Travesti

Första kvällen jag var i Karlstad förra helgen var jag nykter. Nykter i det här fallet betyder att jag enbart druckit en öl på kvällen och tre glas skumpa tidigare på dagen till fredagslunchen.

Jag promenerade ganska mycket genom city. (“City” är väl ett sånt där fult ord som bara lantisar använder, men jag är ju mitt ibland dem så vad göra.) Det var fullt av fulla människor där. Jag menar alltså riktigt fulla – fullare än vad jag brukar vara. Nu finns det väl massor av saker att säga om varför man ser fler fulla människor i Karlstad än vad man ser i Stockholm; Bulten blev upprörd över det här inlägget och trodde att jag ville göra någon slags kulturellt statement, och påpekade (då för en knapp vecka sedan när jag faktiskt skrev det här) att i Karlstad kommer man inte in på klubben när man är liten så man hänger utanför, man festar länge hemma innan man ens går ut, det finns ett kösystem som inte existerar här, klubbarna är centrerade till vissa områden, och att i Stockholm får man stanna på klubben hur full man än är (där har han förvisso fel och är själv ett levande bevis på att man rätt ofta blir utkastad om man är en smula för berusad). Jag håller i övrigt med och jag ville inte beklaga mig över den supande värmländska folksjälen utan bara bara berätta en liten historia.

De fulla ungdomarna ramlade åt alla håll och kanter på allmän plats, och i en port till ett Systembolag halvlåg en kille som förmodligen inte ens var arton fyllda med kallingarna och 501:orna vid knäna och linnet uppe vid bröstet, en kisspöl någonstans under sig och inga skor på.

Han påminde mig om en fruktansvärt smaklös Guns “˜N Roses-tröja som min mellanstadieklasskamrat Walter haft på sig ibland, med en tjej med neddragna trosor som satt däckad mellan några soptunnor.

– Är du okej? frågade jag killen.
– Vill du att vi ringer någon?

Att han överhuvudtaget kunde svara var en överraskning.

– Schadå, slöddrade han med ögonen fortfarande halvslutna. Min kompisch är preschisch runt hörnet.
– Är du säker? Är du okej?
– Schadå, det är bra.

Jag funderade ett ögonblick på att ge honom min kofta så han hade något att skyla skötet med i sommarnatten. Sedan tänkte jag på hur nöjd jag var med min nya kofta, svalde samarit-andan och promenerade vidare.

Men jag kan inte sluta undra hur det gick för honom den kvällen. Hade han en kompis? Kom han hem? Vaknade han vid sextiden av morgonfåglarnas kvitter? Hur kall var systembolagstrappen mot pungen då?

Jag skulle lagt över honom koftan.

Den var ju ändå bara Lyle & Scott.