioner, och i första scenen blir han vräkt tillsammans med sin rumskamrat eftersom den senare har spenderat alla hyrespengar på thailändska prostituerade. Alltså, inte vilka prostituerade som helst, utan just sådana från Thailand (det poängteras, och en bit in i filmen förstår jag varför). Stackars Allen blir tvungen att flytta hem till sin farmor, som spelas av Alla Älskar Raymond-mamman Doris Roberts. Till skillnad från Peter Boyle (Alla Älskar Raymond-pappan), som verkar blanda högt (Monster’s Ball) med lågt (The Santa Clause 3: The Escape Clause), verkar Roberts bara göra skit nu för tiden.

Filmen är ungefär så som man föreställer sig, en hel del runkskämt, en snygg tjej kommer in i handlingen, Covert gör bort sig lite, sen så glömmer alla det, han får tjejen på slutet, hans kompisar är comic reliefs, den feta snubben får suga plasttutte och blir överlycklig, det är jättebra att röka på och jättetöntigt att jobba, och allt löser sig om du bara råkar vara ett oupptäckt geni. Det räcker ju egentligen för att få en normalt funtad människa att bli uppgiven, men det som verkligen får mig att hata filmen tillräckligt för att skriva om den är följande:

Soundtracket består till största delen av hiphop. Skådespelarna har hiphoppiga kläder. De begagnar sig av uttryck som “yo” istället för “hello”, “dog” istället för “friend”, och kroppsspråket är inspirerat av gangsigns och b-boy-stans. Inget fel i det, så är det nog i de flesta weedrökande delar av den västerländska världen, så det är väl bara en spegling av verkligheten. Men den enda svarta karaktären i filmen porträtteras som en bush-babee, med ansiktsfärg, bastukjol och klick-klack-språk. Någon slags voodoo-doktor eller nåt. Hur kan man omfamna musiken så omfattande, och samtidigt inte inse att man målar upp parodier, eller snarare nidbilder, av svart kultur? Slutresultatet är en förväntat sexistisk och oväntat men obehagligt rasistisk pundarfilm som de flesta med största sannolikhet kommer vifta bort som en obetydlig småsak.

Men det är ju inte det, det är ett tecken på att Elvis fortfarande är kungen av rock ‘n roll.

En helt annan sak: Aftonbladet uppmärksammar fejkbloggen om Carl Bildt, och skriver halvupprört om det. Tänkte bara poängtera att jag var först, bajtare.

Ronnie Sandahl är en liten gubbe från Falköping (eller Linköping eller någon annan yttre förort) som bor i Stockholm och skriver i Aftonbladet om hur dåligt han mår över det (eller nåt, jag brukar inte läsa krönikor i Aftonbladet). Han har också släppt en bok som heter “Vi som aldrig sa hora” och om detta skriver de flesta. Jag tänkte låta bli, men kan inte riktigt hålla mig.

Efter att Fredrik Strage sållat sig till raden av svenska nöjesprofiler som fastnat med fel mjöl i mopedmustaschen vid Spy Bars rökruta skrev Ronnie en krönika om missbruket bland nöjesjournalister och det var, skulle man kunna tro, dumt av Ronnie eftersom han nu garanterat skulle hängas ut av alla och envar som hade en fot i det Stockholmska nattlivet.

Och mycket riktigt sågas boken, som handlar om att fula killar, nej, snälla killar, nej, Ronnie aldrig får ligga – av alla som kan skriva (och läsa). Men varför?

Det är så fruktansvärt övertydligt att Ronnie är ett stackars mobboffer som gjort det till sitt försvar att låtsas att han bejakar den sidan av sig själv. Eller hur. Och alla som sparkar mot honom, hånar honom, uppmärksammar honom, gör honom snarare en tjänst. Dessutom verkar det finnas recensenter som faktiskt läst boken!

När glömde folk att “silent treatment” är det absolut bästa sättet att få någon att sätta rakbladet till handleden?

Vänner,

vaknade idag i ett slaskblött och vårvinterdimmigt Stockholm. En sådan morgon som för tankarna till en återkomst som internationell frihetsdebattör. Det är inte så dumt att nätverka med en iskyld Martini Bianco på en konsgjord strand därute på internationellt vatten utanför Dubai.

Till morgonkaffet och croissanten bläddrar jag i dagens skörd av morgontidningar. Som minister ser jag det som mitt ansvar att hålla mig uppdaterad. Jag läser Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Connoisseur. Småleende konstaterar jag att gårdagens debatt om mitt bloggande har ju fortsatt rasa. Kära Torekull, inser du inte att jag ligger 10 år före? Jag hade en maillista redan 1994, om ni minns. Rätt poppis.
Besökssiffrorna till min blogg är också fantastiska, och jag vill rikta ett tack till alla som kommenterat. Skönt att vettiga människor verkar använda internet ändå. Jag ska läsa vad ni tycker också. När jag har tid, jag är ju väldigt upptagen. Jag har ett utrikesministerium att sköta, det är allvarliga saker.

Igår, till exempel, träffade jag FN-sändebudet Alvaro de Soto. Han kom direkt från Jerusalem. Över en hallstrad hälleflundrafilé med skaldjurslasagne talade vi om mellanöstern, och problemen där nere. Det ligger mig varmt om hjärtat. Vi måste hitta en lösning på konflikten där nere.

Jag tycker inte att Grands kök riktigt lever upp till sitt namn nu för tiden (om det någonsin har?), men Alvaro kommer ju från Peru så han ville göra turistgrejen, liksom.

Vi avslutade kvällen i Chambre Separée hos Pontus (in the Greenhouse). Man kanske skulle ta det där jobbet på MTG ändå, de har ju en väldigt trevlig lunchrestaurang. Fast det har ju inte riktigt varit samma stämning sen Jan försvann.

Man kanske borde ringa Alvaro och se om det finns nåt lagom bekvämt på FN. Vi blev rätt förtroliga med varandra igår.

Varför jag funderar över jobbalternativ undrar ni kanske? Ja, det är ju inte för att jag är orolig för att bli avsatt.

Men Fredrik verkar ju inte riktigt göra stormsuccé med sina “nya” moderater, trots att jag är med. När läste man någonting positivt om honom senast? Han kanske också borde starta en blogg. Det är ett tips, Frippan! Annars blir det nog den gamla vanliga rödgröna sörjan igen 2010.

Har precis haft ett samtal med Hoshair Zebari, ni vet Iraks utrikesminister. Skrev lite om mina tankar före mötet på DN Debatt i morse. Mina tankar efter mötet handlar om vilken röra det fortfarande är. Det har jag påpekat tidigare, många gånger. Men det är viktigt att det sägs. En röra, där också. Ironiskt.

Nej, nu har jag fullt upp här. Idag fick jag dessutom rodda försvarsdepartementet, eftersom Micke är på nåt tråkigt EU-möte. Hellre han än jag.
Eder, Calle

På bilden: En googlad Juan Flores. En annan Juan Flores är ekonomireporter på DN.

I dagens DN kan man på första uppslaget i Ekonomidelen läsa en “intervju” med SBAB:s vd. Vad SBAB betalat för detta, eller vilka gemensamma band det ligger mellan DN och SBAB vet jag inte – men det är skön marknadsföring. Frågorna som ställs handlar om är SBAB:s förträffliga och förmånliga erbjudanden till både privatlånetagare och företag (dock maskerade för att verka behandla ett stundande uppköp). Eftersom man tydligen inte varit så aggressiv i tidigare köpt marknadsföring när det gäller en ny satsning mot företagare, så lyfter man fram det i artikeln. Bara frågan (vilken förövrigt är ett påstående)

“Storsatsningen på att låna ut till företag som vill köpa fastigheter har ni smugit lite med?”

är troligtvis i sig värd mer än en dubbelsidig annons i samma tidning, eftersom det förtäcks i någonslags nyhetsvärde. Ordet smyga brukar väl oftast uppfattas som lätt negativt, men nu framstår det snarare som en smakfull blygsamhet hos SBAB:

“Det har ju inte varit som våra vanliga SBAB-kampanjer, de brukar ju bli väldigt uppmärksammade. Nu har vi annonserat mest i fackpress och i samband med att vi annonserat ut tjänster.”

För att inte tala om det här:

“/../ Jag är inte heller så säker på att storbankerna längre tjänar mer än vi på bolåneaffären. Jo kanske på bolånen utanför storstadsområdena, de tar mer betalt av de kunderna.”

“Det gör väl ni också?”

“Nej, vi har samma villkor och räntor för alla oavsett var i landet de finns.”

Tidigt i morse, eller sent igår kväll, bänkade sig ungefär 22 miljoner ton* amerikaner i soffor med ena handen i nachochipsskålen och ostdippen, andra handen runtslingrad en flaska Budweiser och blicken stint fäst på tv-skärmens flimrande upprullande bild. Det var den största årliga tv-händelsen i USA (och således också troligtvis det närmaste en kollektiv gemenskap det amerikanska folket kommer). Naturligtvis var det finalen i den förvirrade variant av Rugby som amerikanerna envisas med att kalla för fotboll – trots att den utförs till största delen med händerna och lite böghög då och då mellan reklampauserna – som var på tapeten.

I år vann Kevin Federline, inte ens överraskande.

Naturligtvis har Super Bowl slutat handla om sportevenemanget i sig sedan länge. Det handlar om en enorm koncentrerat framkrystad reklamorgasm, eftersom en uppskattad publik på 150 miljoner köpsugna tv-tittare garanterar en skaplig spridning av ditt företags budskap. Reklamarna viker sig dubbla av ansträngning för att lyckas klämma ur sig det roligaste pruttskämtet eller lyckas visa en wet t-shirt-contest så förtäckt som möjligt. Men en hel värld ser fram emot dessa reklamer, inte bara amerikanerna, och de skapar ungefär lika mycket press som uppladdning innan själva händelsen.

Och på något sätt ursäktar liksom detta, tillsammans med den enorma apparat med kringarbete som inramar eventet, själva sporthändelsen som ett enande.

Det närmsta vi i Sverige kommer något liknande är tyvärr betydligt mer beklämmande, även om det på en rent kulturell nivå säkert inte är mycket värre än folk i hjälmar som springer fort in i varandra. För att samla halva Sverige på motsvarande sätt krävs antingen en repris av ett gammalt antisemitiskt barnprogram eller en orgie i musikens lägsta gemensamma nämnare. Schlagerfestivalen har grumlat det svenska kulturvattnet sedan 1959 då den första tv-sändningen gjordes.

Tydligen så har Sverige inte bara en “melodifestival” längre, utan trettioelva stycken, så att det liksom alltid är någon som står och gaphalsar nonsens i en småstad nära dig. Folk sväljer tydligen detta som “underhållning”, och i år har man dessutom lyckats övertala Kristian Luuk till att svälja det sista av den lätt bitska humoristiska kvalitet som fanns kvar, och leda hela skiten.

Därför väcktes ett litet hopp i mig när jag gick förbi Aftonbladets (som jag fortfarande anser vara finkulturens förkämpar i Sverige, anledning nedan) löpsedel i söndags.

“Kristian Luuk skrek könsord åt publiken”

Fantastiskt! Han kanske inte har sålt sin själ till SVT, utan tagit ställning och gjort som sin före detta kollega Henrik Schyffert (bestämt sig att bli ännu mer jävligt jobbig precis när alla trodde att han lugnat ner sig)? Ivirgt slår jag upp tidningen (eller rättare sagt läser den på internet) och läser. Till min bestörtning visar det sig att det skedde under en repetition och sen får man läsa lite sedvanligt rövslickeri,
“Men jag kan förstå att Kristian blev frustrerad. Han ville visa att han är Sveriges bästa programledare och det var mycket adrenalin.”

Det är helt enkelt att ge upp. Som tur var så kompenserar Aftonbladet för besvikelsen till artikel med att fira den gamle alkoholisten Tommy Nilsson på ett alldeles förträffligt vis.

Skål Tommy! In i dimman!

* Baserat på en genomsnittlig vikt på 140 kg

Det har uppstått en slags stiltje i uppdateringarna här på Konst eller Porr?… Problemet ligger någonstans mellan att jag tyvärr inte är en slappt frilansande kulturjournalist (med all dödtid det måste innebära) och att världen i sig anställer E-Type som skönhetsråd. Det blir väldigt svårt att toppa den utnämningens grundkomik. Det är helt enkelt svårt att hitta någonting tillräckligt motiverande att skriva om. Den tidigare debatterade högkulturen skulle kunnat leda någonstans, kanske, men när Förortsungar tar hem storslam på Guldbaggegalan (som ju naturligtvis är finkulturens förkämpar) är det smärtsamt tydligt att ingen lyssnar ändå.

Göta Kanal 2: With A Vengences omotiverade genomslag hos den svenska biopubliken må ha överraskat många, men som alla filmer värda att minnas vann den ingen guldbagge. Taskigt. Filmens storstjärna, Janne “Loffe” Karlsson, är ju i grunden trummis. En annan trummis, det är The Roots-medlemmen ?uestlove.

The Roots är en gammal hiphopgrupp från Philadelphia, mest kända för sina liveakter (de spelar nämligen instrument på riktigt) och att de alltid är lite tråkigare än vad man tror. “What They Do”, singeln från deras tredje album “Illadelph Highlife Halflife” som kom 96, är fortfarande den bästa låten de gjort och det mest på grund av att den ikläddes en skojig video.

Men vad ?uestlove bidragit med är en allmänt utbredd arbetslöshet bland hiphoptrummisar. Det spelar nämligen ingen roll vilken hiphopartist det är som uppträder, om artisten behöver ett slagverk i bakgrunden är det alltid just denne ?uestlove som sitter med trummpinnarna. Och det handlar inte bara om hiphoppare; alla från Christina Aguilera till Hank Williams Jr. har bett om att få lite street cred bakom cymbalerna.

Frågan är bara hur mycket street cred man får av att anlita en högskoleutbildad jazztrummis, mickfrilla till trots. I dagar som dessa när folk som Tiger Woods, Lupe Fiasco och Barack Obama lyckas med konststycket att vara både svarta och nördiga samtidigt har det blivit klart att det inte längre räcker med hudfärgen. Problemet är bara att eftersom ingen annan kunnat försörja sig på yrket under ?uestloves monopol har alla potentiella mästerspelare gett upp och står nu i drive-thru-kassan på Wendy’s.

Bristen på trummisar har blivit så påtaglig att rappare med krampaktig gangsterimage blivit tvugna att vända sig till buskisbandet Blink 182s Travis Barker, som trots att han är vit, anorektisk och har mohawkfrisyr faktiskt prytt hela kroppen med tatueringar och på det sättet tydligen har ett ghettopass.

Tack för det, ?uestlove.

Punkt SE, den där gratistidningen i dasspappersstorlek alla försöker undvika att bli påtryckta utanför en tunnelbaneentré nära dig, har äntligen slagit ett slag för att flytta journalistiken ytterligare ett steg närmare den absoluta nollpunkten.

Den 12 januari publicerades en krönika titulerad “Frihet åt hela världen”, undertecknad Johan Edström, 21 år från Gävle. Sjukskriven.

Johan tycker inte om USA, och verkar fortfarande vara upprörd över de tre minuters tystnad som hela västvärlden och stora delar av resten av jordklotet deltog kollektivt i för att respektera offren i World Trade Center-attacken för fem och ett halvt år sedan. Varför detta plötsliga utbrott nu, i mitten av januari 2007?

I slutet av september 2001 publicerades exakt samma krönika, dock under rubriken “Vem bryr sig om övriga världens offer?”. I nättidningen Sourze, som ju var som nånslags upphöjning av lunarstormdagboken till journalistik, skrev rapparen Ken precis samma rader som Johan ovan. Vilken sjuk slump!

Ken är inte en av de personer jag förväntar mig besitta en solid omvärldskännedom, eller ens en nyanserad bild av den, och även om jag tycker det är beklagligt att Ken har för sig att USA nyttjar sin position som stormakt och bestämmer lite hur de vill på eget bevåg – om Israel / Palestina, om Balkan, om världen – så kan jag förstå att han har det. Om sedan en sjukskriven bonnläpp med skrivkramp visar sig ha lika dålig världsuppfattning och dessutom såpass låg tröskel att han plagierar hela Kens text (om inte Ken (som nu för tiden tillhör Sveriges bästa rappare, Cutta Dom är ond!) tagit rappkreddkarriären på allvar och blivit ghostwriter) och skickar in den till Punkt SE för publicering, det är väl sorgligt men inte helt otroligt som scenario ändå…

Däremot att texten passerar via allsköns medarbetare på “tidningen”, sätts i tryck och ges ut! Det är bara beklagligt.

Shoutout till Jonathan!

Bonus: Jag slänger in ett citat från Märta Myrsteners blogg (som länkas i kommentarerna), som jag tyckte var fint: “Jag känner mig bara så himla förbannad på Aftonbladet och hela det här jävla idiotsamhället idag.”

Senaste numret av Nöjesguiden handlar om Priset.

Det handlar om Stockholm, Götlaborg och något som kallas för “Malmölund”. Det är med smärta jag konstaterar att Stockholm förlorar. Stockholm förlorar allt, och inte bara för man har det absolut sämsta fotografiet över de nominerade (Götlaborg och Malmölund har klassiska klassfoton där alla står i rad, enkelt och välfungerande. Stockholm presenteras lite snett från ena kortsidan, troligtvis för att hälften av de som fotograferades behövde lägga sig i bellerinaposer för att vara säkra på att se så efterblivna ut som möjligt på bilden).

De häringa ungdomarna, som får äran att representera Stockholm, lider av enorma Last Nights Party-komplex, och får mig att må illa.

Konst eller porr? ställde ett par frågor till några anonyma deltagare från plåtningen.

Den här snubben, vad fan är hans grej?
Haha

Var det inte sjukt jobbigt att vara med på den plåtningen?
Jo, alla är typ så jävla framåt eller fejkat bakåt att de inte bryr sig något alls.

Är Nacht bra eller dåligt för klubbsveriges framtid?
Skitsamma om det är bra eller dåligt, det är töntigt.

Dåligt, jag tror det kommer ge samma effekt som Strokes skapade för rocken, en massa värdelöst skit.

Nacht kommer skapa en massa efterföljare som är ännu värre…
Precis. På samma sätt som vi har Metropolis att tacka för alla skit-indieklubbar.

Vad tror ni om Stockholms ställning i fortsättningen? Götlaborg är väl aldrig någon konkurrent, men kommer Malmö gå om och bli staden där det händer?
Fast nää… Det är ju studenter som kommer till Stockholm snart.

Nä, det är väl i stort sätt Baltimore och Baile och skit de är bra på. Tänk Malmö med allt annat, vad jag hört (och jag är inte ute i Malmö) så ska inte Malmö vara ett dugg bra på något annat. Och allt som kommer till Rumble och som har och göra med Discobelle bokas ju ändå hit också för det ska vara billigt. Och Göteborg? Nä, svartklubbar är de tydligen bättre på, och bättre band kommer de alltid ha, men dansklubbar? Nä.

Jag tror på klubbar som teamar, styr upp grejer ihop. Konceptade fester, typ bjuda in DJs som börjar på P.

Jag tror och hoppas förövrigt att 2007 tar död på lunk-klubbar. Sådana som finns varje vecka eller varannan. Jag vill bara ha klubbar som det verkligen händer något på, må så vara en gång i månaden eller en gång i kvartalet.

Det verkar finnas ljus i slutet av tunneln. Frågan är bara om det krävs en ny Stureplansmassaker för att hitta dit.