Author: Simon

Drar till Amsterdam och tar en paus från min paus av postningar.

En rolig bild till:

That’ll be all.

DN Påstan har inte bara vunnit nåt pris om att de är världens bästa blogg evar, dessutom har de en väldans hiphopig redaktion som skriver saker hela tiden. De har naturligtvis kommenterat Annah Björkgate, Kartellengate och dessutom har Märta skrivit en krönika om gubbar och IT.

Jag tycker du ska läsa den, och framförallt kommentarerna under. Det är fullt av väldigt väldigt upprörda män (som eventuellt kan IT).

In other news: Ikväll ska jag till Uppsala och lyssna pa Hustrumisshandels- och våldtäktsmusik. Det kommer bli bananer!

En gång i tiden puttade DN På Stans nuvarande chefredaktör mig nedför Östermalms Torgs tunnelbanas långa rulltrappa, när vi efter Devin The Dudes konsert och en förödande sväng förbi Riche rusade mot sista tunnelbanetåget. Det resulterade i att mina solglasögon gick i kras, jag fick ett blåmärke på höften som såg ut som en smiley och ändå missade tuben hem så jag var tvungen att ta en taxi.

Istället för att sitta hemma och smida hämndplaner, vänder jag andra kinden till och ger här (ett och ett halvt år senare) istället Axel material att fylla nästa nummer med. Även om det är den fulaste formen av blogginlägg, kedjebrevsbloggandet.

Hej konsument!

Bästa promenad: Fan vet, förmodligen den till jobbet eftersom den bara är tre minuter. Man skulle kanske kunna anta att det torde vara vägen från jobbet, men det skulle ju innebära att jag inte gillade mitt jobb, och sån ångest lämnar jag till de som kan det.
Favoritgata: Eriksgatan får det bli, eftersom det är lite medeltida. Och jag tror starkt på medeltidsmodet i höst, i och med Arn The Sequel, Harry Potter och allmän säckpipehype. Alla kommer börja klä sig i tunikor av läder och se ut som de inre lajvare folk egentligen är.
Favoritdrink: De flesta bartenders klarar ju inte av hålla mer än en beställning i huvudet åt gången nu för tiden, hur i helvete ska de förväntas kunna svänga ihop en välsvarvad drinkupplevelse? Och för att blanda drinkar hemma krävs en mindre spritarsenal på lager – vilket jag saknar. Men en drink som jag, om jag nu mot förmodan skulle ha tillräckligt med högkvalitativa råvaror inom räckhåll, i så fall skulle svänga ihop är en Negroni. Den är rätt kul, framförallt eftersom den innehåller två delar respektive kärringdricka och en del gin och nästan är det som nästan blev titeln på Nas senaste skiva.
Bästa mikromaten: Har aldrig ägt en mikro i hela mitt liv, men jag har gjort mikropopcorn.
Favoritförort: Är Malmö en förort? I så fall södermalm.
Fikar gärna på: Il Caffe har trevlig personal, Finsta-målningar på väggarna och trådlöst bredband. Det sistnämnda innebär att det konstant är befolkat av opublicerade författare och folk som bara jobbar på ICA tills konstnärskarriären “tar fast”. Och att beskåda en såpass månghövdad samling misslyckade människor sitta och bekräfta varandras uppblåsta egon är ett nöje i sig.
Bästa kaffet: Kaffe är sällan gott eller bra, men det är ett gift min beroendepersonlighet skulle bli besviken på mig om jag avstod ifrån.
Bästa baren: För ett gäng år sedan ramlade jag och en kamrat in på en för oss hittills oupptäckt bar. Vi kommer in i en ganska liten barlokal med en bardisk, en bartender, två gäster och Wu Tang fucking Clan i högtalarna. Bartendern tittar på oss, och eftersom vi var ganska så unga vid tillfället väntade vi oss en gest mot dörren som resultat. Överraskande blev “Tjena grabbar, ni ska ju ha stammisöl” reaktionen istället. Så en sån tog vi. Sen satt vi kvar där. Några veckor senare var det släckt och stängt. I efterhand har jag hört att ägarna, varav killen bakom bardisken utgjorde den ena, började bråka med varandra om hur affärerna borde utvecklas, och la ner stället istället. Restaurang C, vila i frid.
Här bjuder jag mamma på middag: Sist det begav sig blev det hemma hos henne, eftersom hon tvingade mig köpa mat på vägen för sedan laga till den när jag skulle hälsa på.
Här bjuder jag pappa på middag: Han får bjuda mig, är han snål eller?
Senaste Stockholmsupptäckt: Vid den bortglömda delen av Centralstationen, det vill säga den uppe på Klarabergsviadukten, står det någonslags skräpbehållare vid två postlådor. På denne har en ambitiös person satt upp en hemmagjord spraymallad sticker med texten “Ekensberg Hooligan”. Det måste bero på att det finns en ensam stackars fotbollshuligan i Ekensberg som tappert håller supporterfortet genom att klisterlappa det centralaste Stockholms skräpbehållare. Sen tar han sista tåget hem klockan 22:06, nöjd och glad med sin insats.
Senaste teaterföreställning: Lennart Jähkel var med, men utöver det kommer jag inte ihåg så mycket. Det var badkar också.
Senaste utställning: Bevittnade obegriplig fotokonst på Galleri Andréhn-Schiptjenko för någon månad sedan. Om jag någonsin slutar tjäna mina feta bloggmoneys blir det definitivt fotokonstnär som nästa försörjelsemetod. Just den här kvinnan fotade delar av sin lägenhet ur fokus, klistrade upp på kvadratiska plexiglasplattor och sålde dem i paketpris där två kostade 150 000 och fyra kostade 300 000, med några variationer av ett par tusenlappar upp eller ner. Inte för att vem som helst skulle kunna göra konst, det tror jag inte. Man måste vara tillräckligt oförskämd att kunna sälja sina “uttryck” som något konstnärligt också, och förhoppningsvis är det en talang jag skulle kunna gräva fram.
Bästa konsertlokalen: Inte är det Berns ljudanläggning. Den är hemsk. Dipsetkonserten på Kägelbanan var väldigt trevlig och intim, kanske mycket för att jag slapp få flaskor i huvudet men också för att det innan kaoset var en väldigt bra stämning. Smart att ha hiphopkonsert på ett sånt litet ställe också, eftersom det ändå inte kommer komma några större sällskap med besökare.
En bra gå bort-present: Jag vill slå ett slag för pengarna-i-kuvertet. Visst är en flaska vin en trevlig gest, men de som kan vin är försvinnande få och de som kan kombinera sin vinkunskap med andras smaklökar är ännu färre. Däremot ett vitt kuvert med 300 bagare i – jag kan köpa mitt eget råttgift, och vi får dessutom känna oss lite maffia.
Favoritlyxartikel: Nånting som Souljah Boy snyter sig i.
Läser just nu: Författarskolan.
Läser helst: Facebookfeeden.
Favoritfärg: Det är ju rasistiskt att ha favoritfärger. Och eventuellt lite gay.
Favoritmärke: Förutom blåmärket ovan, så är det tveklöst Dangerus Skandulus. Three 6 Mafias försök att starta ett klädimperium slutar naturligtvis i rakbland, dödskallar, vampyrtänder och kroppsorgan. Det är det mest orginella rapartist-startar-klädmärke hittills, kanske framförallt för att huvudproduktionen inte består av stora mjukisdräkter med fula tryck på.
Favoritskor: Det är ju rasistiskt att ha favoritskor. Och eventuellt lite gay.
Klädkonto per månad: De två vise männen sade en gång: “Gator boots and pimped out Gucci-suits, ain’t got no job, but i stay sharp… Can’t pay my rent, cause all my money’s spent. But that’s OK, cause I’m still fly”. Det är en sådan budget jag lever efter.
Dricksprocent: Den som dricksar i procent är sjuk i huvudet. Grejen med dricks är följande: Får du bra servis, lämna växeln förutsatt att den är i själig storlek. Blir du serverad av någon som inte förstår att ta stolthet i sitt jobb, då blir det ingen dricks. Tar någon hand om dig och får dig att må bra, samt ger dig personalpriser i baren och bjuder på Fehrnet? Då gör du det regnar på den hyndan.
Modeförebild: Den här
Mest överskattade affär: Otrohetsaffären.
Det dyraste jag har köpt: Har inte hittat någonting tillräckligt dyrt än.
Favoritprodukt på Systemet: De har så sällan Cristal av rätt årgång, så det blir oftast Miller Lite eftersom etiketten ser ut som om det skulle kunna vara tvättmedel. Eller tandkräm.
Favoritprodukt på Apoteket: Apoteket har inte mina mediciner.
Bästa fyllekäket: Jag tvivlar starkt på att det finns bra fyllekäk. Men däremot är det väldigt viktigt att äta efter en ansträngande utekväll i klubbdjungeln, för att återställa mineralerna i kroppen och bygga på sin pondusmage.
Lyssnar på: Sån man blir glad av.
Bästa förfestmusiken: Något som gör hälften förbannade och hälften överlyckliga. Helst “I’m Proud To Be An American” med Lee Greenwood.
Senast gnolade: Jag gillar inte gnolare. Stop snitching.
Senast köpta skivan: Jag har faktiskt köpt en skiva i vuxen ålder, det är sant. Det var ganska nyligen och det var i Paris. Det var Cuiziniers Pour Les Filles vol III. Fast jag har fortfarande inte stoppat skivan i en skivspelare eftersom det var enklare att ladda hem den till datorn och föra över till ipoden. Men det var en trevlig upplevelse att faktiskt köpa en skiva och hålla den fysiskt i handen. Jag ska försöka göra det fler gånger.
Mitt sämsta köp någonsin: Eftersom jag bara gör impulsköp ångrar jag mig aldrig. Hurra för mig!
Dansar helst till: “I’m Proud To Be An American” med Lee Greenwood.
Senaste impulsköp: Eftersom alla inköp jag gör är impulsköp så går jag på det senaste köpet, vilket var en Carlsberg Hof. Jag gillar mellis.
Senaste secondhandfyndet: Att handla använda kläder lämnar jag till ensamstående småbarnsföräldrar på socialbidrag som kämpar för att lyckas få både mat på bordet och kläder på de osnutna ungarna. Där har jag inte hamnat riktigt än.
Fulaste klädfärg: Det är ju rasistiskt att ha favoritfärger. Och eventuellt lite gay.
Mode jag aldrig vill se igen: Det är mycket mode jag aldrig vill se igen, men eftersom modet går med 13-års-cykler så kommer jag nog aldrig slippa något hur mycket jag än vill. Cykelbyxan kanske? Vad är det för mode?
Värsta huvudbonaden: Lågt hårfäste och unibrow.
Bästa huvudbonaden: Turban.
Favoritaccessoar: Swagger.
Bil/Transportmedel: Vad betyder den här frågan? Ska jag bekräfta att det existerar bilar och andra typer av transportmedel? Kära Påstan, ni kan inte bara konstatera ett substantiv och låtsas som det är något som platsar i en enkät.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: När jag inte faller framåt i rulltrappor åker jag bara limousin.

Lil Wayne har 26 miljoner sökträffar på Google, vilket är lite drygt hälften av vad Hitler har men ett par millar fler än Gandhi. Till skillnad från både Hitler och Gandhi har han dock precis släppt ett studioalbum som sålde just över miljonen redan första veckan.

“One million sold / first day I went gold / how do I celebrate? / work on the Carter 4!” rappar han som öppningsrader i en uppdaterad version av A Millie, med nyinspelade verser, som sedan släpptes ut på nätet strax efter att försäljningssiffrorna offentliggjordes. Som det redan har konstaterats på många av de 26 miljoner googleträffarna har Weezy internet – eller snarare sin förmåga att nyttja internet – att tacka för mycket av sin framgång på senare år. Men internet är ju som alla vet inte bara ett himmelrike fyllt till bredden av villiga oskulder, utan också en kloak av åsiktshaverier. Ett pundhuvudens Mecka, om man vill.

Av olika skäl dröjde det tre år innan Tha Carter III äntligen släpptes. Många var det som tvekade på huruvida den över huvud taget skulle dyka upp – Wayne har bland annat dokumenterade problem med droger av olika slag (främst kanske samma hostmedicin som fick den gode Pimp C att trilla av pinn i vintras).

Lil Wayne har i olika omgångar framstått som mer eller mindre sinnessjuk (vilket väl ofta brukar resultera i genial musik). Det är inte så konstigt, om man betänker att han blev indragen i artistlivet någonstans runt ’95, då tretton år gammal. Med andra ord är Weezy en numera uppvuxen barnstjärna, och före detta barnstjärnors mentala hälsa brukar väl sällan vara den allra stabilaste. Dessutom har han varit konstant verksam, alltid befunnit sig i rampljuset. Sådan uppmärksamhet brukar väl, förutom en massa hatare på internet, resultera i vandrande bisarrheter såsom Michael Jackson eller Britney Spears, ungefär? Just nu kan man gissa att Weezy befinner sig någonstans på linjen mellan Michaels Thriller och Bad. Det har börjat spåra, men det är en bit räls kvar ner innan det blir totalkaos.
Dessutom såg otillförlitliga weedcarriers i Weezys entourage till att skivan läckte ut till diverse mixtapedjs i olika omgångar vilket resulterade i att det behövdes spelas in nya låtar och annat jobbigt.

In alles blev den ungefär ett och ett halvt år försenad, men så tillslut dök den alltså upp hos din lokale torrenthökare och internet fylldes snabbt av uttalanden och recensioner och andra former av förutfattade meningar.

En annan rappare, Wale, hade under tiden snabbt blivit en bloggarfavorit. Han besatt definitivt alla kriterier för det; färgglada kläder, halvsmala jeans, halvsmarta rim och en gimmick som folk ännu inte tröttnat på (go-go). Dessutom hade han den bloggmässigt goda smaken att vara en av de första att rappa över Justices hit D.A.N.C.E.

Ungefär samtidigt som Tha Carter III dök upp på internet släppte Wale ett mixtape med Sienfeld-tema: The Mixtape About Nothing. Således började folk dra paralleller mellan de två släppen. Snart stod bloggvärldens dom klar:

The Mixtape About Nothing > Tha Carter III.

Nu tänkte jag förklara varför det är fel.

En vanlig kommentar kring det hela är något i stil med “…Tha Carter III är ett studioalbum, och The Mixtape About Nothing är bara ett mixtape! Fatta vad Wale skulle kunna göra om han hade hela maskineriet kring ett studioalbum till sitt förfogande!”. Bitch, please. Det är på mixtapes som artisterna har full frihet att jobba med just vad de vill, medan all skivbolagspolitik kring studioalbum sätter ramar, regler och käppar i hjul.

Men skit samma, det var inte därför du ringde. The Mixtape About Nothing (hädanefter TMAN) och Tha Carter III (hädanefter TC3) borde egentligen inte jämföras alls med varandra, för att det är två helt olika typer av musikupplevelser. Men om man nu ändå ska göra det, så borde man se till vad som kommer lämna spår.

TMAN är ett uppfriskande avstick från den rådande stiltjen i hiphop genom att vara välpaketerad, smart och genomarbetad. Wale är en bra lyricist som utger sig för att vara en bra lyricist. Han förklarar redan i introt vad man kommer att få, och sedan serveras man. Det är bergochdalbanan på Gröna Lund – eftersom du har åkt den tusen gånger vet du hur varje sväng känns, men det är fortfarande hur kul som helst att åka den. TC3 är också ett uppfriskande avstick från gängsehiphopen, men genom att vara smutsig, galen och oväntad. Weezy är också en utmärkt lyricist, men han utger sig för att vara en marsian istället. TC3 är som bergochdalbanan på månen, du har ingen aning om hur den kommer vara men är lite orolig över att du kommer tappa gravitationen och flyga ut i rymden för att aldrig komma åter. Men det är ju skitsamma om det är ditt livs åktur!

Men låtarna på The Mixtape About Nothing har jag glömt bort om ett halvår. Jag har nästan glömt dem redan. Tha Carter III däremot, kommer jag återkomma till. Lollipop är årets låt, A Millie har årets beat, Mr Carter är ren kärlek, Dr Carter är ett fantastisk associationslek, Tie My Hands är vacker och lite skrämmande, Let The Beat Build är en ren uppvisning… Nästan varenda låt är stark nog att stå på egna ben.

Det jag kommer komma ihåg från Wales tape är att Julia Louis-Dreyfus ringer in i slutet av spår 8 och säger

“I’m here on this mixtape to tell you that he’s awsome, and don’t you think that makes me the coolest person ever? And don’t you think my kids are gonna think that I’m so cool that I’m on this mixtape? Motherfuckaaa… Wurrupp?”

Det är förvisso väldigt roligt, men jag tvivlar på att det var det Wale hoppades på skulle etsa sig fast, av alla hans ordlekar och reflektioner och viktiga frågor.