Category: Porr

Första året det andra decenniet det tredje årtusendet har egentligen bara gjort en sak säker.

Demokrati är en spännande samhällsordning, eftersom den är det, vad man hittills kunnat märka, som fungerat klart bäst — trots att den samtidigt innebär att det alltid blir fel beslut som tas. Majoriteten har alltid fel, det lärde jag mig av min gamla mattelärare Nathan, som sedan bevisade tesen empiriskt genom hela gymnasiettiden.

Det står med oönskad tydlighet klart idag.

Igår valde majoriteten inte ens fram en majoritet. De valde fram något annat.

För fyra år sedan fick de nästan 3% i riksdagsvalet — på den tiden alla fortfarande är överens om att de var omogna, ostrukturerade och hade nynazister i ledningen. För att sätta det i ett, i mina ögon, än värre perspektiv: SD fick 2,93% av rösterna, eller 162463 röster. Feministiskt Initiativ fick 0,68%, eller 37954 röster. Med andra ord tyckte 2,25%, eller 124509 personer, fler av svenskarna att det var enklare, bekvämare, eller rättare, att kalla sig rasist än att kalla sig feminist. Det är alltså ungefär lika många personer som det bor i Jönköping (årskiftet 09/10). Eller ett annat exempel, ungefär alla som bor i Jämtland.

Det tyckte jag då var oerhört obehagligt, och idag är de mer än dubbelt så många.

Fler människor än vad det bor i Dalarna tycker idag att SD är det parti som bäst representerar dem.

Fler människor än vad det bor i Sveriges tredje största stad röstar på Sverigedemokraterna. Ungefär tre gånger fler än de som föddes förra året lade medvetet en lapp med Sverigedemokraterna i valkuvertet till riksdagen inför gårdagen.

Jag försöker sätta siffror på hur många det är för att jag ska kunna förstå hur många det är. För det är många, det är oerhört många, och det är en röst som man inte kan ignorera. Man behöver definitivt inte bejaka den genom att ge den något inflytande — rösten har ju fel. Det inser vem som helst med empati. Men rösten kommer någonstans ifrån, och det är ursprunget till rösten vi måste lokalisera för att kunna göra någonting åt situationen.

Rösten kommer inte sluta skrika bara för att vi ignorerar den och tittar åt något annat håll. Rösten kommer inte försvinna för att det ena politiska blocket beskyller det andra för att inte ta ansvar. Rösten kommer inte försvinna för att vi sätter den i karantän, eller försöker straffa ut den.

Rösten kommer ur en desperat situation, ur otrygghet, ur osäkerhet, ur rädsla. Det finns ett skäl till att rösten kommer till oss.

Vi har nämligen alla förutsättningar att trösta, kanske hjälpa genom att erbjuda en trygg famn.

Vi måste erbjuda Sverigedemokraterna en varm och trygg famn, eftersom därifrån de kommer verkar ha de det svårt. De kanske inte förstår våra värderingar eller vår kultur, vi delar kanske inte samma värdegrund just nu, men det är då vi måste erbjuda vårt välstånd, vår kultur– och kunskapsrikedom och låta dem bli en del av vårat samhälle ändå. Vi får utbilda dem där de saknar kunskap, vi får assistera dem där det finns sjukdom, och vi kanske till och med kan erbjuda dem lättare arbete så de kan betala skatt och göra rätt för sig.

Bara vi tror på vår förmåga så kommer det lösa sig.

Jag vill verkligen inte kasta fler vedträn på den här elden, men det går verkligen inte, på inget sätt, att komma undan det. Inte om man bor i Stockholm, och gillar att vistas utomhus, i alla fall. Eller om man råkar titta åt någon slags mediakran, vare sig det är statligt finansierad television, reklamfinansierade magasin eller nåt program om sex och samlevnad på p3.

Eller, om man nu råkar vara sådan, på något annat sätt gillar att ta sig igenom vardagen med ögonen öppna.

Det ironiska i det hela är att det handlar om ett evenemang för sådana människor som verkar vilja ta sig igenom vardagen blundandes.

Någonstans är det ju lite motsägelsefullt att levandes i ett demokratiskt samhälle, skilt från kyrkan, hylla ett statsskick som går tillbaka till feodaltiden och som menar att makten inte bara tilldelas av en högre makt — en Gud av något slag, utan också är på livstid och går i arv.

Detta är ju dock självklarheter, även för monarkins supportrar. De svarar med att rycka på axeln, mumla något oklart om fördelarna för turistindustrin och springer ner till Skeppsbron, viftar med flaggor och tycker att det är romantiskt.

Det är sådan självklar människoplågeri att föda in en människa i en sådan familjestruktur. Kändisbarn får åtminstone knarka — prinsar och prinsessor får inte ens vara utsvävande i sin sexualitet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna är inte längre människor, de är lite som cirkusdjur, man plockar fram dem och tittar på dem, beundrar dem, och låtsas att de inte mår dåligt. Men argumenten biter inte.

Det är lite som med Sverigedemokrater, det går inte att motarbeta dem med logik eftersom deras motiveringar från början inte är logiska.

Men! Det finns numera hopp för oss demokrater och republikaner.

Dels så är det ganska tydligt att den svenska monarkin kommer gå under av sig själv. Kronprinsessan Victoria är ju allmänt ansedd som den empatiska och smarta i familjen, den så att säga skarpaste kniven i monarkilådan. Men, den verkar vara en ganska slö sådan ändå — valet av denne gymnastikentusiast, med 0.1 som högskoleprovresultat, tyder ju på vilken nivå av intellektuellt motstånd man lägger sig på. För att fortsätta med köksredskapsmetaforerna är det bara smörknivar kvar i lådan.

Relationerna mellan kungahuset och Mannen På Gatan skaver redan i fogarna, sen Kungen valde en drottning — som var utlänning! Och vägrar prata svenska! — som inte riktigt överrensstämde med gängse uppfattning om hur det skulle vara. Tänk hur kungaparet benämns i allmäna ordalag: Kungen och Silvia. Inte Gustav och Silvia, inte Kungen och Drottningen. Nej, Kungen — vår Konung! — och Silvia.

Men förutom det, så har man ändå liksom ryckt på axlarna. Han är ju rätt charmig, den där Kungen. Säger fel ibland, feströker, gillar att köra bil fort. Är lite som folk är mest! Förutom att hans socialbidrag är några miljoner över alla andras då. Och så länge inte Expressen och Aftonbladet rapporerar om hans älskarinnor (eller Drottningens alzheimer) så kan man titta på fasaden, cirkusdjuren, nationsprydnaderna.

Undersökningarna visar att stödet för monarkin puttrar fram på strax över majoriteten, möjligtvis något sinande, men ingen panik. Då bestämmer man sig för att ett publikt giftermål mellan två ocharmiga douchebags är precis vad man behöver!

Sagt och gjort, man utannonserar giftermålet, ger de förlovade tu halva Hagaparken, och stänger av Stockholms innerstad i två jävla veckor.

Jag tror inte man kan göra monarkin en större otjänst, i alla fall så länge logiska argument inte biter.

Kom inte på nån passande bild, så det blev en på Crabcore istället.

Jag vet inte om ni kommer ihåg gatuvåldet? Det var en kulturell rörelse populär bland vita män 2007 — lite som kuduro. Sen kom Anton Abele och den största manifestationen för överskattande av sociala medier och satte stopp för det hela.

Nu är det två år senare och, samtidigt som 28 av mina facebookkamrater en smula oklart stoltserar med att vara fans av “Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack!” (en formulering minst lika underlig som “Bevara oss från gatuvåldet” på sin tid) och på det sättet löser demokratins grundproblem, nu börjar Anton Abeles namn dyka upp igen i etern.

Anton kandiderar till riksdagen 2010 (för gamla moderaterna) och startar då hemsida, youtubes, twitters och gudvetvad. Och det är väl i allmänhet bara att applådera, även om jag kanske tycker att han har lite väl bråttom. Anton är 17 år gammal, och, till skillnad från Gustav Fridolin då han härjade som värst, uttrycker sig ganska mycket som en 17-åring. Om man menar en 17-åring från 50-talet.

Först dök det upp en förvirrad youtubevideo som handlade om att Anton läst ett nummer av gratistidningen Metro och upptäckt att det finns ungdomar som håller på med kriminalitet, i vad som beskrivs som “barnligor”.

“Det är helt sjukt” säger Anton, och påpekar att det “finns lagar och regler som gör att man ska kunna hålla sig borta kriminalitet till man är 18 år gammal”. Han bläddrar mycket upprört i tidningen, och ställer sig, mig och dig frågan om det verkligen ska få fortsätta såhär?

Naturligtvis är det hedersvärt att försöka göra något åt problemen med ungdomskriminalitet i Sverige, det är ingen tvekan om den saken. Men är Anton Abele verkligen rätt språkrör för en sådan kampanj? Det blir lite konstigt när han någon dag senare twittrar om hur fint det är långt ut på blåa linjen:

Jag föreställer mig att Anton står vid fruktmarknaden, med kartan uppfälld, iklädd khakishorts, djungelhatt och vattenflaska och är uppriktigt överraskad över att det finns både konsthall och basketplan.

Anton har uppenbarligen ett bra maskineri i ryggen, som lyckas få ut honom i all möjliga mediekanaler – hur kan det komma sig att han inte har en enda någorlunda vass korrläsare? Jag må vara fördomsfull, men jag tvivlar på att större delen av dessa barnligor består av välartade östermalmsungdomar med lättare talfel – eller lyssnar till sådana ungdomars uppmaningar om regler och moral.

Men, moderaterna är ju inget enfrågesparti och Anton är minsann ingen enfrågespolitiker. Han har fler frågor att ställa, om lag och rätt och moral i samhället, och här blir undertecknad indragen nästan mot min vilja!

Anton har också upptäckt att språkbruket på internet inte alltid lever upp till vad man skulle kunna önska, och att folk ibland skriver riktigt elaka saker i bloggar. I en debattartikel debattartikel titulerad “Bloggen – en självklar rättighet men till vilket pris?” resonerar Anton kring yttrandefrihet och det kollektiva ansvar vi har att helt enkelt skärpa till oss för annars kan det ju sluta hur som helst. I en passage skriver han,

“Redan innan jag började skriva detta inlägg, var jag fullt medveten om att den inte kommer att ge mig några pluspoäng i bloggvärlden. Däremot är jag övertygad att de seriösa bloggarna delar min oro för vart vi är på väg.”

Och som seriös bloggare måste jag medge att, ja, jag är lite orolig för vart vi är på väg.

Men jag är framförallt orolig för att de politiker som jag hittills sett lyckas få störst spridning på sitt kampanjmaterial är ovannämnde 17-årige nykonservatist, Jimmie Åkessons rasistpropaganda och Göran Hägglunds kulturella härdsmälta.

Låt Annicka Engblom (m) utse vem som ska bli kung. Det föreslår riksbloggaren Simon Mårtelius (oberoende) i en motion, skriver flera medier.

Mårtelius vill att Sverige antar en helt ny regeringsform, som mer eller mindre går ut på att den politiker med mest världsfrånvänt mediautspel får bestämma statschef. Det skulle om inte annat göra vardagen lite spännande, istället för tråkvardagen.

“I alla andra parlamentariskt demokratiska monarkier är det statschefen, det vill säga monarken, som formellt leder arbetet att utse en regeringsbildare. Eftersom monarki och demokrati sedan länge är samma sak, och en kung utsatt av Gud förtjänar en statschef utsatt av en knasboll, är det lika bra att köra!”, skriver Mårtelius, samtidigt som han slår in ytterligare en öppen dörr och slipper skriva ett “riktigt” bogginlägg.

Jag fick mycket riktigt ett svar från min nya brevkompis, Anzela. Det verkar dock som om hon inte alls läst mitt mail till henne, hon bara babblade på om sina barn i sina barn och allt vad det var. Och inte så konstigt, vad skulle hon svara? Såsom jag svarat sist, vad kunde hon förvänta sig? I efterhand skäms jag lite över min larviga ton, hur skulle man kunna bygga ett förhållande på något sådant? Hennes svar var i alla fall fortfarande försiktigt positivt, och hon lyckades faktiskt bifoga en nya bild. Men jag kände att broarna redan var brända, båtarna sjunkna, banden klippta, hoppet uppgivet. Jag försökte författa en ursäkt, och avsluta det hela så smärtfritt som möjligt. Vad ska man göra liksom?

Hon klarar sig nog.

Apropå det här och det här:

Ett enkelt sätt att visa för omvärlden att man är en riktig jävla fullblodsidiot är att vägra uppfatta århundraden av historiska, klassmässiga och sociala orättvisor och tro att man slår ett slag för språkvården genom att förkunna att det minsann heter “Negerboll” eftersom chokladboll verkar vara ett svårbegripligt koncept. (Man gör ju bollarna av negrer och pärlsocker liksom). Med lite tur befinner du dig, när du gör detta, någonstans bland civiliserade, rationella och tänkande människor som kan förklara för dig det självklara i att det är ett kränkande epitet som fortsätter vara kränkande varesig det beskriver ett tilltugg till kaffet eller en människa. Men sannolikt umgås du med ett gäng lika inskränkta saftskallar som du själv, så formodligen kommer du bara få efterblivna fnissanden och bejakanden till svar.

Man borde göra omvärlden en tjänst och reducera er till samma massa som den köttfärs ni har i huvudet att tänka med, men det är väl inte det mest storsinta handlandet, så det får väl bli lite folkbildning i vanlig ordning istället.

Egentligen blir jag mest bedrövad av ämnet. Förstå att det, i skrivande stund, är 42,918 medlemmar i facebook-gruppen “Det heter negerboll”, där man bland annat kan läsa följande drapa pur dumskalleprosa:

“Ordens innebörd förändras ju hela tiden. Benämningar som varit nedsättande får en positiv klang och tvärtom efterhand som orden används.
Ordet “neger” har väl egentligen varit “rumsrent” jättelänge? Men det är väl nå´n byråkrat som har suttit och dammat igen i en källare och behövde lite uppmärksamhet som ändrade på den saken? Färgade i USA använder uttrycket själva när dom talar till varandra. Ex. “Yo, nigga”! Och det gör dom näppeligen fört att vara elaka eller för att uttrycka rasism emot någon med samma hudfärg. Många homosexuella använder ord som “bög” och “flata” i dagligt tal. Detta kommer förmodligen att förändra innebörden såpass att det kommer att bli den vedertagna benämningen i framtiden.
Det blir lixom OK om den utsatta gruppen själv “tvättar” ordet.

T. ex. ståuppare som tillhör grupperna bögar eller negrer använder sig ofta av skämt om sig själva med stor framgång. Jonas Gardell och Eddie Murphy är två goda exempel på detta fenomen. Att ändra på alla ord som kan verka stötande för någon, tror jag, skulle utarma det svenska språket.
Iaf. begränsa det väldigt mycket. “Negerboll” sitter kvar i minnescellerna och får mig att le samtidigt som en varm känsla sprider sig i kroppen.
Minns när jag som liten stod vid min farmors sida och rullade dom goda små bollarna. Och euforin när man fick hedersuppdraget att slicka skålen kan väl var och en relatera till?:) Att ta bort det ordet skapar brutala konflikter i min hjärna.
Andra folkslag har oxå givit namn åt bakverk och maträtter. I Tyskland kan man beställa “Zigeunerschnitzel”. Inte fasen är det några zigenare, eller romer, som blir sura för det? Har svårt för att tänka mig en finsk medborgare som har gått och retat sig på finska pinnar. Vad skulle dom kallas om inte finska pinnar??? Österbottenspinnar? Nä, för min del kommer negerbollar alltid att vara negerbollar.
Kommer aldrig att beställa en “Romaschnitzel”, “chokladboll” eller en “österbottenpinne”. “African american ball” låter ju inte så mumsigt det heller.:D”

Detta skrivs alltså 2009. Det ska inte behövas, men låt oss bemöta argumentationen.

Ordens innebörd förändras ju hela tiden. Benämningar som varit nedsättande får en positiv klang och tvärtom efterhand som orden används. Ordet “neger” har väl egentligen varit “rumsrent” jättelänge?

Nej. Ordet “neger” härstammar från engelskans “nigger” – inte spanskans negro alltså, som försvenskat blivit negroid – och betyder slav. Slaveri innebär att en människa behandlas som egenskap, och har verkligen inte varit rumsrent jättelänge. Jävla idiot.

Men det är väl nå´n (sic) byråkrat som har suttit och dammat igen i en källare och behövde lite uppmärksamhet som ändrade på den saken?

Nej, förmodligen inte. Jävla idiot.

Färgade i USA använder uttrycket själva när dom talar till varandra. Ex. “Yo, nigga”!

Här vill jag påpeka att även uttrycket färgad bör anses som rasistiskt eftersom det utgår ifrån att den vita människans hudfärg är utgångsläget, och det som avviker ifrån är onormalt. Vilket ju, naturligtvis, är ignorans i ett nötskal. Sen är det definitivt och självklart inte så att alla mörkhyade i USA använder sig av uttrycken “Yo” eller “nigga”. Men det förvånar mig inte att du tror det. Jävla idiot.

Och det gör dom näppeligen fört att vara elaka eller för att uttrycka rasism emot någon med samma hudfärg.
Många homosexuella använder ord som “bög” och “flata” i dagligt tal.

Vad har det med chokladbollar att göra? Jävla idiot.

Detta kommer förmodligen att förändra innebörden såpass att det kommer att bli den vedertagna benämningen i framtiden.
Det blir lixom OK om den utsatta gruppen själv “tvättar” ordet.
T. ex. ståuppare som tillhör grupperna bögar eller negrer använder sig ofta av skämt om sig själva med stor framgång.
Jonas Gardell och Eddie Murphy är två goda exempel på detta fenomen.

Detta fenomen, som ni uttrycker det, handlar alltså om att två marginaliserade och utsatta samhällsgrupper (som förövrigt skall, om de nödvändigtvis måste särskiljas från mängden av dig, benämnas som homosexuella och svarta eller mörkhyade – inget annat) tar till sig glåpord som kastats mot dem och använder internt – inom gruppen. Det vill säga – är du välmående vit heterosexuell (och det är du ju) bör du hålla dig borta från att nyttja orden. Ur din mun är de fortfarande förnedrande. Jävla idiot.

Att ändra på alla ord som kan verka stötande för någon, tror jag, skulle utarma det svenska språket.
Iaf. begränsa det väldigt mycket.
“Negerboll” sitter kvar i minnescellerna och får mig att le samtidigt som en varm känsla sprider sig i kroppen.

Dels är det fascinerande att någon som är såpass orolig för utarmning av språket samtidigt vägrar acceptera det “nytillkomna” ordet chokladboll – som ju är betydligt mer logiskt. Jag har vid det här laget förstått att det rycker lite i kolonialistbaguetten på dig när du tänker på saken, på samma sätt som du inte längre reagerar när din gamla nazistfarmor pratar om judejävlarna som stökar ner i trapphuset.

Minns när jag som liten stod vid min farmors sida och rullade dom goda små bollarna.

Ja, se där, där har vi nazistfarmor som på beställning.

Och euforin när man fick hedersuppdraget att slicka skålen kan väl var och en relatera till?:)
Att ta bort det ordet skapar brutala konflikter i min hjärna.

Att du gillar chokladsmet har absolut ingenting alls att göra med rättfärdiganden av gamla förlegade rasistuttryck. Och att du har det brutalt rörigt i hjärnan kan knappast komma som en nyhet heller. Jävla idiot.

I Tyskland kan man beställa “Zigeunerschnitzel”.
Inte fasen är det några zigenare, eller romer, som blir sura för det?

Jo, det är det. Men det är sant, Tyskland har ju historiskt sett alltid gått i bräschen för en allmän acceptens av olikheter. Jävla idiot.

Har svårt för att tänka mig en finsk medborgare som har gått och retat sig på finska pinnar.
Vad skulle dom kallas om inte finska pinnar???
Österbottenspinnar?

Finska medborgare kommer från Finland. Finsk är en nationalitet. Mörkhyade kommer inte, vilket kanske kommer som en överraskning för dig, från Neger. Neger är en rasistisk förolämpning, inte en nationalitet. Jävla idiot.

Nä, för min del kommer negerbollar alltid att vara negerbollar.
Kommer aldrig att beställa en “Romaschnitzel”, “chokladboll” eller en “österbottenpinne”.
“African american ball” låter ju inte så mumsigt det heller.:D”

Förbannade. Jävla. Idiot.

Johan Dahl heter skaparen av gruppen, han verkar vara någonslags humaniöra-student (ironiskt nog) och jag är jävligt glad över att jag inte har några gemensamma vänner med jubelåsnan. Bara tanken på att det skulle finnas sådana infekterade tankeled i min umgängeskrets gör mig en smula obehaglig till mods, nämligen. Känner du honom, däremot, kan du väl hälsa från mig att jag tycker han verkar vara en jävla idiot.

Alltså det här filmbloggar-bråket. Nils-Petter Sundgren har, gissar jag, via rullbandsspelare dikterat någonslags krönika till en papperstidning som heter Allt Om Film där han förklarar hur film på internet fungerar. Ja, inte pirat-versionen av film på internet alltså, att man kan ladda hem film är nog fortfarande häxkonster för den gode Nils-Petter (som förmodligen har Sturebiografen som största filmkälla även 2009). Han har hittat lite bloggar och tittat på dem. Hissar vissa, dissar vissa. Krönikan finns naturligtvis inte på nätet.

Folk får bråka bäst de vill (vilket än så länge inte är särskilt bra, Nils-Petters krönika var plågsamt uddlös och osyrlig, svaren ganska tandlösa alternativt ur förorättad försvarsposition), men är det inte lite underligt att Nils-Petter i sin krönika väljer att godkänna de manliga bloggar han hittat, och såga de kvinnliga?

Att han sedan drar paralleller mellan Andrea Reuter och Blondinbella betyder alltså att han antingen läst Blondinbella – kudos i sådana fall, det är mer än vad jag har lyckats med – och faktiskt tycker att bloggskillnaden ligger i hårfärgen, eller att han använder en fruktansvärd ogrundad metodik för att bygga sina argument. Jag tror inte Nils-Petter är så dum som han verkar när han tänker och skriver och hytter med käppen. Kanske jobbar Nils-Petter på att bli krönikörvärldens skalliga och uråldriga Annah Björk?

Dagens fascination: min digitala omvärlds bevakning av rättegången mot datanördarna som ligger bakom The Pirate Bay. För tillfället har jag en handfull kontakter via msn som uppdaterar mig om tokiga citat och annat relevant, typ hur gammal åklagaren ser ut att vara, samtidigt som åtminstone sju av tio nyare facebookstatusar behandlar ämnet.

Det slängs med stora ord också.

“Ljudinspelningen av pirate bay-rättegången är vår tids samtidsroman.” säger en namnkunnig människa i den digitala media-branchen.

“:-)” säger en annan.

Överlag, om man skall döma av bloggartiklar och twitter-inlägg (vilket man ju naturligtvis ska), så är det ett ämne som engagerar djupt, berör, och är viktigt för en hel generations framtid. Men… Är det det?

Kommer den här rättegången, oavsett utslag, göra någon som helst skillnad? Är det inte redan tydligt hur framtidens underhållningskonsumtion kommer ske? Ingen bryr sig hittills, och ingen kommer bry sig efter rättegången, om Per Gessles upphovsrätt. Det är omodernt, och konservatister kommer fortsätta slåss om regelverk och ordning, liberaler kommer skrika sig hesa om det hemska med övervakning av ip-nummer och du och jag kommer fortfarande ladda ner musik vi gillar eftersom den ändå kommer ut först och i bäst kvalitet på the Internets.

Att ladda ner musik är ungefär lika kriminellt som att gå mot röd gubbe. Ingenting som man anser illegalt, men man undviker det på Sveavägen i rusningstrafik.

Tillägg: Såhär dagsaktuell har nog konstellerporr aldrig varit.

Baserad på vad jag hittills hört av de två första låtarna.