2007 års viktigaste händelser: del 2

svenskhiphop.jpg

Svensk hiphop återuppstår och är överraskande bra, hiphopsters

De senaste dagarna, sen någon gång fredag kväll, har jag haft ett illamående i kroppen. Tillståndet nådde kulmen i mitten av helgfirandet, och har sedan långsamt lugnat ner sig. Nu är det i princip borta. Dock har det varit en förhållandevis obehaglig upplevelse i och med att jag i vanliga fall sällan blir sjuk eller mår dåligt. Om jag nu mot förmodan finner mig nedsmittad av något brukar det gå över på någon timme sådär eftersom jag ser till att kurera mig ordentligt; gamla häxbesvärjelser, vitlöksbaserad kost och positiva, självläkande, tankar. Allt som oftast är det ju så att man helt enkelt har glömt äta någonting väsentligt, typ apelsiner eller mjölk.

Men, som sagt, har denna sjukdomshärd hängt i längre än en sketen vitaminbristsyrsel. Att uppsöka läkare ser jag som tämligen lönlöst – så länge inte Dr. Gregory House tar en pro bono-anställning på en fortsatt statsförsörjd Cityakut i närheten tror jag inte på vitrockar. Som Blodmagnet uttryckte det, själv är bäste läkare – och det har han ju rätt i eftersom det är någonting jag tycker. Walk it off. Självbehandling är ändå den enda kurering man behöver.

Så i lördags natt när jag, istället för att vara ute i allsköns rumlande dekadens, låg och vaggade fram och tillbaka i fosterställning under täcket och filosoferade över min mages egentliga tillstånd och vad som skulle kunna vara bakgrunden till denna pestdrabbning, var det på inga sätt någonslags självömkande. Folk som idkar självömkan är nördar, och förtjänar bara att må ännu sämre än de redan gör. De flesta åkommor du kommer att drabbas med kan spåras till din egen bristande livsstil, varesig du lever som en än mer depraverad budget-Courtney Love eller som en fiberneurotisk Karl Dyall. Allting är nämligen psykologiskt i grund och botten, och du kan inte lura din kropp att du är en bra människa hur många kilo vetekli du än proppar i dig – som den syndare du är kommer du ändå drabbas av inbördes grodregn förr eller senare. Och det förtjänar du ju såklart.

Således lider jag gärna, för det är karaktärshöjande, och samtidigt vet jag att jag sonar för någon gammal orätt. När jag senare vaknar ur mitt sjukdomstöcken som en ny människa är jag inte bara fysiskt bättre, utan även själen har fått sig en välbehövlig rensning. Så om du nu läser det här och drar dig till minnes att jag på ett eller annat sätt varit onödigt burdus eller rentav elak mot dig, så är det dags för dig att glömma det nu. Till och med min egen kropp har förlåtit mig.

Det skall jag fira med att återigen kasta mig ut i nattens vilda rytmer och snurra – för alla som inte dansar är stureplansprofiler.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *