Category: Konst

Motvilligt hamnar jag ibland tack vare diverse länktips på Sveriges största kvällstidnings hemsida. Eftersom det är sommar nu handlar två tredjedelar av alla artiklar om svenska flickors sexliv (aldrig om svenska män, av nån anledning). Dessutom: Hur man är otrogen respektive avslöjar någon som är otrogen, hur man undviker klamydia när man har utomhussex med polska bärplockare, vilka massagestavar som har störst omkrets eller mest liknar en blomkruka, den senaste HIV-mannens snyggaste erövringar, vilken andrahandskändis som senast visat tuttarna, fula människor som ändå får knulla, vad som helst om Jessica Alba och så vidare. Vilket, faktiskt, inte är så intressant.

Men, i den något förbryllande lokalsatsning som smittat alla former av nyhetsförmedlare hittar jag en intressant artikel – om Vincent.

Vi snackar alltså om en kille, som på rymmen för andra gången för diverse fängelsestraff, lyckats sol-och-våra några gamlingar på en halv miljon kronor. “Respect my hustle, bitch!”

Ser man ut sådär och blir kallad storsvindlare, då har man tveklöst min fulla respekt.

och folk förstår den.

Jag och grabbarna, boysen alltså, är nere och schteker lite i Båstad. Glider runt, schönt. Aftonbladet är här och plåtar lite, frågar om våra bilar och båtar och glasögon och klockor. Vad tror de? Klart bilen står på företaget! Skattenivån i det här landet, alltså.

Så jävla schönt att lämna Stureplan en liten stund. Det är ju så jävla dött på somrarna. Glider ner för en schön vecka här, sen en vecka i Visby. Gotlänningarna lär inte veta vad som träffade dem! Ska tokröja sönder stället. Fast det börjar lite tappa sin scharm ändå. Ärligt talat, nästa år blir det nog bara stränder utomlands för mig. Förutom Båstad såklart. Fast Turkiet, inte Grekland – ärligt talat, de har ju bara typ tre riktiga stränder i Grekland. I Turkiet finns det en strand med guldsand som drottning Kleopatra importerade… Så jävla mycket mer äkta alltså. Grekland kan svennarna ha.

Aftonbladets jävla låtsasartiklar alltså, de kommer ju knappt in på Pepe’s så vad vet de egentligen? Och de verkar ju bara intervjua wannabeschtekare också. Klart oschöna sosse-svennar liksom, de kan ju inte festa. Ärligt talat, det är klart de drömmer om att få knulla nittonåriga dagisfröknar, men gubben, tror du att du kommer få spruta nåt annat än schampange? Shit, det är fan första tecknet på att du är en låtsasschtekare alltså! Schampagne!

Alla vi som är nåt har slutat spruta schampagne för länge sen, det schänns så billigt.

Äkta schtekare har med sig en påse vitt på krogen. Det blir fan tokfest! Ställ dig på bordet, öppna påsen och kasta ut pulvret över dansgolvet. Shiiit, slynorna slåss värre än musikjournalister för en näsa. Sen har du dem var du vill, i ett schönt disigt moln av kokain omkring dig.

Var svensks förstahandskälla när det kommer till viktiga nyheter, Dagens Media, har troligtvis gjort det största avslöjandet sen Expressen upptäckte att till och med politiker skrev bloggar. Äntligen, (och jag menar äntligen, ty jag och bekanta har bokstavligt talat legat sömnlösa över frågan) är det klargjort vad Karin Winther egentligen gör. I en artikel om att okändisar skall spela skivor (videos?) på MTV droppar de bomben:

Hon är klubbkändis. Undrar om det finns nånslags KY-utbildning för det?

– Du, är det inte Povel Ramel som sitter där borta?

– Nej, men han är ju död!

– Jamen han rör ju på sig?

Plies är en hård jävel.

Juli 2006. Det var Plies sommar. Eller skulle vara. Med ett par hyllade mixtapes i ryggen och ett skivbolag (Slip-N-Slide) som faktiskt backar honom, en singel som gör väsen av sig och spelningar som står likt spön i backen.

Det är tidig söndagsmorgon, eller sen lördagsnatt, och Plies står på scen inför ett fullsatt 238 West Nightclub i Gainesville i Florida. Plies är en och en halv timme försenad, och när konsertarrangören vill bryta hans uppträdande för Lil’ Boosie, som också skall hinna uppträda, blir det en tryckt stämning. Plötsligt bestämmer sig Plies scenkamrater sonika för att öppna eld, panik utbryter, ett par klubbesökare fångas i skottelden och kvällen slutar med att Plies med sällskap får spendera natten bakom lås och bom.

Plies släpps mot borgen på 50 000 dollar, resten av sällskapet hamnar på dollarsummor runt halvmiljonen och hans bror låses in för fem mordförsök utan möjlighet till borgen.
Singeln, som Plies skrivit tillsammans med Akaawn, heter “I Wanna”. När det framkommer att Plies skjutglada vänner sprejat nattklubbsgäster med bly, anser olika instanser på management-nivå att Plies kanske inte är höjdaralternativet för att släppa den här låten. Istället släpps den några veckor senare som en Akonsingel tillsammans med Snoop Dogg. Den blir en stor hit, snyggt omdöpt till “I Wanna Fuck Love You”.

It’s hard out there for a pimp.
Ett år senare. Plies är på gång igen. Den första officiella, “riktiga” debutskivan skall släppas den 7:de augusti, en Nitty-producerad singel, Got ‘Em Hatin, har långsamt lyckas sprida sig ut till publiken via internet och myspace, och det är dags att släppa den där ordentliga bangern. Man behöver således en låt med en het refräng och en säljande gästartist – och i det läget finns det ingen annan att vända sig till än mr T-Pain.

Och nu är det omvända roller: Singeln “Shawty” gjordes från början av Webbie, signad på Trill Entertainment – där tidigare nämnda Lil’ Boosie också ligger – men gick över till Plies (som ärligt talat också gör en mycket bättre version av den). Vet dock inte vad Webbie gjort för att förtjäna detta, förutom att klippa sig som en champinjon. Men det kanske räcker.

Stega in på The Soul Lounge om du inte redan har den, Shawty.

Ett fruktansvärt uttjatat ämne är studentexamineringarnas flakfyllefirande och det avsmak det väcker hos var respektabel människa över 19. Hade en tanke om att skriva någonslags historia om den studentikosa bakfyllan och det naiva att tro att man måste bete sig som en jubelidiot bara för att man för en gångs skull gör någonting bra av sitt liv och göra en jämförelse mellan studentskivorna och -flaken med svensexorna och möhipporna. Men det kändes som att sparka in en öppen dörr, så det blir ett inlägg om nåt helt annat.

Nämligen fördelen med att ha ordet “porr” i sidhuvudet för besökarstatistikens skull.

De allra flesta besökare som kommer hit via en sökmotor har sökt på något innehållande ordet porr. På en överlägsen förstaplats ligger rätt och slätt ordet “porr”.

Jag försökte se hur många sidor bak man behövde bläddra för att hitta en länk hit genom att göra den sökningen, men gav upp efter sida 22. Då hade både gycklargruppens, Beta Alfas och Martin Gelins bloggar skymtat förbi. Det är på något sätt fascinerande att någon orkar bläddra sig så långt bak i en google-sökning. Hur reagerar den porrsugne när denne istället för att mötas av två särade ben och en kåt blick som stirrar tillbaka möts av sånt här dravel?

Som en överraskande tvåa kommer sökningen “konst eller porr”, vilket dock är ganska nytt.

Den tidigare tvåan, som under vissa perioder till och med överstigit dagens etta, är “basshunter porr”. Frågan är vad som är att föredra, att landa här eller att faktiskt hitta det man letar efter när man söker på något sådant…

Andra sökordsfavoriter:

• “Porr som fan”
• “Klassfoton 2007”
• “Fergie kissar på sig”
• “Konst eller korv”
• “Jag vet var din brevlåda bor”
• “Sudda bort din sura min”
• “Tjenare kexet står du här och smular”
• “Visa snoppen”
• “Döda bebisar”
• “Var kan man köpa Mountain Dew”
• “Vad händer med flaskor man pantar?”
• “Kändisar som heter Simon”
• “Amerikansk tarmsköljning”
• “Bygga en kuddhörna”
• “Filip visar snoppen”
• “Konstskola kommer inte in vad göra?”

Blev det långrandigt nu? Jaja, förövrigt verkar det som om både Johan Kimrin och Mikeadelica har googlat sig själva och reagerat på något jag skrivit, och tveksamt även Uffe Larsson och ännu mer tveksamt Sörenochanders-Anders.

48% av alla tjejer i nionde klass i Sverige har fått förfrågningar om sexuella tjänster av vuxna män på internet. Apropå det så har R. Kellys nya hiphopskiva läckt, där man bland annat kan lära sig att Nelly fortfarande lever.

Konst eller porr? är en blogg om mycket, men framförallt är det ju, vilket ni säkert vet vid det här laget, en blogg om fotboll.

Är det fel av mig att tycka att de sitter lite lustigt bredbent?

Under det tidiga, glada, nittiotalet var Sverige smittat av hockeyfeber. Den mattades något kring ’94, då ett gäng lönnfeta krögare och misslyckade skjortdesigners tog sig till bronsplats i fotbolls-VM – men höll i sig ganska skapligt ändå under hela decenniet.

Men någonting hände, oklart vad. Somliga påstår att det var stockholmslagens försvinnande från elitserien som var grundstöten (samtidigt som det gick kalasbra för dem i allsvenskan), andra menar att det är lite tröttsamt att se en kvartsfinal 7 gånger innan en vinnare kan utses. Jag tror dock att det snarare handlar om en klassisk polett som trillat ner; Hockey är ju en förbannat tråkig sport.

Ingen tittar på hockey längre. VM pågår för fullt, och Sverige har ett lag på en sån nivå att vi verkligen skulle kunnat göra om förra årets bragd och ro iland både VM- och OS-guld (om det skulle finnas nåt OS att spela, alltså, och om vi inte förlorat stort mot Kanada i VM-semin). Men, i år har gruppspelsmatcherna i hockeyn har som bäst fått duga till uppvärmning inför Champions League kvartsfinalerna. Med all rätt, som sagt; Hockey är ju en förbannat tråkig sport.

Men hockeyn och fotbollen har mer gemensamt än blekfeta killar som dricker öl och skriker åt tv:n så att chipsblandat saliv yr över rum och sällskap. Nämligen en muskel, den så kallade ljumsken.

Eftersom ljumsken är en muskel som enbart återfinns hos fotbolls- och hockey-spelare är det få som har någon egentlig koll på vad den egentligen är för någonting.

Den första ljumsken uppskattas ha uppkommit som ett resultat av en fotbollsskada ådragen på en lerig smågata utanför ett engelskt barnhem i mitten av 1700-talet. Då var fotbollen fortfarande en simpel gatusport, och betydligt mer brutal än idag. Vanligt var det således med brutna ben och svullna näsor, så när den här Oliver Twistaren kom och gnällde om att det gjorde ont i mellangärdet fick han den vanliga behandlingen, en örfil och bums i säng.

Eftersom barnhemsungar per automatik har både lungsot och vattenlunga är en rådande teori att resultatet av en sedvanlig tackling mot den lilla krabaten på något sätt fick lungsoten att förflytta sig genom lungväggarna (se illustration) och sätta sig i klusterformat vid nedre ryggmärgen. Vilket faktiskt förbättrade lungkapacitet avsevärt, eftersom alla sjukdomssymptom försvann, men däremot resluterade i en (tillfällig) stramande smärta nedåt låret och mellangärdet. Människokroppen är ju en smart filur, och upptäckte naturligtvis fördelen med detta. Och den föräldralösa fotbollsaspiranten med åkomman ifråga var tydligen en riktig liten slampa, för ljumsken, eller fotbollsgenen också kallad, spred sig som en löpeld genom landet. Snart hade var och varannan fotbollspelande liten odåga känningar i den nya muskeln.

Och eftersom fotbollsspelare är lite som avelshästar så fortsatte ljumskmuskulaturen att spridas, inte särskilt förvånande fick den stort fäste i Sydamerika och Sydeuropa. Någon koppling mellan ljumskmuskulatur och utstående tänder har dock ännu inte bevisats.
Vetenskapliga underlag för hur den spreds vidare till hockeyspelarna är svårare att hitta, men med tanke på vilka de drabbade är (hockeyspelare) så är det ju inte svårt att tänka sig att det handlar om ett resultat av tre hockeygrabbar, en utekväll på Laroy och ett gemensamt hotellrum.

PS: 100:ade postningen!

Men, vad har han mot våra inhemska modespottare? Skulle satorialisten sartorialisten lyckas hitta den här nervösa busskraschen i Stockholmsvimlet?