Förvisso tycker jag nog att det är trevligt att gå på bio, där gör de ju till exempel popcornen åt en, men eftersom de ännu inte börjat servera Bärsochjärn på biograferna är det sällan man viger en ledig kväll åt det ändå. Således har jag missat de flesta av filmerna som man borde sett 2008, även om jag faktiskt hann med två av tre vampyrfilmer. Vad passar då bättre än att spendera ett par timmar av sin generöst tilltagna vinterledighet med att titta på några av de filmer som gått mig förbi? Eftersom jag har haft närmare tre veckor ledigt har jag hunnit med ovanligt mycket film: Två stycken. Nu tänkte jag berätta vad jag tyckte om dem.
The Wackness.
1994 i New York går en hiphoplyssnande snubbe omkring och förströr sommarlovet mellan high school och college. Han har inga vänner, men på nåt sätt så tjänar han pengar genom att sälja weed till folk som han fått av Method Man. Hans psykiatriker spelas av Ben Kingsley och är en sån där sorglig gubbe som just blivit lite för gammal. Kingsley har en alldeles för snygg fru som naturligtvis hatar honom och en lika snygg styvdotter. Eftersom New York är väldigt litet, så finns det bara två ungdomar kvar i hela staden och det är vår hjälte och styvdottern.; naturligtvis blir han störtförälskad i henne. Hon går med på att hänga med honom för sommaren eftersom, som sagt, det bara är de två kvar i hela New York (förutom Mary Kate Olsen men hon verkar ha missuppfattat årtalet för historien och är en LSD-pepprad 70-talshippie). Sen så har de sex och han är kär och inte hon och sen tar den slut.
Förutom frågorna om hur i helvete han lyckats lära känna Method Man, varför Method Man pratar patois och hur man hinner fylla 18 innan man upptäcker att det kanske skulle vara kul att vara social med någon, så tycker jag filmen klarar sig riktigt fint.
Kritiker har menat att det saknas en förklaring för varför han blir intresserad av flickan i fråga, eftersom det saknas djup i hennes karaktär. Det finns ingen historia kring henne, menar man, det finns ingen lockelse. Det är väl precis vad det gör? Förutom att hon är snygg, och det som sagt bara finns två ungdomar kvar i New York, så är väl just det att han inte vet någonting om henne som gör henne intressant? Eller, snarare, faktumet att hon är mer eller mindre okänd, men ändå pratar med honom.
Dessto mindre man vet om en person, destom intressantare blir ju ofta personen. I de första, nervösa, skakiga, kontakttagande faserna. Då blir alla detaljer jättestora och fasansfullt viktiga, man präntar dem i minnet, förvarar dem varsamt, för att eventuellt kunna lägga dem på plats i det pusslet som sitter mitt emot dig, och som fortfarande pratar med dig…
Han möter sin första kärlek, tror han, och genomlever allt han tror sig att han borde uppleva med den, han rider vågen fullt ut – även om hon inte alls sveps med eller ens märker att det blåser till lite på havet.
Men… som om en hiphopare som inte ens vågar sig lyssna på hiphop någon annanstans ifrån än sin egen hemstad skulle köpa Deep Purple bara för att en nedrökt gubbe trycker ett kassettband i handen på honom.
Wall-E
Den enda överlevande städroboten som fortfarande fungerar, Walle, glider omkring på ett övergivet jordklot, som består av typ Manhattan, täckt av sopor. Han samlar skräp i sin lilla mage, pressar det till en kub och bygger dystopiska skyskrapsliknande jättehögar av det hela. En dag kommer en besökare från ett jätterymdskepp, en ganska otrevlig sfärisk vit framtidsipod, Eva, som freakar ur när det visar sig faktiskt finnas lite levande växter på den övergivna jorden, sätter iväg igen tillbaks till varifrån hon nu kom. Walle följer efter eftersom han är jättejättekär, och det visar sig att jordens före detta befolkning bor på skeppet allihopa. Blomman är beviset på att det är dags att återvända, men några av robotarna, som typ styr rymdskeppet, tycker inte det, det fajtas lite hit och dit och sen slutar det lyckligt. Bland annat lär vi känna en söt och enträgen liten städrobot som heter Mo, och Jeff Garlin från bland annat Curb Your Enthusiasm gör en av rösterna.
Det är lite dryga 90 minuter väldigt vacker Disneyfilm, med ett kanske ofrivilligt ironiskt budskap mot enorma multinationella bolag som verkar leda till förslappning och förödelse. Stundtals väldigt rolig, och, för att vara producerad av ett bolag med Steve Jobs i styrelsen, stundtals lite obehagligt apple-flörtande.
Och intressant nog är det ungefär samma grundförhållande i den här filmen: Walle är en ganska ensam loser som glider omkring för sig själv och gör sitt jobb i godan ro, sen kommer det en till person, Eva, in i handlingen (även här är det bara två personer som existerar på jorden som i själva verket är New York) och Walle blir oändligt förälskad. Eva verkar lite halvintresserad på sin höjd, och sen drar hon iväg.
Skillnaden är väl att Walle är något mer enträgen, fjäskar lite hårdare, tar lite mer stryk och agerar en aning mer osjälviskt än en hiphopkille i nittiotalets New York. Robot som han är, kämpar han sig efter Eva även när han borde gett upp för länge sen. Utrustad med ett hjärta av moderskort sliter han och ligger i, enträget och målmedvetet, och tillslut får han sin brud. Good for you, Walle!
Som slutsats för de båda filmerna kan man väl säga att i första filmer blev jag nog lite kär i tjejen, men i andra filmen blev jag helt störtförälskad i den lilla roboten som kunde.
Tillägg: Någonstans föll det bort en paragraf om att det är lite fascinerande att det fortfarande alltid är grabben som stretar och tjejen som väljer. Även i robotsammanhang, där könet knappast kan vara av någon större betydelse?
