Category: Konst

Egentligen ska jag skriva ett långt inlägg om vad dekadensen på internet egentligen handlar om, men det har jag inte tid med. Det kanske kommer senare.

Emil Arvidson, journalist, mailade däremot härom veckan och frågade mig (och en drös andra) om Rick Ross och varför blogghipsters gillar honom för en artikel till DN. Mina egna funderingar fick aldrig plats i tidningen, men som den fina kille Emil (säkerligen) är, så lades de upp på hans blogg. Såhär skrev jag mina svar på tal:

# Jag är intresserad av varför just Rick Ross har blivit såpass stor som han är utanför sin genre, varför han har blivit en sån crossover i till exempel Sverige. Han är knappast originell, varken i teman, rapstil eller val av beats (vilket alltså inte betyder att han är dålig, men ändå). Rappar nästan uteslutande om knark. Vad tror du är anledningen? Varför fastnar till exempel Clitspit/blog-folket för Ross istället för någon annan rappare? Varför fastnar Stureplansstekarna för honom?

Som jag ser det så är clitspittarna och övriga bloghousefolket lika stora suckers för ett välregisserat gangsterdrama som vem som helst. Och att Ross kombinerade detta med en åttiotalsestetik gjorde att han låg ovanligt rätt i tiden. Överlag så har det fascinerat mig att sydstatshiphoppen fått ett sånt genomslag i sådana forum, men det kan nog enkelt uttryckt ha haft att göra med att det var ganska lätt att förutsäga att det var nästa hiphopvåg som skulle slå stort, och att ligga lite före alla andra musikaliskt är väl en gemensam längtan hos de flesta i sådana sällskap. Alltså väljer man att nörda ner sig i Cash Money-släpp för att kunna namedroppa Hot Boyz-släpp nästa gång man går på klubben, liksom.

Dessutom är ju Ross och hans likar ganska uttalat kommerisella – “we do this to sell records” – vilket kanske dels är ett skönt avbräck mot den senaste Boyz Noize-remixen, och dels ett ganska lättbegripligt startfält med många vrår att fördjupa sig i. Överlag är ju kunskapen om hiphop ganska grund på de forumen, så det räcker med att veta att Rick var signad till Suave House innan han hamnade på Slip-N-Slide för att visa sig rik på kunskap och visdom. Och ibland känns det ju som om musikälskandet på den nivån handlar lika mycket om att bräcka varandra i kunskap som att faktiskt uppskatta basgångarna.

Gillar stureplansstekare Ross? Jag trodde faktiskt att man bara fick lyssna på vocal house om man skulle få för sig att ha ett musikintresse bredvid kreditkorten i den sfären… Men om de gör det är det säkert för att Ross rappar om knark, horor och en vulgär livsstil – lite vad som pågår i vardagen, men genom ett skönt distansierat filter så man både kan uppskatta det superhäftiga att ‘dra en lina’ och samtidigt tycka att ‘de är ju så tokiga de där rapparna’. Jag vet inte, men jag vill gärna dra tolkningar till kärlekslösa familjeförhållanden, ett dekadent synsätt på ekonomi och för stora näsborrar. Vem vet.

# Varför gillar du Ross?

En kombination av ovanstående, tror jag. Jag gillade Hustlin’, som var med på ett gäng olika mixtapes i olika versioner, och den figurerade säkert i åtminstone två år innan den släpptes som officiell singel. Så jag blev lite överraskad när min kompis Adam skulle skriva en artikel om den – “Va? Han? Nu?” ungefär – men den håller ju faktiskt fortfarande. Och jag gillar att man verkligen inte finner honom trovärdig, och han är medveten om det men bryr sig inte.

Läs mer på emilarvidson.com där andra supercoola bloggwiggers sprider lite visdom.

Jag drar mig till minnes, ytterligare en gång, min famösa spelning nere i Lund för ett tag sedan. Klockan är närmare 2 på natten, discolampan lyser upp dansgolvet, det är svettigt och rökmaskinen pumpar ut syntetrök så tjock och klibbig att man skulle kunna tro att man befann sig i en Kingstonkällare. Jag står väntar ut den välbekanta refrängen i låten som spelas när en kille kommer fram till båset.

Han är klädd i den officiella utstyrseln för en kille som är ‘nere med skiten’: New Era fitted med skärmen på sned, stor sweater med Eckö-tryck, saggin’ baggypants och en lätt stukad gångstil.

“Alltså, jag känner igen den här låten som fan! Den är med i [nån för mig helt okänd dokumentärfilm]!”

“Okej, du menar vilken remix det är? För det är en Graeme Sinden re…”

“Nej nej, låten! Alltså refrängen! Jag känner igen den som fan!”

“Eh, ja… Det är Hustlin’ med Rick Ross.”

“Jick Joss?”

“Rick Ross.”

“Rrrrrick Rrrrross? Okej, jag ska kolla upp honom!”

Tydligen är the Bosssss! inte lika stor utanför min lilla bloggvärld som jag trodde.

Såg den här reklamannonsen med Lil’ Wayne för Strapped condoms.

Modigt, tycker jag.

Bara så ni vet så spelar jag skivor på Smålands Nation i Lund om 3 och en halv timme sådär.
Så, om du är halvdansk eller bara råkar befinna dig i orten av misstag så glid förbi för fan.

16 februari 2008 klockan 22:00 alltså.

Ã…rets låt 2008:

The King of R ‘n B gör om Lil’ Girl Gone och det blir det mest bombastiska och påkostade låtmaskineriet någonsin. Tillsammans med en tenor sjunger Kellz över en loop samplad från Michael Jacksons “In The Closet”.

R. Kelly feat. Tito Beltran – Lil’ Girl (at) Home (zshare)

Videon, regisserad av Woody Allen (!), på youtube.

Tack till Alex som haffade låten!

http://www.city.se/nyheter/1.1005472/kopa-matta-1978-far-pengarna-tillbaka

Köpa matta (i brun färg) på stenåldern. Få pengarna tillbaka. Journalisten och allmäna reklammationsnämnden verkar dra mer heroin än Madeleines nya fantombild.

Fick en kommentar:

“Anonymous Says:
hej… S MAGAZINE… konst eller porr? är modell o blivit erbjuden en editorial (om det ens kan kallas det) o vet inte än vad jag ska göra. Tidningen är Dansk, mycket känd inom fashionvärlden och anses som ett prestigejobb… konst eller porr?

KOLLA PÃ… www.spublication.com

tackar!!”

Hej Anonymous och tack för ditt brev!

Det är ingen lätt fråga du ställer.

Det första man måste ta ställning till är ju naturligtvis nationaliteten. Således bör du rannsaka dig själv och fundera över huruvida du kan tänka dig att vara en del av något som producerats av danskar. Danskar är ungefär som skåningar på amfetamin; konservativt bräkande, bakrusiga islamofober med spritsvullna bukar och illasittande koftor. Danmark är också ett väldigt platt land, vilket ter sig onaturligt.

Så sent som strax innan jul gick Dansk Folkeparti ut med ett svar till den klassiska frågan “Ska vi ge Skåne till Danmark?” där de menade “Jæ før faen, det ska ni”. Jag frågar mig dock hur genomtänkt detta egentligen var, då partiet också uttalat vill minska och reglera invandringen – de skulle inte bara få en plötslig massa svenskar på halsen, Skåne är det landskap i Sverige som tar in flest invandrare per år. Dansk Folkeparti har nästan 14% av de danska rösterna.

Danmark är dessutom helt öppet med i den militära alliansen NATO, vilket ju naturligtvis är ve och fasa! Sverige bara är med i smyg (mycket bättre).

Kom ihåg att även när Danmark försvinner, vare sig det handlar om växthuseffekter eller terroristbomber, kommer minnet av Danmark leva kvar i mannaminne, i alla fall i de nordiska grannländerna, i tiotals, kanske hundratals år. Det vill säga, du kan inte ställa upp på fotografering om du inte är beredd att försvara dig och ditt medverkande inför dina barn, barnbarn och dylika generationer.

Har man dock inga problem med detta, första hinder, så bör man istället brottas med nästkommande dilemma: Tidningens ställning i modevärlden, och vad det innebär egentligen.

Mode är i grund och botten en väldigt bra grej, en stilmarkör som skiljer gräddan från mjölken. I allmänhet ger sig modet uttryck i kläder, som allt som oftast ritas av mer eller mindre psykiskt labila entusiaster med olika former av statliga bidrag – beroende på till vilken nivå i modehierarkin de avancerat – och tillverkas i främmande länder av barn i alla åldrar. Det finns olika kanter i modevärlden, enkelt uttryckt en smal och en bred sådan. På den bredare kanten agerar de större, så kallade modehusen, som inte bara upplysta känner till. På den smala sidan huserar mindre aktörer i stil med Ann-Sofie Back, Carin Wester eller Christian Wilhelmsson.

Sedan finns det olika former inom modeskapande. Det finns det klassiska “tidlösa” som mest handlar om balklänningar, tygsvall och högklackade lackskor i en aldrig utdöende prinsessadröm, och en yngre, hippare och mer t-shirt-orienterad variant med kaxiga färger, svår typografi och technobas på catwalken.

S Magazine verkar sälla sig till den senare varianten, till exempel så är den hustidning hos American Apparel-butikerna – hippt – och visar modebilder utan kläder på – svårt.

Då den också är tjock, tung och har glansigt omslag kan man förlita sig på att det handlar om en dyr tillverkning, även om den är till hälften fylld med kondensdrypande annonser. Troligtvis innebär detta att det är ett par så kallade eldsjälar som ligger bakom; Kraftigt läpstift, rak lugg, mörkt fodral med intressant skärning och cigarettmunstycke för att det ser rätt ut. Alternativt stora glasögon med tjocka, färgglada ramar, byxorna upprullade till strumpmynningen och en liten rund mössa lite nonchalant snett på huvudet. Det är alltså kreddigt så det ryker om det: Att ställa upp i tidningen är alltså en klar fördel om man till exempel skulle vilja slentriannamndroppa något nästa gång en ytlig bekant med stolthet i rösten berättar att de känner någon som jobbar på Vice.

Men, allt detta åt sidan. För att reda ut huruvida en tidning av det här slaget är konst, eller porr, måste vi först bana ut vad konst och porr egentligen innebär.

Konst är i grund och botten ett sätt för självutnämnda konstnärer att uttrycka sig. Vem som helst kan kalla sig för konstnär, och vad denne anser som sitt uttryck bör således också vara konst. Men eftersom man måste sätta någonslags begränsning runt konsten får vi nog ta och gå efter gängse uppfattning. Och en snabb överblick av samtidskonsten, dåtidskonsten och en gissning om vad framtidskonsten kommer innehålla, ger oss ett tydligt tecken på vad du behöver göra för att lyfta exempelvis en bild på ett papper från en så kallad illustration, till konst. Det handlar i mångt om mycket huruvida du får ligga eller inte. Ponera att du har ritat en häst – det är en illustration. Men, ponera att du ritat en häst med en penis – det är konst. Ponera att du ritat penisen i pannan på hästen, likt ett enhörningshorn – då är det stor konst.

Konst, enkelt uttryckt, är alltså ett allmänuttryck utsmyckat med sexuell frustration.

Porr då? Det är just här det blir komplicerat eftersom det i grund och botten handlar om samma uttryck och känslor, med en stor skillnad. Ponera nu att du får ligga, men du har ändå ritat den där hästen med en penis i pannan. Detta innebär ju naturligtvis inte att du ger uttryck för någonslags sexuell frustration utan snarare tvärtom – du är så överkåt att du inte kan låta bli att göra hästen lite upphetsad.

Du är lite sjuk i huvudet helt enkelt, men det är ok. Det är 2008.

Så, anonymous, svaret på din fråga om huruvida S Magazine är konst eller porr, blir ett gammalt visdomsord jag tror att Joakim Pirinen myntade, och en motfråga:

Det är inte konst om man kan onanera till det.

Kan du det?

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1594967.ab

På Piraten, ett natthak i Karlskrona, såg jag en gäng tre personer i Permobil på dansgolvet. De var inte våldtäktsmän.

Tack Amir för heads up.

Det här är så sorgligt och så roligt på samma gång.

Svensk hiphop återuppstår och är överraskande bra, hiphopsters

De senaste dagarna, sen någon gång fredag kväll, har jag haft ett illamående i kroppen. Tillståndet nådde kulmen i mitten av helgfirandet, och har sedan långsamt lugnat ner sig. Nu är det i princip borta. Dock har det varit en förhållandevis obehaglig upplevelse i och med att jag i vanliga fall sällan blir sjuk eller mår dåligt. Om jag nu mot förmodan finner mig nedsmittad av något brukar det gå över på någon timme sådär eftersom jag ser till att kurera mig ordentligt; gamla häxbesvärjelser, vitlöksbaserad kost och positiva, självläkande, tankar. Allt som oftast är det ju så att man helt enkelt har glömt äta någonting väsentligt, typ apelsiner eller mjölk.

Men, som sagt, har denna sjukdomshärd hängt i längre än en sketen vitaminbristsyrsel. Att uppsöka läkare ser jag som tämligen lönlöst – så länge inte Dr. Gregory House tar en pro bono-anställning på en fortsatt statsförsörjd Cityakut i närheten tror jag inte på vitrockar. Som Blodmagnet uttryckte det, själv är bäste läkare – och det har han ju rätt i eftersom det är någonting jag tycker. Walk it off. Självbehandling är ändå den enda kurering man behöver.

Så i lördags natt när jag, istället för att vara ute i allsköns rumlande dekadens, låg och vaggade fram och tillbaka i fosterställning under täcket och filosoferade över min mages egentliga tillstånd och vad som skulle kunna vara bakgrunden till denna pestdrabbning, var det på inga sätt någonslags självömkande. Folk som idkar självömkan är nördar, och förtjänar bara att må ännu sämre än de redan gör. De flesta åkommor du kommer att drabbas med kan spåras till din egen bristande livsstil, varesig du lever som en än mer depraverad budget-Courtney Love eller som en fiberneurotisk Karl Dyall. Allting är nämligen psykologiskt i grund och botten, och du kan inte lura din kropp att du är en bra människa hur många kilo vetekli du än proppar i dig – som den syndare du är kommer du ändå drabbas av inbördes grodregn förr eller senare. Och det förtjänar du ju såklart.

Således lider jag gärna, för det är karaktärshöjande, och samtidigt vet jag att jag sonar för någon gammal orätt. När jag senare vaknar ur mitt sjukdomstöcken som en ny människa är jag inte bara fysiskt bättre, utan även själen har fått sig en välbehövlig rensning. Så om du nu läser det här och drar dig till minnes att jag på ett eller annat sätt varit onödigt burdus eller rentav elak mot dig, så är det dags för dig att glömma det nu. Till och med min egen kropp har förlåtit mig.

Det skall jag fira med att återigen kasta mig ut i nattens vilda rytmer och snurra – för alla som inte dansar är stureplansprofiler.