Om diverse white trash

Tidigt i morse, eller sent igår kväll, bänkade sig ungefär 22 miljoner ton* amerikaner i soffor med ena handen i nachochipsskålen och ostdippen, andra handen runtslingrad en flaska Budweiser och blicken stint fäst på tv-skärmens flimrande upprullande bild. Det var den största årliga tv-händelsen i USA (och således också troligtvis det närmaste en kollektiv gemenskap det amerikanska folket kommer). Naturligtvis var det finalen i den förvirrade variant av Rugby som amerikanerna envisas med att kalla för fotboll – trots att den utförs till största delen med händerna och lite böghög då och då mellan reklampauserna – som var på tapeten.

True love

I år vann Kevin Federline, inte ens överraskande.

Naturligtvis har Super Bowl slutat handla om sportevenemanget i sig sedan länge. Det handlar om en enorm koncentrerat framkrystad reklamorgasm, eftersom en uppskattad publik på 150 miljoner köpsugna tv-tittare garanterar en skaplig spridning av ditt företags budskap. Reklamarna viker sig dubbla av ansträngning för att lyckas klämma ur sig det roligaste pruttskämtet eller lyckas visa en wet t-shirt-contest så förtäckt som möjligt. Men en hel värld ser fram emot dessa reklamer, inte bara amerikanerna, och de skapar ungefär lika mycket press som uppladdning innan själva händelsen.

Och på något sätt ursäktar liksom detta, tillsammans med den enorma apparat med kringarbete som inramar eventet, själva sporthändelsen som ett enande.

Det närmsta vi i Sverige kommer något liknande är tyvärr betydligt mer beklämmande, även om det på en rent kulturell nivå säkert inte är mycket värre än folk i hjälmar som springer fort in i varandra. För att samla halva Sverige på motsvarande sätt krävs antingen en repris av ett gammalt antisemitiskt barnprogram eller en orgie i musikens lägsta gemensamma nämnare. Schlagerfestivalen har grumlat det svenska kulturvattnet sedan 1959 då den första tv-sändningen gjordes.

Tydligen så har Sverige inte bara en “melodifestival” längre, utan trettioelva stycken, så att det liksom alltid är någon som står och gaphalsar nonsens i en småstad nära dig. Folk sväljer tydligen detta som “underhållning”, och i år har man dessutom lyckats övertala Kristian Luuk till att svälja det sista av den lätt bitska humoristiska kvalitet som fanns kvar, och leda hela skiten.

Därför väcktes ett litet hopp i mig när jag gick förbi Aftonbladets (som jag fortfarande anser vara finkulturens förkämpar i Sverige, anledning nedan) löpsedel i söndags.

“Kristian Luuk skrek könsord åt publiken”

Fantastiskt! Han kanske inte har sålt sin själ till SVT, utan tagit ställning och gjort som sin före detta kollega Henrik Schyffert (bestämt sig att bli ännu mer jävligt jobbig precis när alla trodde att han lugnat ner sig)? Ivirgt slår jag upp tidningen (eller rättare sagt läser den på internet) och läser. Till min bestörtning visar det sig att det skedde under en repetition och sen får man läsa lite sedvanligt rövslickeri,
Men jag kan förstå att Kristian blev frustrerad. Han ville visa att han är Sveriges bästa programledare och det var mycket adrenalin.”

Det är helt enkelt att ge upp. Som tur var så kompenserar Aftonbladet för besvikelsen till artikel med att fira den gamle alkoholisten Tommy Nilsson på ett alldeles förträffligt vis.

In i dimman!

Skål Tommy! In i dimman!

* Baserat på en genomsnittlig vikt på 140 kg

5 thoughts on “Om diverse white trash

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *