Author: Simon

Aldrig har behovet av just den här hemsidan, som du läser just nu, varit så tydligt. Anna Odell, konstfacksstudenten på allas läppar, har ju spelat tokig och på det sättet nästlat sig till sig en tvångsinskrivning på St:Görans psykakut. Överläkare skriver upprörda inlägg på Newsmill, debattmotorn för semiintellektuella medelklassmänniskor med någorlunda mediaintresse. Robinson-Pål skriver uppmuntrande ord på samma plats. Aftonbladet rapporterar om skandalen, DN skriver stränga ledarkrönikor, blöggers sliter fingrarna trötta om upptåget.

Ilskna röster hörs om hur det utnyttjats skattemedel för omhändertagandet av Anna. Man ser med förfasan på Konstfacks von oben-attityd. Kan hon inte rita en tavla istället?

Överallt i landet sitter nu tyckare och sägare och ställer sig unisont samma självklara fråga:

Är det konst? Eller är det porr?

Som tur är finns konstellerporr.com här för er. Hav förtröstan, molnen kommer skingras: Det är Konst, mina vänner. Projektet innefattar nämligen precis allt som ett konstprojekt bör:

1. Det uttnyttjar statliga resurser. Nu råkar de statliga resurserna vara en gratis skolplats och allmäntjänstens olika utryckningsmetoder samt landstingsbetalad sovplats snarare än konstnärslön, men jag tycker det kan kvitta.
2. Det upprör människor som inte förstår det, men gärna vill ha väldigt mycket åsikter om det.
3. Debatten om konstnärlig elitism tar fart på nytt.
4. Folkpartiets Birgitta Rydberg får spel och går på sant folkpartistiskt manér ut i så många medier som möjligt och förklarar att det inte är konst och således, enligt solklara liberala ideal, bör förbjudas och bestraffas å det grövsta.

Dessutom är det fascinerande att se så många sluta upp bakom den svenska psykvården. För den är tydligen fläckfri igen (No Mijailovic?).

Jag har egentligen alltid ansett att Kanye West mest är en jobbig gnällspik. Han kan förvisso göra rätt bra beats, men det är inte särskilt ovanligt att jobbiga gnällspikar klarar av sådant. Att däremot rappa, det är svårare. Om man öppnar munnen och försöker uttrycka sig så skiner den jobbiga gnälligheten så lätt igenom – det är bara Ghostface som kan få det att låta bra samtidigt.

Kanye West släppte ju ganska så nyligen sin skiva 808’s and Heartbreak, som går ut på att han är nydumpad eller nåt i den stilen, och eftersom han är lite ledsen känner han sig som en sann konstnär – konsten ligger ju i lidandet som ni säkert vet – vilket gjort honom för stor för hiphopen, han måste testa sina vingar, han måste ut och flyga, han måste göra en… själlös R&B-skiva? Det som överraskar mest är att han ju egentligen borde kunna göra en riktigt bra skiva såhär. Han sjunger förvisso dåligt, men bra mycket bättre än han rappar. Hans “Hey Mama” är en av de bästa låtar han gjort, och hade 808’s & Hartbreak varit 12 stycker “Hey Mama” hade det varit en av de bästa skivorna förra året. Men nu är det ju långt ifrån det.

Ändå så får skivan uppskattning från alla håll och kanter. Och jag tror Axel sätter fingret på spiken när han konstaterar att han tycker det är bra bara för att det är Kanye. För nu har jag nämligen hittat min egen motsvarighet.

Lil’ Wayne ska släppa en rockskiva, och teoretiskt förstår jag ju hur fruktansvärt dåligt det här är. Men det verkar inte spela någon roll ändå. Jag kan inte tycka illa om det här.

Rebirth = Årets Skiva 2009

Förvisso tycker jag nog att det är trevligt att gå på bio, där gör de ju till exempel popcornen åt en, men eftersom de ännu inte börjat servera Bärsochjärn på biograferna är det sällan man viger en ledig kväll åt det ändå. Således har jag missat de flesta av filmerna som man borde sett 2008, även om jag faktiskt hann med två av tre vampyrfilmer. Vad passar då bättre än att spendera ett par timmar av sin generöst tilltagna vinterledighet med att titta på några av de filmer som gått mig förbi? Eftersom jag har haft närmare tre veckor ledigt har jag hunnit med ovanligt mycket film: Två stycken. Nu tänkte jag berätta vad jag tyckte om dem.

The Wackness.

1994 i New York går en hiphoplyssnande snubbe omkring och förströr sommarlovet mellan high school och college. Han har inga vänner, men på nåt sätt så tjänar han pengar genom att sälja weed till folk som han fått av Method Man. Hans psykiatriker spelas av Ben Kingsley och är en sån där sorglig gubbe som just blivit lite för gammal. Kingsley har en alldeles för snygg fru som naturligtvis hatar honom och en lika snygg styvdotter. Eftersom New York är väldigt litet, så finns det bara två ungdomar kvar i hela staden och det är vår hjälte och styvdottern.; naturligtvis blir han störtförälskad i henne. Hon går med på att hänga med honom för sommaren eftersom, som sagt, det bara är de två kvar i hela New York (förutom Mary Kate Olsen men hon verkar ha missuppfattat årtalet för historien och är en LSD-pepprad 70-talshippie). Sen så har de sex och han är kär och inte hon och sen tar den slut.

Förutom frågorna om hur i helvete han lyckats lära känna Method Man, varför Method Man pratar patois och hur man hinner fylla 18 innan man upptäcker att det kanske skulle vara kul att vara social med någon, så tycker jag filmen klarar sig riktigt fint.

Kritiker har menat att det saknas en förklaring för varför han blir intresserad av flickan i fråga, eftersom det saknas djup i hennes karaktär. Det finns ingen historia kring henne, menar man, det finns ingen lockelse. Det är väl precis vad det gör? Förutom att hon är snygg, och det som sagt bara finns två ungdomar kvar i New York, så är väl just det att han inte vet någonting om henne som gör henne intressant? Eller, snarare, faktumet att hon är mer eller mindre okänd, men ändå pratar med honom.

Dessto mindre man vet om en person, destom intressantare blir ju ofta personen. I de första, nervösa, skakiga, kontakttagande faserna. Då blir alla detaljer jättestora och fasansfullt viktiga, man präntar dem i minnet, förvarar dem varsamt, för att eventuellt kunna lägga dem på plats i det pusslet som sitter mitt emot dig, och som fortfarande pratar med dig…

Han möter sin första kärlek, tror han, och genomlever allt han tror sig att han borde uppleva med den, han rider vågen fullt ut – även om hon inte alls sveps med eller ens märker att det blåser till lite på havet.

Men… som om en hiphopare som inte ens vågar sig lyssna på hiphop någon annanstans ifrån än sin egen hemstad skulle köpa Deep Purple bara för att en nedrökt gubbe trycker ett kassettband i handen på honom.

Wall-E

Den enda överlevande städroboten som fortfarande fungerar, Walle, glider omkring på ett övergivet jordklot, som består av typ Manhattan, täckt av sopor. Han samlar skräp i sin lilla mage, pressar det till en kub och bygger dystopiska skyskrapsliknande jättehögar av det hela. En dag kommer en besökare från ett jätterymdskepp, en ganska otrevlig sfärisk vit framtidsipod, Eva, som freakar ur när det visar sig faktiskt finnas lite levande växter på den övergivna jorden, sätter iväg igen tillbaks till varifrån hon nu kom. Walle följer efter eftersom han är jättejättekär, och det visar sig att jordens före detta befolkning bor på skeppet allihopa. Blomman är beviset på att det är dags att återvända, men några av robotarna, som typ styr rymdskeppet, tycker inte det, det fajtas lite hit och dit och sen slutar det lyckligt. Bland annat lär vi känna en söt och enträgen liten städrobot som heter Mo, och Jeff Garlin från bland annat Curb Your Enthusiasm gör en av rösterna.

Det är lite dryga 90 minuter väldigt vacker Disneyfilm, med ett kanske ofrivilligt ironiskt budskap mot enorma multinationella bolag som verkar leda till förslappning och förödelse. Stundtals väldigt rolig, och, för att vara producerad av ett bolag med Steve Jobs i styrelsen, stundtals lite obehagligt apple-flörtande.

Och intressant nog är det ungefär samma grundförhållande i den här filmen: Walle är en ganska ensam loser som glider omkring för sig själv och gör sitt jobb i godan ro, sen kommer det en till person, Eva, in i handlingen (även här är det bara två personer som existerar på jorden som i själva verket är New York) och Walle blir oändligt förälskad. Eva verkar lite halvintresserad på sin höjd, och sen drar hon iväg.

Skillnaden är väl att Walle är något mer enträgen, fjäskar lite hårdare, tar lite mer stryk och agerar en aning mer osjälviskt än en hiphopkille i nittiotalets New York. Robot som han är, kämpar han sig efter Eva även när han borde gett upp för länge sen. Utrustad med ett hjärta av moderskort sliter han och ligger i, enträget och målmedvetet, och tillslut får han sin brud. Good for you, Walle!

Som slutsats för de båda filmerna kan man väl säga att i första filmer blev jag nog lite kär i tjejen, men i andra filmen blev jag helt störtförälskad i den lilla roboten som kunde.

Tillägg: Någonstans föll det bort en paragraf om att det är lite fascinerande att det fortfarande alltid är grabben som stretar och tjejen som väljer. Även i robotsammanhang, där könet knappast kan vara av någon större betydelse?

OBS: Det nedan är ett känsligt ämne, varför youtube inte visar nedan nämnda musikvideos för oss stackars europeer längre. Detta inlägg är alltså väldigt 2009 och innehåller bland annat spotifylänkar.

Såhär några dagar in i januari 2009 verkar det ju börja bli dags att förutspå vad som kommer ligga på allas läppar resten av året. Naturligtvis är det en grej som såna som du och jag, vi som hänger med liksom, har vetat sedan länge. Men utifall att någon skulle porr-googla sig hit och få för sig att släppa handen från vad den nu håller i och faktiskt läsa lite text, så känns det nog ändå som att jag i allmänhetens tjänst bör upplysa även den ännu oinvigde.

Naturligtvis handlar det om musik, och musiken är aldrig något så enkelt som en rytm, en melodi och kanske en sångstämma. Nej, musiken är som alltid en livsstil och den som vinner är den som lyckas ta livsstilen längst, snyggast och mest helhjärtat. Som vanligt handlar det alltså om att ge sig mest hän, i alla fall ett år i taget. Nu är det dags att spänna på sig bootsen, sätta grässtrået i mungipan och bredda uttalet så alla vokaler blir dubbelt så långa. Beyonce har redan fattat, och gjort en cover på Lee Greenwoods “God Bless The U.S.A.”.

Musiken 2009 kommer alltså att vara americana-country. Jag är förvisso fortfarande pinsamt oinsatt i genren, så jag vet inte om “americana” är rätt affix. Men det är ett fint ord! För säkerhets skull tycker jag vi låter gälla att även alldeles vanlig country kommer vara helt rätt, det med. Enkelt uttryckt: Är det bonnläpp, är det rätt läpp.

Det finns mycket att fascineras över i genren, hur som helst. Till exempel Toby Keith; han släpper låtar som “Who’s Your Daddy” och “I Love This Bar” och lever det liv som alla blingbling-rappare önskar att de levde. Dessutom har han skrivit låten “Courtesy of the Red, White and Blue” och som handlar om att folk minsann inte ska bråka med amerikaner, vilket han inte bara har rätt i såklart (för de kommer “Put a foot up your ass – It’s the american way”) utan också startade en välbehövd debatt om huruvida man bör vara idiotpatriot eller bara lite lagom. (No Dixie Chicks.) Toby Keith går hela businessmodellvägen ut och har förutom ett eget skivbolag (Show Dog Records), en egen restaurangkedja (Toby Keith’s I Love This Bar & Grill) också spelat in filmer, den senaste “Beer For My Horses” med både Ted Nugent och Willie Nelson i rollistan.

För att inte ge er för mycket, så låter jag Toby var den första smakbiten på den musik som kommer dominera ditt kommande levnadsår. Den 16de januari kör The Dust Bowl, Stockholms första countryklubb, igång – lagom till att den amerikanska presidentsskapstiteln byter ägare. Och även om det kommer bli tråkigare att gilla USA i fortsättningen, när det inte sitter en total vettvilling vid makten, kommer den amerikanska mellanvästern att hålla fanan minst lika högt i alla fall.

Kan vara den här.

Det är december, och varenda person levande i Sverige delar samma förkylning, kronisk trötthet och längtan efter ledighet. Många är di som ser fram emot långhelg med familjer, snaps, Kalle Anka och varsin jultallrik. Själv har jag för ett par år sedan jobbat på julbord och serverat överviktiga småföretagare och deras överviktiga anställda snaps och julöl, demonstrerat hur man tar för sig av sill och risgrynsgröt, sikrom och kallskuret. Personalmaten bestod av samma julbord, vilket har gjort att jag gärna avstår det mesta av julmaten. Det får fungera på julafton, men en gång om året räcker. Men ni känner säkert till hur det här med jul fungerar, så det behöver jag ju inte berätta för er.

Men den här tiden på året innebär ju inte bara klapputdelningar och matkoma, utan också någonslags summering av året som gått. I många fall handlar det ju då om årsbästalistor där man radar upp vilka skivor som betytt mest för en under året, och sånt kan ju vara intressant. Men om alla gillar samma skivor, alternativt skiter i vad du, som inte lyssnar på vad jag lyssnar på, har lyssnat på, känns det ju poänglöst att lägga upp samma lista med små interna variationer. Skulle jag dock göra det, skulle jag haft med Tycoon Status av Sky Balla, som jag fått av min vän Hugo som av någon underlig anledning har bisarrt bra koll på Bay Area-artister och tydligen tid till att lyssna på andra saker än de låtar feat. T-Pain som jag orkar ladda ner och kolla upp. Och eventuellt en släng med Rusko & Caspa, eftersom jag av någon anledning snöat in på det spåret igen. Men, som sagt, det är ju ingenting jag tänkte diskutera nu eftersom andra redan gjort det. Jag tänkte ge mig på en annan slags musikalisk summering, nämligen beefåret tvåtusenåtta.

Det är ett ganska aktuellt ämne i och med att det just nu florerar en biff som i stort är ett typexempel på hur rappare gruffas nu för tiden. Om det sena nittiotalet och tidiga tvåtusentalet handlade om att hata varandra innerligt och försöka döda varandra, för att senare mest handla om att döda varandras skivförsäljning. Beefen 2008 handlar däremot, vilket jag ju förvisso konstaterat tidigare, om att prata in i videokameror på internet, allt som oftast om Soulja Boy. Stackars Soulja Boy har blivit attackerad från alla håll och kanter sen han fick storbolagskontrakt och Crank That låg etta på Billboardlistan i en massa veckor. Att Soulja Boy inte förärats någon längre utläggning här tidigare är helt och hållet min egen lathets fel, ty han förtjänar det definitivt.

Lite kort kan man förklara honom såhär:

DeAndre Ramone Way, som han föddes som, är en av de första artisterna i världen som slagit igenom genom att egenhändigt lägga upp sin musik, inspirerad framförallt av den växande snap-scenen i Atlanta, som mp3:or på internettet. En egeninspelad youtubevideo som demonstrerar dansen till Crank That sprider sig från mars 2007 och sedan får han kontrakt, säljer platinum och var den första musiker som lyckats sälja tre miljoner ringsignaler. Du har med största sannolikhet bara hört ovannämnda Crank That men har ändå en bestämd åsikt om hur Soulja Boys musik i övrigt låter, och du tycker förmodligen inte att det är särskilt bra.

Lite så måste Ice T ha resonerat när han (av oklar anledning) fick uttala sig på ett mixtape och anklagade Soulja Boy för att förstöra hiphopen. Soulja Boy reagerar ungefär som vem som helst under 30 – han tänker “Vafan, är inte han skådis?”, googlar Ice T och får reda på att han en gång i tiden, innan han började spela polis på tv och odla ölmage, släppte rapskivor.

Sedan släpper han en youtubevideo där han berättar att Ice T är gammal, ungefär, och att det inte är hans fel om farbror inte riktigt hänger med. Ice T upptäcker att det är ett ganska reaktionärt beteende från hans sida att försöka dissa kidsen, så han släpper en halvhjärtad ursäkt till svar. Sen går det några vändor till, men slutsatsen är fortfarande den samma: Ice T är en gammal gubbe och Soulja Boy skrattar hela vägen till banken.

Det var lite smärtande att se GZA försöka ge sig på den gode DeAndre, dels eftersom jag faktiskt lyssnat på GZA och dels eftersom jag av den anledningen vet att han verkligen inte borde ge sig på att beefa med någon. Om det är någon som kan konsten att framstå som en bitter, grinig gammal gubbjävel, så är det The Genius (överraskande nog kom dessutom dissen ungefär samtidigt som han skulle släppa en ny skiva – tänk så konstigt). Den gode Soulja Boy verkar också lite ledsen över att bli måltavlan just den här gången, men väljer att ta det med ro, och på så sätt vinner han även den här utmaningen. GZAs skiva kom, och sålde i ungefär 14 exemplar.

Och Soulja Boy symboliserar ett nytt skede i hiphopen. Det kanske inte är så konstigt att gamla stofiler blir oroliga och tror att de ska bli bortglömda, eftersom de fortfarande inte riktigt förstått att hiphopen är lika stor som rocken, och således borde ha lika många subgenrer. Det påminner lite om när KRS-One i någonslags hybris började dissa nya stjärnskottet Nelly, som väl mer gjorde R&B-rap på den tiden (nu för tiden verkar Nelly mest styrketräna). Det resulterade naturligtvis i en dammtorr debatt och att Nelly sålde platinumsinglar tillsammans med Justin Timberlake. Att gå omkring med villfarelsen att Hiphop är Hiphop och ska låta som Hiphop är som att tycka att all gitarrbaserad musik ska låta som Little Richard.

Därför är det ganska överraskande att bloggrapparen Charles Hamilton nu ger sig på Soulja Boy. Dels för att han är bloggrappare, och alltså än så länge en nobody, och dels för att han faktiskt borde ha koll på att världen är stor nog för de båda. Jag har hört ungefär lika mycket av Charles Hamilton som av Soulja Boy, men skulle jag behöva välja mellan de två är valet ganska självklart. Jag lyssnar hellre på en energisk tonåring som vågar experimentera än en tv-spelsnörd med halvtalang som vill göra samma musik som sina idoler. Dessutom har Charles en gimmick mer sökt än Soulja Boys tipp-ex-glasögon, nämligen Sonic The Hedgehog.

Återigen slår Soulja Boy huvudet på spiken när han förklarar att “…If you ain’t really got your feet in the game yet, I suggest you to keep other artists names out your mouth…It could be non-beneficial for your career.”

Den avgörande skillnaden är att Charles Hamilton vill ha någonslags intellektuell image. Soulja Boy vill få folk att dansa. GZA vill vara mytisk, legendarisk och intellektuellt respekterad. Soulja Boy vill fortfarande få folk att dansa. Vad Ice T vill vet jag inte riktigt men det är förmodligen inte att framstå som en idiot. Soulja Boy vill fortfarande få folk att dansa. Och ändå så blir alla dessa tre brädade, retoriskt, musikaliskt, empatiskt och intellektuellt av en 18-åring med segway inomhus.

Idag släpps Soulja Boys nya skiva, iSouljaBoyTellem, och varför ska du köpa den? Frågar du Soulja Boy ska du köpa den för att han har en Gucci-mönstrad papperskorg. Och det är nog den bästa anledningen jag hört om varför man skall köpa en skiva sedan David Banner lottade ut skolstipendium tillsammans med skivan MTA2 år 2003..