Hobo Humpin Slobo Babe

weezy.jpg

Lil Wayne har 26 miljoner sökträffar på Google, vilket är lite drygt hälften av vad Hitler har men ett par millar fler än Gandhi. Till skillnad från både Hitler och Gandhi har han dock precis släppt ett studioalbum som sålde just över miljonen redan första veckan.

“One million sold / first day I went gold / how do I celebrate? / work on the Carter 4!” rappar han som öppningsrader i en uppdaterad version av A Millie, med nyinspelade verser, som sedan släpptes ut på nätet strax efter att försäljningssiffrorna offentliggjordes. Som det redan har konstaterats på många av de 26 miljoner googleträffarna har Weezy internet – eller snarare sin förmåga att nyttja internet – att tacka för mycket av sin framgång på senare år. Men internet är ju som alla vet inte bara ett himmelrike fyllt till bredden av villiga oskulder, utan också en kloak av åsiktshaverier. Ett pundhuvudens Mecka, om man vill.

Av olika skäl dröjde det tre år innan Tha Carter III äntligen släpptes. Många var det som tvekade på huruvida den över huvud taget skulle dyka upp – Wayne har bland annat dokumenterade problem med droger av olika slag (främst kanske samma hostmedicin som fick den gode Pimp C att trilla av pinn i vintras).

Lil Wayne har i olika omgångar framstått som mer eller mindre sinnessjuk (vilket väl ofta brukar resultera i genial musik). Det är inte så konstigt, om man betänker att han blev indragen i artistlivet någonstans runt ’95, då tretton år gammal. Med andra ord är Weezy en numera uppvuxen barnstjärna, och före detta barnstjärnors mentala hälsa brukar väl sällan vara den allra stabilaste. Dessutom har han varit konstant verksam, alltid befunnit sig i rampljuset. Sådan uppmärksamhet brukar väl, förutom en massa hatare på internet, resultera i vandrande bisarrheter såsom Michael Jackson eller Britney Spears, ungefär? Just nu kan man gissa att Weezy befinner sig någonstans på linjen mellan Michaels Thriller och Bad. Det har börjat spåra, men det är en bit räls kvar ner innan det blir totalkaos.
Dessutom såg otillförlitliga weedcarriers i Weezys entourage till att skivan läckte ut till diverse mixtapedjs i olika omgångar vilket resulterade i att det behövdes spelas in nya låtar och annat jobbigt.

In alles blev den ungefär ett och ett halvt år försenad, men så tillslut dök den alltså upp hos din lokale torrenthökare och internet fylldes snabbt av uttalanden och recensioner och andra former av förutfattade meningar.

En annan rappare, Wale, hade under tiden snabbt blivit en bloggarfavorit. Han besatt definitivt alla kriterier för det; färgglada kläder, halvsmala jeans, halvsmarta rim och en gimmick som folk ännu inte tröttnat på (go-go). Dessutom hade han den bloggmässigt goda smaken att vara en av de första att rappa över Justices hit D.A.N.C.E.

Ungefär samtidigt som Tha Carter III dök upp på internet släppte Wale ett mixtape med Sienfeld-tema: The Mixtape About Nothing. Således började folk dra paralleller mellan de två släppen. Snart stod bloggvärldens dom klar:

The Mixtape About Nothing > Tha Carter III.

Nu tänkte jag förklara varför det är fel.

En vanlig kommentar kring det hela är något i stil med “…Tha Carter III är ett studioalbum, och The Mixtape About Nothing är bara ett mixtape! Fatta vad Wale skulle kunna göra om han hade hela maskineriet kring ett studioalbum till sitt förfogande!”. Bitch, please. Det är på mixtapes som artisterna har full frihet att jobba med just vad de vill, medan all skivbolagspolitik kring studioalbum sätter ramar, regler och käppar i hjul.

Men skit samma, det var inte därför du ringde. The Mixtape About Nothing (hädanefter TMAN) och Tha Carter III (hädanefter TC3) borde egentligen inte jämföras alls med varandra, för att det är två helt olika typer av musikupplevelser. Men om man nu ändå ska göra det, så borde man se till vad som kommer lämna spår.

TMAN är ett uppfriskande avstick från den rådande stiltjen i hiphop genom att vara välpaketerad, smart och genomarbetad. Wale är en bra lyricist som utger sig för att vara en bra lyricist. Han förklarar redan i introt vad man kommer att få, och sedan serveras man. Det är bergochdalbanan på Gröna Lund – eftersom du har åkt den tusen gånger vet du hur varje sväng känns, men det är fortfarande hur kul som helst att åka den. TC3 är också ett uppfriskande avstick från gängsehiphopen, men genom att vara smutsig, galen och oväntad. Weezy är också en utmärkt lyricist, men han utger sig för att vara en marsian istället. TC3 är som bergochdalbanan på månen, du har ingen aning om hur den kommer vara men är lite orolig över att du kommer tappa gravitationen och flyga ut i rymden för att aldrig komma åter. Men det är ju skitsamma om det är ditt livs åktur!

Men låtarna på The Mixtape About Nothing har jag glömt bort om ett halvår. Jag har nästan glömt dem redan. Tha Carter III däremot, kommer jag återkomma till. Lollipop är årets låt, A Millie har årets beat, Mr Carter är ren kärlek, Dr Carter är ett fantastisk associationslek, Tie My Hands är vacker och lite skrämmande, Let The Beat Build är en ren uppvisning… Nästan varenda låt är stark nog att stå på egna ben.

Det jag kommer komma ihåg från Wales tape är att Julia Louis-Dreyfus ringer in i slutet av spår 8 och säger

“I’m here on this mixtape to tell you that he’s awsome, and don’t you think that makes me the coolest person ever? And don’t you think my kids are gonna think that I’m so cool that I’m on this mixtape? Motherfuckaaa… Wurrupp?”

Det är förvisso väldigt roligt, men jag tvivlar på att det var det Wale hoppades på skulle etsa sig fast, av alla hans ordlekar och reflektioner och viktiga frågor.

7 thoughts on “Hobo Humpin Slobo Babe

  1. Det där om mixtapes och riktiga album är helt sant. Ta till exempel Nas nya niggertape som är riktigt bra. Hans album, när det kommer, lär däremot vara lika trist och risigt som alla hans album efter 1996 har varit.

  2. Det mest spännande är ju att se vad artisten klämmer ur sig på skivan inspelad medan/precis efter denne blev galen. Britney, tex, gjorde ju en skiva vars största egenskap är (vad gäller singlarna i alla fall) att man inte kan höra hur låtarna faktiskt låter. Även om man vänder sig från teven och blundar så hörs ingen musik, är det konst eller porr?
    Robert broberg däremot fick ramla runt i globen best fan han ville, helt slutsålt var det. Vi vanliga dödliga var tvunga att se målarrock på svt nästan lika många gånger som vi matades med Nirvana Unplugged i MTV.
    Jag tror även att Eminems gÃ¥-och-rösta era kan var direktförknippad med större eller mindre psykoser men jag vet inte…

  3. Det där med mixtapes och album är anledningen till att självständigt släppt hip hop är kreativt intressantare. Artisterna är nöjda (inte lika missnöjda) om de säljer lite till grabbarna nere på taco-baren och kanske till nån till i grannkommunen och tar vara på under-dog situationen till att passionerat göra bättre musik, och slipper påverkan pengasuktande finansiärer. Det är därför skivbolag som Sick Wid It, Big Boy Recods, black wall street, mack town ent osv kan släppa musik som är bättre än i stort sett allt annat som släpps. Förutom det giganterna kanye och wayne släppt så klart.

    Men efter som nästan alla mindre artister tror att de själva skulle kunna släppa skivor i klass med kanye eller waynes, så fortsätter de sukta efter de stora skibolagens budgetar, med alla kreativa begränsningar det innebär.

  4. Eskay aka Nah Right, som ju allt som oftast hÃ¥ller sÃ¥ kallad riktig rap om ryggen och länge backat Wale, rapporterar om att det spelats in en video för lÃ¥ten Artistic Integrety, och väljer även han att citera de Sienfeldsamplingar som omger lÃ¥ten istället för själva lÃ¥tens innehÃ¥ll… Där ser man!

    “Okay, uh, look, if you want to just keep on doing the same old thing, then maybe this idea is not for you. I, for one, am not going to compromise my artistic integrity. And I’ll tell you something else, this is the show and we’re not going to change it.
    … Right?

    What were you thinking? What was going on in your mind? Artistic integrity? Where, where did you come up with that? You’re not artistic and you have no integrity. You know you really need some help. A regular psychiatrist couldn’t even help you.”

    http://nahright.com/news/2008/06/22/video-wale-artistic-integrity-videoshoot/

  5. Tanker inte ens borja med varfor jag anser Weezy vara en keff artist.
    For att hallit pa sa lange i gamet sa forvantade man sig ett bra album inte nan halvhes crack luder som skrivit texterna och spottar rim in i micken. Att Weezy har lyckats och saljer over en miljon skivor i dagens varld ar dock fantastiskt, gor mig glad att man kan forsorja sig pa sin musik sen ar artikeln ovan ett bevis pa ocksa hur snabbt vardelos musik smittar av sig. Vad handlar detta om undrar jag da, ar det beatsen, ar det som en CocaCola Ad, ser man den tillrackligt manga ggr vill man ha en cola, trots att man inte ar torstig.
    Men faktumet ar, finns 1000 andra artister som fortjanar mer uppmarksamhet. Men man ar ju en hater, av alla whack emcees.

    Joe Budden – Who borde dock vinna Emmy for Arets lat, arets text, arets beat och for kanske basta laten sen som kommit ut sen hiphopen dog da Cash Money snubbarna kom ut o Baby blev ett grymt gangster namn.

    Citerar Lille Wayn fran Dont Touch Me (Throw Da Water on Em Remix)

    All aboard all aboard black card no fraud
    I’m an extension cord I’m a lightning rod
    I’m a lion roar I’m a dinosaur
    I’m a sinus minus the nose I’m a cold
    I’m raw than a temperature rose to five and, two o’s that’s 500 degrees for those who know
    My fire’s higher than a liar, we don’t burn rubber, we burn tires
    We riders we ciders, we live in The Carter

    Ar ju fan inte vettigt nanstans, antar att skivforsaljningen berattar mer om hur korkade manniskor blitt snarare an hur bra musiken blivit.

  6. Nu har jag inget vettigt att skriva och då ska man inget säga har jag fått höra, fast vad vore då bloggvärlden?
    “Lil Wayne T.I. Usher. Vem borde fÃ¥ pris som Ã¥rets kvinnliga artist” allt jag säger…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *