Ronnie Sandahl är en liten gubbe från Falköping (eller Linköping eller någon annan yttre förort) som bor i Stockholm och skriver i Aftonbladet om hur dåligt han mår över det (eller nåt, jag brukar inte läsa krönikor i Aftonbladet). Han har också släppt en bok som heter “Vi som aldrig sa hora” och om detta skriver de flesta. Jag tänkte låta bli, men kan inte riktigt hålla mig.
Efter att Fredrik Strage sållat sig till raden av svenska nöjesprofiler som fastnat med fel mjöl i mopedmustaschen vid Spy Bars rökruta skrev Ronnie en krönika om missbruket bland nöjesjournalister och det var, skulle man kunna tro, dumt av Ronnie eftersom han nu garanterat skulle hängas ut av alla och envar som hade en fot i det Stockholmska nattlivet.
Och mycket riktigt sågas boken, som handlar om att fula killar, nej, snälla killar, nej, Ronnie aldrig får ligga – av alla som kan skriva (och läsa). Men varför?
Det är så fruktansvärt övertydligt att Ronnie är ett stackars mobboffer som gjort det till sitt försvar att låtsas att han bejakar den sidan av sig själv. Eller hur. Och alla som sparkar mot honom, hånar honom, uppmärksammar honom, gör honom snarare en tjänst. Dessutom verkar det finnas recensenter som faktiskt läst boken!
När glömde folk att “silent treatment” är det absolut bästa sättet att få någon att sätta rakbladet till handleden?
Leave a Reply