Author: Simon

Uffe Larsson måste ha ätit sjukt mycket laxermedel för han har blivit smal. Dessutom heter han inte längre sådär tokskojigt “Uffe”, utan lystrar numera till det mer förnäma “Ulf”.

På dagens kvällstidningslöp stönas det över att Carina Berg (hon som är rolig, fast du inte förstår det) skojat med hans slappa skinn – vilket ju inte är så konstigt när hans kinder hänger som två Ica-kassar till en tredjedel fyllda med bordsvin under de trötta ögonen.

Efter en eller två timmars lyssnande på lite modern R&B skönjs en tydlig trend: Sjung som om du kräks.

Det hela började nog med att Beyonce bestämde sig för att göra solokarriär. Denna idé tydliggjordes på en MTV-gala, även om den varit känd sedan tidigare var det här målsättningarna presenterades. Det var viktigt för den före detta frontfiguren i ödesbarnet att visa att hon var en Entertainer av rang. Därför tog hon i med allt hon hade, flög, sjöng, dansade och flämtade för allt vad hon var värd. Det såg fruktansvärt jobbigt ut. Men det måste ha fungerat.

För sedan dess har det fortsatt, och när det inte handlar om uppträdanden så handlar det om singlar där Beyonce åtminstone tre gånger i låten mer skriker än sjunger, liksom för att visa att hon gör allt för att underhålla dig som lyssnare. Och, visst, den typen av tarmvridarsång fungerar väl ibland, den gör det skapligt i Beyonces fall och något bättre i Christina Aguileras fall – desto kraftfullare röstomfång ju mer naturligt låter dessa vansinnesutbrott. Frågan är bara varför mindre volymutrustade sångerskor känner sig tvugna att ta efter?

Rihanna (eller Pon Di Forehead som hon kallas i folkmun) är en ny R&B-talang som verkar stöpt efter samma form som alla nya upptäckter i genren: Liten, smal, har något lätt efterblivet över sig i utseendet och kan knappt sjunga.

Hennes senaste hitlåt, “Unfaithfull”, sjunger hon med en inlevelse som om producenten satt sig bredvid henne i båset, tagit ett fast grepp om huden i midjan och vridit om hårt, tills hon sjungit klart låten.

“I don’t wanna do this anymore…” sjunger Rihanna. Nej, tror fan det.

Snart kan du bara titta på tv digitalt, lilla vän.

Men det är en bra grej. Man får nöjet att lära känna en drös nya tv-kanaler, som via ettor och nollor studsar dig på hornhinnan i en stadig ström från multimediajacket. Oändliga är möjligheterna, det serveras allt från brittiska matlagningstips till välmenade fårklippningsguider på tyska och italienska tutt-tävlingar.

Själv har jag dock med skräckblandad förtjusning fastnat framför Kanal 5-backade The Voice TV, som ibland sänder den fantastiskt underhållande The Voice Show. Ett typiskt program går som följer:

Ett intro med svartvitt mish-mash och knipen Avant Garde, lite hippt sådär, sen möts vi av en kvinnlig programledare med skojig snedlugg och en ställning som killen som inte kan åka buss (i den här filmen). Hon säger någonting ungdomligt och häftigt och soft. Sen kanske man får se ett gäng musikvideos med nån slags gemensam nämnare, typ “Sångerskor som nästan gift sig med Ben Affleck“, med lite skojiga fakta, typ “Jennifer Lopez är en dansare som blev skådis som blev sångerska, precis som Tupac”.

Efter denna kunskapsbomb måste man ju varva ner lite, så då får vi titta på en kille med tryne gå omkring och klämma på diverse kändisar på nån b-films-premiär och skoja på en rent göteborgsk nivå. Uppfriskande!

I ett spasmiskt klimax möts vi av en kvinna som har alldeles för mycket huvud runt sitt skelögda ansikte som förklarar vad som är “HOT” och vad som är “NOT”. Det är inte alltid lätt att hänga med i de tvära kasten mellan mc-jackor och läderhandskar, men det gör inte så mycket för hon ser för tokig ut.

För att runda av det hela slänger man in Alex Schulman, i något som ser ut som en videodagbok, där han med ett snett leende presenterar veckans inne- och utelista. Och han vågar vara så fräck när han pratar att jag blir alldeles blöt.

By the way, I fucks with Loopia but apparently Loopia fucks me too.

UPPDATERING:

Kalasprogrammet går tydligen även i det föråldrade kabelnätet, på den långsamt havererande Kanal 5 som någonslags fredagsunderhållning! Kvällen är således räddad!

Det numera rutinartade socialdemokratiska snubblandet i de tidigare så insprungna segervarven tycks för partiets egna medlemmar och sympatisörer obegripligt. Fredrik Reinfeldt utmålas som “George W. Reinfeldt” och man är fortsatt låst i det språk man valde i valrörelsen: Skrämseltaktik.

I en överhörd diskussion mellan sympatisörer för anti-alliansen framgick en oro över de tankesmedjor som finns här och var i landet, de som gör väsen av sig ofta med en liberal anknytning. Är inte det självklart, att oppositionen måste angripa från alla håll möjliga och att en tankesmedja är en utmärkt plattform för sådana anfall? Självklart kommer det dyka upp väsen från socialistiska tankesmedjor nu, hoppas jag, för all form av politik måste alltid diskuteras och motargumenteras. Oroande är att
i alla fall denna grupp av unga, politiskt engagerade socialdemokrater förstod tankesmedjor som någon slags odefinierbar samling snubbar som “hittade på nyheter som media köper”. Det stämmer förvisso in i den sentida socialdemokratin i allmänhet: Det är inte det egna budskapet som ska lyftas fram, det är motståndarens som skall utmålas som avgrund och död.

Anna Sjödin (nedan kallad AS) är socialdemokrat, i alla fall en stund till. Just nu genomgår hon en ganska offentlig rättegång där hon står anklagad för misshandel av dörrvakt tillsammans med ett par andra SSU:are och tillika fyllbultar.

Allt pekar på att hon är skyldig (vilket i allmänhet naturligtvis inte betyder att hon är det, men ändå):

• AS befann sig på Crazy Horse frivilligt.
  Även om det inte nödvändigtvis gör henne skyldig är det åtminstone en kraftig första varningssignal. För icke-stockholmare kan Crazy Horse beskrivas lite som ett Gomorra med billig starköl.
• Enligt utsago befann AS sig ovannämnda lokal nykter.
  Detta är en uppenbar lögn – jag kan inte tänka mig att de släpper in nyktra människor på Crazy Horse.
• AS åker därifrån i polisbil och spenderar natten i fyllecell.
  Mig veterligen eskorteras man sällan iväg från uteställen med poliser om man inte betett sig aningen tveksamt. Framförallt inte med slutdestination fyllecellen. Framförallt inte med en väktarbricka, som man slitit av den vakt som tydligen misshandlat en halva kvällen, gömd under sätet.

Men men, man ska inte döma någon på förhand. Sedan rättegången inletts har det två gånger visats, på det stenhårt objektiva och ur socialdemokratisk intressesynpunkt oberoende Sveriges Television, ett Uppdrag Granskning om hur stackars flickor blir oskyldigt dömda för misshandel av vakter. Det måste vara en slump.

Jag lovar att jag ska sluta skriva om politik snart.

I ett samhälle med ett stort antal intellektuella och välutbildade är det svårt att under längre perioder utöva maktfullkomlighet utan att någon påkommer en och ropar på revolution och vedergällning. Detta är naturligtvis ett stort problem för makthavare i länder som vårat men hittills finns bara en lösning som verkar fungera någorlunda: Fördumningen av folket. Det är dock en bräcklig lösning, den har en fallenhet att skjuta sig själv i foten efter ett tag och övervinnas av det intellektuella kapitalet i slutändan. När uppror görs och nya krafter kommer till makten är det ofta för att folket har märkt att de utnyttjats. Men inte alltid.
SVT, det svenska statliga monopolväsendets informationskanal nummer ett, går längre ifrån sitt public service-uppdrag än någonsin. Målsättningen är att konkurrera med de kommersiella kanalerna om tittare, såklart, varför man gör det är dock inte självklart. Man nöjer sig dock inte med att försöka köpa in lågkvalitativt material som skall locka dig och mig, utan man går stenhårt ut för att försämra de egna produktionerna också.

Orvar Säfström, Entombed-groupien som blev filmrecensent först på ZTV och sen flyttades upp till finrummet som utgjorde Filmkrönikans studio, var bara det första tecknet på detta. Orvar, sina polisonger till trots, kunde faktiskt recensera film. Det upptäckte SVT snabbt och anställde en annan ZTV-recensent, denne med grova talfel. Vad gör man med en sådan? Låter henne vara Voice-over såklart.

Uppenbarligen lyckades man ändå få in alldeles för mycket substans i programmet, trots att man till och med flyttade in Emma Gjey i rutan för att skrämma tittare med hennes tänder gjorda av kork. I ett desperat försök att få så många som möjligt att tröttna lät man Orvar bli en skojig gimmick som lotsade genom fyra förvirrade filmstudenters tafatta försök att inte göra bort sig i TV. Dock glömde man bort att filmstudenter nog har ett genuint filmintresse, så inte ens då nådde programmet ner till den avsaknad av kvalitet som eftersträvades.

“Man kan hitta hur många infallsvinklar som helst när det handlar om film. För mig känns det viktigt att vi förmedlar både kunskap och känslor”, berättar Helena von Zweigbergk. Nu har SVT, som sista desperat åtgärd, anställt en Cocker-Spaniel som sitter och slickar upp en utvald gäst i brygga i varje program. Veckans gäst är Pernilla August, missa inte.

Man skulle kunna göra det av tradition, man skulle kunna föreställa sig att det handlar om pliktskyldighet och man skulle också kunna göra kopplingen till någon slags fosterlandskärlek. En stolthet över demokratin, kanske. Hur som helst har fyra femtedelar av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt röstat på ett parti eller någonting annat man tycker borde regera vårat land.

Men för en vecka sedan var det inte så många som hade röstat, varpå var och varannan medborgare plötsligt står upp som rådiga medborgare och demokratins förkämpar och förklarar för alla att:

“Du MÅSTE ju rösta! Nu när du har den här chansen och får leva i en demokrati, måste du utnyttja den!”

Jo tack, chansen att födas i en demokrati är ju liten (om man dessutom räknar den demokratiska Republiken Kina som demokrati måste man typ födas i Vitryssland eller Nordkorea för att hamna utanför det upplysta samhället). Dessutom får man rösta i de flesta diktaturer också, dock med aningen färre alternativ; vilket i och för sig kanske inte är så dåligt, eftersom man i Sverige har 7 dåliga alternativ att välja på (när man bara fokuserar på de större partierna) så att bara ha en valmöjlighet skulle säkert göra det mindre ångerfyllt att gå till urnan.

“Du får väl rösta på det minst dåliga partiet!”

Argumentet att välja det minst dåliga är ett urbota dumt alternativ. Vill du att jag borrar i huvudet på dig, eller vill du ha ett slag med hammaren?

“Men du kan ju inte inte rösta! Rösta blankt då!”

Var någonstans redovisas de blanka rösterna? Jo, på den tokkryptiska hemsidan www.val.se, bara som rena siffror över räknade röster. Vill du ha en procentuell siffra på det måste du ta fram miniräknaren och knappa själv. Och det där med att skicka tydliga signaler: När hörde du en röstivrare oja sig om att det var många blanka röster i valet sist? Jämfört med uppmärksamheten soffliggare får verkar blanka röster vara ett tämligen blekt vapen i demokratidebatten.

Tur att livet kommer bli så sjukt mycket annorlunda nu när de socialdemokratiska moderaterna sitter vid makten istället för de moderata socialdemokraterna.