Som någon av er, där ute i cyberrymden, möjligen observerat var det ett tag sedan det skrevs något ordentligt här på bygget. Det har förvisso aldrig varit någon målsättning för konstellerporr att vara en daglig dos internetnonsens – en kakafoni av veckans klädinköp, vänners kärleksliv och personliga betraktelser över livets oanade svängningar – att skriva dagbok på internet är något jag överlåter till de som kan det. Jag menar på inget sätt att kritisera de så kallade “modebloggarna”, det inte bara att försöka sparka in en redan uppeldad och begraven dörr utan också att överlag kritisera faktumet att tjejer har en tonårsperiod. Det verkar lite väl inskränkt, i alla fall ur mitt verklighetsperspektiv – vilket mig förmodat må vara ganska långt ifrån en tonårsflickas. Men hur som helst har den sinande takten substans gnagt en aning i bakhuvudet.
Anledningen till denna ickeproduktivitet är egentligen ganska enkel. Jag tror de flesta som försöker skriva någorlunda regelbundet drabbas av den – fast på olika sätt. Somliga går ner sig i depressioner, några hamnar i privata kriser, andra har helt enkelt för mycket annat på gång samtidigt. I mitt fall handrar det om ännu något annat: Det går helt enkelt, för att parafrasera rapparen Petter, för jävla bra nu. På alla plan, dessutom. Och att blogga lycklig är lite som att dansa nykter – något som Magnus Uggla säkert skriver låtar om. Och det är ju mycket enklare att skriva bitska texter när man inte är helt på topp. Men, kära vänner, bestörta inte. Jag ska minsann klämma ur mig ett inlägg, även om det tillkommer billiga trix såsom minnesreferat och personliga upplevelser för att lyckas komma till crayolakritan.
Så, låt oss ta avstamp där, eller egentligen i det föregående, väldigt korta inlägget härunder. Jag var nämligen i studentastaden Lund i helgen, för att spela skivor på klubben “Übergeil” på Smålands Nation. Att det var en politiskt vänsterorienterad nation var jag förvisso förvarnad om (till exempel fick jag inte använda mig av mitt alterego DJ Övre Medelklassen som artistnamn – folk skulle ta illa upp och börja kasta göteborgssten gissar jag – utan hänvisades i all enkelhet som “DJ Simon” på klubbaffischen). Jag tog ganska lätt på det, tänkte helt enkelt att arrangören var överdrivet försiktig, men framme vid klubblokalen i fråga stod det tydligt att det verkligen inte handlade om överdrifter. Det första jag möts av i dörren är en skylt där det står:
ORDNINGSREGLER: 1. INGEN SEXISM.
Det andra jag möts av är en tallrik veganmat – tydligen en del av mitt gage. Mitt skivspelande består i regel av sydstatshiphop (sexism) och Baltimore-mixar (kött). Det här blir spännande, tänkte jag, och slevade i mig bönröran. Publiken de nittio första minutrarna består av totalt fyra personer, två par som jag först tolkade som ett lesbiskt- och ett bögpar. Bögparet visade sig dock vara förmodat heterosexuellt, men kvinnan i förhållandet såg ut som en bastant liten man.
Eller kvinnan i förhållandet, får man skriva så?
Jag har med skräckblandad förtjusning läst Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner!” i Dagens Nyheter. I korthet handlar den om rädslan hos lärare på lärarhögskolan för anmälningar från studenterna, som verkar ha åsikten att de själva (som ju faktiskt studerar till lärare dårå) egentligen vet bättre än deras mentorer, och bästa sättet att förmedla det är ju såklart att anmäla. Vadå krångligt? Läs artikelserien själv förihelvete, vad är jag, din dagisfröken? Hur som helst. Av detta kan man ju låta tankarna fara i två riktningar – den ena är den om lärandet i sig. Hur tänker man sig sin egen framtid som lärare, om man inte kan acceptera sin nuvarande situation som student som underställd lärarens auktoritet? När man själv kommer ut i arbetslivet, tror man så stenhårt på sin egen auktoritära förmåga att man inte kommer behöva drabbas av problemet? Och, i så fall, varför väljer man att anmäla istället för att konfrontera och diskutera?
Den andra av frågorna som man kan ställa sig efter lästa artiklar, är av en annan mer allmän ton. Den handlar mer om de queerteorier som presenteras i artikeln och i synnerhet det sätt de tolkas av Nilsson i texten. Bland annat så förkunnas följande:
“Queertänkare anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.”
Vilket är en väldigt intressant och på många sätt sympatiskt tanke – eller man kan i alla fall höra de goda intentionerna bakom den. Men, efter ett tag, desto längre resonemangen förs, blir man fundersam. Hur menar de, egentligen?
Könen är en social konstruktion – för att köpa det resonemanget bör man anta att det är könsmaktordningen som är en social konstruktion. Det vill säga, inte bara det att mansyrken i regel är mer välbetalda utan också hela den sexuella spänningen och romantiseringen kring olikkönade. Fine. För själva könen kan jag, hur välment jag än försöker, inte förmå mig att tro vara resultat av något så simpelt som traditioner. Jag tror inte någon har lyckats övertala mig till att utveckla en snopp, hur länge de än snackat. Jag tror ändå att den hänger där av naturliga anledningar. Biologi och sånt, ni vet.
Men, med det klart, om man nu fortsätter att mena att “kvinnan” och “mannen” är sociala konstruktioner – vad innebär det? Om man inte är “man” eller “kvinna” för att man råkar besitta en sådan kroppsfunktion, vad är det som avgör om man är det då? Och vad innebär det då att vara “kvinnan” i ett förhållande?
Det queerteoretikerna gör, i och med ett sådant resonemang, är – som jag uppfattar det – att ofrivilligt lägga värderingar i orden “man” och “kvinna”. Att problematisera orden. Samtidigt som man försöker motverka en könsmaktsordning håller man sig fast vid den genom att inte låtsas om den men låta de sociala värderingar som finns i orden ligga kvar. Och, det lär väl inte ha undgått någon, framförallt inte en queerteoretiker, att “kvinnan” i förhållandet har haft en något mer utsatt position här i världen än mannen de senaste 6000 åren? Fast det kanske är poängen…
Spelningen gick bra till slut i alla fall. Det kom fler folk, och folk dansade. Kvällens mest uppskattade låtar blev överraskande nog Scottie B’s “Niggaz Fightin’” och John Farnhamns “You’re the Voice”.
