Author: Simon

På bilden: En googlad Juan Flores. En annan Juan Flores är ekonomireporter på DN.

I dagens DN kan man på första uppslaget i Ekonomidelen läsa en “intervju” med SBAB:s vd. Vad SBAB betalat för detta, eller vilka gemensamma band det ligger mellan DN och SBAB vet jag inte – men det är skön marknadsföring. Frågorna som ställs handlar om är SBAB:s förträffliga och förmånliga erbjudanden till både privatlånetagare och företag (dock maskerade för att verka behandla ett stundande uppköp). Eftersom man tydligen inte varit så aggressiv i tidigare köpt marknadsföring när det gäller en ny satsning mot företagare, så lyfter man fram det i artikeln. Bara frågan (vilken förövrigt är ett påstående)

“Storsatsningen på att låna ut till företag som vill köpa fastigheter har ni smugit lite med?”

är troligtvis i sig värd mer än en dubbelsidig annons i samma tidning, eftersom det förtäcks i någonslags nyhetsvärde. Ordet smyga brukar väl oftast uppfattas som lätt negativt, men nu framstår det snarare som en smakfull blygsamhet hos SBAB:

“Det har ju inte varit som våra vanliga SBAB-kampanjer, de brukar ju bli väldigt uppmärksammade. Nu har vi annonserat mest i fackpress och i samband med att vi annonserat ut tjänster.”

För att inte tala om det här:

“/../ Jag är inte heller så säker på att storbankerna längre tjänar mer än vi på bolåneaffären. Jo kanske på bolånen utanför storstadsområdena, de tar mer betalt av de kunderna.”

“Det gör väl ni också?”

“Nej, vi har samma villkor och räntor för alla oavsett var i landet de finns.”

Tidigt i morse, eller sent igår kväll, bänkade sig ungefär 22 miljoner ton* amerikaner i soffor med ena handen i nachochipsskålen och ostdippen, andra handen runtslingrad en flaska Budweiser och blicken stint fäst på tv-skärmens flimrande upprullande bild. Det var den största årliga tv-händelsen i USA (och således också troligtvis det närmaste en kollektiv gemenskap det amerikanska folket kommer). Naturligtvis var det finalen i den förvirrade variant av Rugby som amerikanerna envisas med att kalla för fotboll – trots att den utförs till största delen med händerna och lite böghög då och då mellan reklampauserna – som var på tapeten.

I år vann Kevin Federline, inte ens överraskande.

Naturligtvis har Super Bowl slutat handla om sportevenemanget i sig sedan länge. Det handlar om en enorm koncentrerat framkrystad reklamorgasm, eftersom en uppskattad publik på 150 miljoner köpsugna tv-tittare garanterar en skaplig spridning av ditt företags budskap. Reklamarna viker sig dubbla av ansträngning för att lyckas klämma ur sig det roligaste pruttskämtet eller lyckas visa en wet t-shirt-contest så förtäckt som möjligt. Men en hel värld ser fram emot dessa reklamer, inte bara amerikanerna, och de skapar ungefär lika mycket press som uppladdning innan själva händelsen.

Och på något sätt ursäktar liksom detta, tillsammans med den enorma apparat med kringarbete som inramar eventet, själva sporthändelsen som ett enande.

Det närmsta vi i Sverige kommer något liknande är tyvärr betydligt mer beklämmande, även om det på en rent kulturell nivå säkert inte är mycket värre än folk i hjälmar som springer fort in i varandra. För att samla halva Sverige på motsvarande sätt krävs antingen en repris av ett gammalt antisemitiskt barnprogram eller en orgie i musikens lägsta gemensamma nämnare. Schlagerfestivalen har grumlat det svenska kulturvattnet sedan 1959 då den första tv-sändningen gjordes.

Tydligen så har Sverige inte bara en “melodifestival” längre, utan trettioelva stycken, så att det liksom alltid är någon som står och gaphalsar nonsens i en småstad nära dig. Folk sväljer tydligen detta som “underhållning”, och i år har man dessutom lyckats övertala Kristian Luuk till att svälja det sista av den lätt bitska humoristiska kvalitet som fanns kvar, och leda hela skiten.

Därför väcktes ett litet hopp i mig när jag gick förbi Aftonbladets (som jag fortfarande anser vara finkulturens förkämpar i Sverige, anledning nedan) löpsedel i söndags.

“Kristian Luuk skrek könsord åt publiken”

Fantastiskt! Han kanske inte har sålt sin själ till SVT, utan tagit ställning och gjort som sin före detta kollega Henrik Schyffert (bestämt sig att bli ännu mer jävligt jobbig precis när alla trodde att han lugnat ner sig)? Ivirgt slår jag upp tidningen (eller rättare sagt läser den på internet) och läser. Till min bestörtning visar det sig att det skedde under en repetition och sen får man läsa lite sedvanligt rövslickeri,
“Men jag kan förstå att Kristian blev frustrerad. Han ville visa att han är Sveriges bästa programledare och det var mycket adrenalin.”

Det är helt enkelt att ge upp. Som tur var så kompenserar Aftonbladet för besvikelsen till artikel med att fira den gamle alkoholisten Tommy Nilsson på ett alldeles förträffligt vis.

Skål Tommy! In i dimman!

* Baserat på en genomsnittlig vikt på 140 kg

Det har uppstått en slags stiltje i uppdateringarna här på Konst eller Porr?… Problemet ligger någonstans mellan att jag tyvärr inte är en slappt frilansande kulturjournalist (med all dödtid det måste innebära) och att världen i sig anställer E-Type som skönhetsråd. Det blir väldigt svårt att toppa den utnämningens grundkomik. Det är helt enkelt svårt att hitta någonting tillräckligt motiverande att skriva om. Den tidigare debatterade högkulturen skulle kunnat leda någonstans, kanske, men när Förortsungar tar hem storslam på Guldbaggegalan (som ju naturligtvis är finkulturens förkämpar) är det smärtsamt tydligt att ingen lyssnar ändå.

Göta Kanal 2: With A Vengences omotiverade genomslag hos den svenska biopubliken må ha överraskat många, men som alla filmer värda att minnas vann den ingen guldbagge. Taskigt. Filmens storstjärna, Janne “Loffe” Karlsson, är ju i grunden trummis. En annan trummis, det är The Roots-medlemmen ?uestlove.

The Roots är en gammal hiphopgrupp från Philadelphia, mest kända för sina liveakter (de spelar nämligen instrument på riktigt) och att de alltid är lite tråkigare än vad man tror. “What They Do”, singeln från deras tredje album “Illadelph Highlife Halflife” som kom 96, är fortfarande den bästa låten de gjort och det mest på grund av att den ikläddes en skojig video.

Men vad ?uestlove bidragit med är en allmänt utbredd arbetslöshet bland hiphoptrummisar. Det spelar nämligen ingen roll vilken hiphopartist det är som uppträder, om artisten behöver ett slagverk i bakgrunden är det alltid just denne ?uestlove som sitter med trummpinnarna. Och det handlar inte bara om hiphoppare; alla från Christina Aguilera till Hank Williams Jr. har bett om att få lite street cred bakom cymbalerna.

Frågan är bara hur mycket street cred man får av att anlita en högskoleutbildad jazztrummis, mickfrilla till trots. I dagar som dessa när folk som Tiger Woods, Lupe Fiasco och Barack Obama lyckas med konststycket att vara både svarta och nördiga samtidigt har det blivit klart att det inte längre räcker med hudfärgen. Problemet är bara att eftersom ingen annan kunnat försörja sig på yrket under ?uestloves monopol har alla potentiella mästerspelare gett upp och står nu i drive-thru-kassan på Wendy’s.

Bristen på trummisar har blivit så påtaglig att rappare med krampaktig gangsterimage blivit tvugna att vända sig till buskisbandet Blink 182s Travis Barker, som trots att han är vit, anorektisk och har mohawkfrisyr faktiskt prytt hela kroppen med tatueringar och på det sättet tydligen har ett ghettopass.

Tack för det, ?uestlove.

Punkt SE, den där gratistidningen i dasspappersstorlek alla försöker undvika att bli påtryckta utanför en tunnelbaneentré nära dig, har äntligen slagit ett slag för att flytta journalistiken ytterligare ett steg närmare den absoluta nollpunkten.

Den 12 januari publicerades en krönika titulerad “Frihet åt hela världen”, undertecknad Johan Edström, 21 år från Gävle. Sjukskriven.

Johan tycker inte om USA, och verkar fortfarande vara upprörd över de tre minuters tystnad som hela västvärlden och stora delar av resten av jordklotet deltog kollektivt i för att respektera offren i World Trade Center-attacken för fem och ett halvt år sedan. Varför detta plötsliga utbrott nu, i mitten av januari 2007?

I slutet av september 2001 publicerades exakt samma krönika, dock under rubriken “Vem bryr sig om övriga världens offer?”. I nättidningen Sourze, som ju var som nånslags upphöjning av lunarstormdagboken till journalistik, skrev rapparen Ken precis samma rader som Johan ovan. Vilken sjuk slump!

Ken är inte en av de personer jag förväntar mig besitta en solid omvärldskännedom, eller ens en nyanserad bild av den, och även om jag tycker det är beklagligt att Ken har för sig att USA nyttjar sin position som stormakt och bestämmer lite hur de vill på eget bevåg – om Israel / Palestina, om Balkan, om världen – så kan jag förstå att han har det. Om sedan en sjukskriven bonnläpp med skrivkramp visar sig ha lika dålig världsuppfattning och dessutom såpass låg tröskel att han plagierar hela Kens text (om inte Ken (som nu för tiden tillhör Sveriges bästa rappare, Cutta Dom är ond!) tagit rappkreddkarriären på allvar och blivit ghostwriter) och skickar in den till Punkt SE för publicering, det är väl sorgligt men inte helt otroligt som scenario ändå…

Däremot att texten passerar via allsköns medarbetare på “tidningen”, sätts i tryck och ges ut! Det är bara beklagligt.

Shoutout till Jonathan!

Bonus: Jag slänger in ett citat från Märta Myrsteners blogg (som länkas i kommentarerna), som jag tyckte var fint: “Jag känner mig bara så himla förbannad på Aftonbladet och hela det här jävla idiotsamhället idag.”

Senaste numret av Nöjesguiden handlar om Priset.

Det handlar om Stockholm, Götlaborg och något som kallas för “Malmölund”. Det är med smärta jag konstaterar att Stockholm förlorar. Stockholm förlorar allt, och inte bara för man har det absolut sämsta fotografiet över de nominerade (Götlaborg och Malmölund har klassiska klassfoton där alla står i rad, enkelt och välfungerande. Stockholm presenteras lite snett från ena kortsidan, troligtvis för att hälften av de som fotograferades behövde lägga sig i bellerinaposer för att vara säkra på att se så efterblivna ut som möjligt på bilden).

De häringa ungdomarna, som får äran att representera Stockholm, lider av enorma Last Nights Party-komplex, och får mig att må illa.

Konst eller porr? ställde ett par frågor till några anonyma deltagare från plåtningen.

Den här snubben, vad fan är hans grej?
Haha

Var det inte sjukt jobbigt att vara med på den plåtningen?
Jo, alla är typ så jävla framåt eller fejkat bakåt att de inte bryr sig något alls.

Är Nacht bra eller dåligt för klubbsveriges framtid?
Skitsamma om det är bra eller dåligt, det är töntigt.

Dåligt, jag tror det kommer ge samma effekt som Strokes skapade för rocken, en massa värdelöst skit.

Nacht kommer skapa en massa efterföljare som är ännu värre…
Precis. På samma sätt som vi har Metropolis att tacka för alla skit-indieklubbar.

Vad tror ni om Stockholms ställning i fortsättningen? Götlaborg är väl aldrig någon konkurrent, men kommer Malmö gå om och bli staden där det händer?
Fast nää… Det är ju studenter som kommer till Stockholm snart.

Nä, det är väl i stort sätt Baltimore och Baile och skit de är bra på. Tänk Malmö med allt annat, vad jag hört (och jag är inte ute i Malmö) så ska inte Malmö vara ett dugg bra på något annat. Och allt som kommer till Rumble och som har och göra med Discobelle bokas ju ändå hit också för det ska vara billigt. Och Göteborg? Nä, svartklubbar är de tydligen bättre på, och bättre band kommer de alltid ha, men dansklubbar? Nä.

Jag tror på klubbar som teamar, styr upp grejer ihop. Konceptade fester, typ bjuda in DJs som börjar på P.

Jag tror och hoppas förövrigt att 2007 tar död på lunk-klubbar. Sådana som finns varje vecka eller varannan. Jag vill bara ha klubbar som det verkligen händer något på, må så vara en gång i månaden eller en gång i kvartalet.

Det verkar finnas ljus i slutet av tunneln. Frågan är bara om det krävs en ny Stureplansmassaker för att hitta dit.