Author: Simon

Ni vet hur det är, plötsligt sitter man där och jobbar dygnet runt och hinner inte ens kolla mp3-bloggarna i RSS-läsaren. Men sen så får man plötsligt en lucka i vad man nu grävt ner sig i, och då kastar man sig likt en svulten, ännu inte nödskjuten, varg över närmaste internetkran och försöker dissekera de senaste veckornas händelser. Det är naturligtvis en ganska svårforcerad djungel därute, det tillverkas ju ändå ganska många spaltmeter internet varje dag, så det gäller att man strukturerar upp sitt avbetande. Man börjar med lite lättsmälta aktiviteter, typ Påstans Rocky-roulette, och sen rör man sig gradvis uppåt i ansträngningsnivå. Det är värt det, för det händer så mycket roligt på internet. Och det roligaste är ju inte folk som slår sig, vilket man skulle kunna tro, utan folk som uttrycker sig.

Väskdebatten har dykt upp igen, till exempel, och det är ju en välsignelse. Jag hann aldrig riktigt uttala mig sist den rasade (och nu har den väl förvisso också nästan hunnit passera) men jag ville väldigt gärna! Och facebookstatusdebatten sen! Det är ju den största stormen i ett litet vattenglas som nån har tappat i ett annat litet vattenglas någonsin.

Men mest vill jag nämna den här debattartikeln om momsen på frukt och grönt.

“…Att permanent avskaffa moms på frukt och grönsaker skulle gynna folkhälsan, skriver läkare, hälsocoacher och kända svenskar.” står det i ingressen.

Pedagogiskt är det ändå skapligt: Problematiken presenteras, en lösning föreslås och det undertecknas av förtroendeingivande personer. Först kommer läkarna. Och läkare är faktiskt några man kanske ska lyssna på när det kommer till den så kallade folkhälsan. De har ju trots allt utbildat sig i tolv år för att få peta folk på slemhinnorna, det minsta man kan göra är väl att läsa deras texter på SvD-debatt. Sen kommer nästa expertgrupp, hälsocoacherna.

Vänta nu här, vad är en “hälsocoach”? Kan det vara någon som inte utbildat sig i tolv år men vill peta på folks slemhinnor ändå?

Jag tror man överlag bör hålla sig jävligt skeptisk till människor som väljer att göra karriärer som vadsomhelst-coach. Vare sig de heter Lagerbäck eller Lapidus.

Som tur är avslutas i alla fall den trehövdade expertgruppen med utvalda från hälsorådet “kända svenskar”. Och vad är en känd svensk? Lill-Babs tydligen.

Bilden spelas upp framför ögonen på mig: Efter att ha svimmat på jobbet förs du med akutbil till sjukhus, där akutläkaren konstaterar att det rör sig om näringsbrist och skickar vidare dig till ett rum där du ska få vila och återfå krafterna. Tyvärr visar det sig att sjukhusets dietist inte är tillgänglig, men som tur är råkade Markoolio vara i närheten, och han, i egenskap av känd svensk, borde ju veta. Så blir man ordinerad “mera mål” och det är ju alltid något.

Men det roligaste med artikeln är nog att texten mer eller mindre går ut på att förklara momssystemet (vilket man skulle kunna tänka sig att den som läser SvD:s debattsidor förmodligen har hyfsad kännedom om ändå), och förklara att frukt är godis och att det borde bli en valfråga. Allt detta för att de har sett den tyska lågpriskedjan Lidls senaste reklamkampanj. Episkt, logiskt, bibliskt.

23 januari, Reisen, Skeppsbron, Stockholm.

Jul-rapps 2009, ett litet mixtape by hejsimon

Jag har alltså gjort ett mixtape, denna gång typ bara räps och i vanlig hastighet. Haffa!

Okej, Petter på Iluvrnb har förvisso precis klämt ur sig en recension av den här skivan, och även om jag håller med om mycket så håller jag inte med om allt. Därför tänkte jag skriva en bättre. No shots.

Svensk media verkar ignorera den här skivan. Det verkar fortfarande vara få egentligt betalda musikjournalister som hoppat på Gucci-tåget.

Det är överlag ganska fascinerande att se den kovändning som gjorts bland alla hiphopbloggare det senaste året. Efter att mer eller mindre totalt ignorerat den delen av rapscenen så har Nah Right plötsligt inga som helst problem med att posta Gucci Mane, de bjuder till och med in OJ Da Juiceman till ett artist showcase de anordnar i New York (vilket visserligen resulterar i att delar av publiken buar av honom från scen, för herrejisses, han kommer ju inte från New York!). Överlag sker det som alltid sker, historerevision och plötsligt har alla lyssnat på Gucci sen dag ett. Well, well, hur som helst.

Petter länkar till kritiker.se där en sökning på “Gucci” resulterar att man hamnar på en recension av den fruktansvärt bisarra kalkonrullen Caligula. Vilket förvisso är ganska roligt, men kom igen nu räpjournalister. Jag vet att det i anställningsavtalen står att ni måste sitta och fingra stönande på varje ny The Clipse-skiva som släpps, och det är okej, men när ni, lite efterskamsna och småkladdiga, gjort det färdigt så kanske det kan vara dags att titta på övriga skivor. Och på det sättet inte missa årets bästa skiva.

Gucci Mane – The State vs. Radric Davis, alltså.

Redan i det Drumma Boy-producerade introt görs det klart. “Aaaah-aaah-aaah, Gucci, Gu-u-ucii” sjunger en operakör, “Nothing’s gonna stop our reign”. Sen säger Gucci “Go!” och sen kör han över allt annat som kommit ur en högtalare i år. Rap tvåtusennio är: “I’m from East Atlanda 6, where the boys dump bricks, but we don’t bump the Blueprint 3.”

Som förstasingel till den här skivan läckte Spotlight i oktober, vilket gjorde mig orolig. Inte för att det var en dålig låt, direkt, den Polow Da Don-producerade låten lät ungefär som man tycker att en sådan Usher-låt ska låta. Men det var ju ingen Usherlåt, det var en Gucci-låt med Usher som gäst vilket skulle kunna tolkats som att Warner/Asylum, som signat Gucci, inte alls förstått hans storhet utan såg honom som vilken dussinrappare som helst som man slänger lite heta gästartister på för att sälja. Gucci fungerar väldigt bra på RnB-låtar. Det är inget snack om saken. Han tar helt över låtar som Marios Breakup (tillsammans med Sean Garrett) eller Trey Songz LOL :—) (vilket förvisso kan vara årets singelnamn). Det är Gucci som är den överlägsna gästartister på de låtarna, inte tvärtom. Men av någon anledning lyckas han dock inte ta över Spotlight—vilket alltså gör den till en katastrofal förstasingel.

Men nånstans har de nog tänkt rätt ändå, skivan har i övrigt ganska många svindlande nära RnB-låtar. I Think I’m In Love, till exempel, är det närmsta man kommer den fantastiska Throw Money med Gucci och Sean Garrett från Guccimerica, ett av de tre mixtapes som släpptes i höstas i en kalla kriget-serie (Guccimerica, Burrrussia, Great Brrritain). Och varför är det den enda Zaytoven-producerade låten på skivan? Zay är ju grunden i Guccis framgångar, och vice versa. Det kanske kan vara därför, de kanske vill stå på egna ben ett tag?

Bad, Bad, Bad har Keyshia Cole på refrängen. Nånstans tycker jag att hon låter för glad—Keyshia brukar ha en fantastisk förmåga att låta helt förstörd, desperat och hjärtbrusten, har hon kanske blivit lycklig? Hoppas inte, det skulle göra hennes musik betydligt tråkigare. Framförallt känns det som en refräng som går “I can do bad all by myself” ska sjungas av Z-Ro. Med det sagt är det fortfarande ett bra spår. Sex In Crazy Places handlar om vad titeln föreslår, med Trina och Nicki Minaj som gästrappare och Bobby Valentino som refrängcrooner. Den är lättsmält och lite konstig, Bobby vill knulla mig hemma hos min mamma och jag bara… Eh. Tack men nej tack. Nicki Minaj verkar ju kunna rappa, men varför pratar hon med seriefigursröst? Jag skulle vilja höra Trina på en låt som inte handlar om sex för en gångs skull. Gucci har av någon anledning ett ovanligt tydligt delivery på låten. Bra så.

I något mellanlandskap hamnar The Movie, en Jazze Pha-producerad standardlåt. “I’m not a boy, so I cannot be your boyfriend/But if you want me to, I can be your Gucci Man” rappar han. Och Jazze Pha är ovantligt lågmäld, det är soft.

Sen har vi ju de där låtarna som snärtar till en lite i bakhuvudet, som Rick Ross-gästade All About The Money som har en nästan hotfull ljudbild. Jag gillart. Eller Heavy, i vilken Gucci behöver hjälp för hans kedjor är så tunga. Scott Storch kommer överraskande in och producerar ett av mina favoritspår på skivan, som heter Bingo och gästas av Soulja Boy och Waka Flocka Flame. Waka Flocka är ett jävla fenomen. På Bingo rappar han “Flockaflockaflockaflocka/All the hood hoes point like Bingo/What?/Waka Flocka O Let’s Do It is the single/” och det är den ju. Och mer än så ska man ju inte behöva rappa, egentligen, även om han slänger in några rader till. OJ Da Juiceman gästar på Gingerbread Man, en riktigt fet Mannie Fresh-producerad dänga. Wooh Da Kid gästar på Volume.

Stupid Wild, producerad av Bangladesh, läckte någon vecka innan albumet i sin helhet, och ännu tidigare utan Cam’Rons vers. Då tyckte jag den var rätt trist, men nu, på skivan, tycker jag den är fantastisk. Dels är Gucci ett monster på den, dels för att Lil Wayne rappar med en ganska inte-jobbig röst och dels för att Cam’Ron låter härligt arrogant—sådär som han ska låta. På Kush Is My Cologne gästar Bun B, E-40 och Devin The Dude. Bun B börjar kännas som rappens motsvarighet till Samuel Jackson, han är gammal, rätt tuff, tokigt produktiv men det var länge sedan han egentligen gjorde något outstanding. De övriga två gästartisterna gör däremot bra ifrån sig, och om inte annat tyder de på en bra casting director för skivan—Devin och E-40 är de där två inte helt förväntade gästartisterna man alltid blir glad av att se. Och själva låten känns som skräddarsydd för Gucci; “Push, purp, strong dro/What I need cologne for?/They tried to send me to rehab/But i said… No! No!”

Nästa singel verkar vara Lemonade. Jag gillar Lemonade, allt handlar om att when life gives you lemons you make lemonade, därför har Gucci en massa gula grejer. Inga konstigheter. Videon däremot, den är konstig. Jag gillar att man släpper en sololåt som andrasingel, man verkar ha förstått att det är vägen att gå. Wasted, sommarens stora college-anthem, är med i två varianter. Dels orginalet med Plies, som jag tycker är rätt tröttsam nu för tiden, och en remix med Lil Wayne, Baby och Jadakiss. Den är bra, mest för att Jadakiss lyfter låten lite vid sidan av Gucci.

Innan den avslutande Wasted-remixen kommer låten Worst Enemy, som läckte ut innan skivan släpptes och överraskade två tredjedelar av bloggvärlden genom att inte handla om smycken och värdesaker alls. Däremot handlar den, uttalat och bakstaverat, om verkligen problem vilket gör att även folk som inte klarar av att läsa mellan rader förstår. Smart. Det kanske är sådana moves som får en upplagd på Nah Right?

Kontentan är att Gucci Mane har gjort en bättre skiva än förväntat. Han bevisar att han klarar steget från en underground-buzz och en sinnesjukt produktiv mixtape-scen till storbolagsalbum utan några större besvär. Han kommer inte skrämma bort några gamla fans med den här skivan, och han har definitivt vunnit ett par nya, och inflytelserika, dessutom. Han skulle bara behöva lite mainstreammedia, liksom. Jenny Seth what it doo?!

Såhär, i sista halvan av första årtiondet av det tredje årtusendet efter Kristus, har diverse bekanta och obekanta delat med sig av topp 100-listor över årtiondets bästa låtar. Det är ju naturligtvis en befängd sak att göra, dels eftersom det är omöjligt, och dels eftersom det fortfarande är ett par veckor kvar till Till The Casket Drops släpps — som därför missat listorna och av den enkla anledning gör dem inkompletta. Alla kritiker måste gilla The Clipse, det är självskrivet. Dessutom kommer det en skiva som (om man bortser från den pinsamma förstasingeln) förmodligen både kommer sälja och musikaliskt vara bättre samma datum. Free Gucci! Mer om det senare.

Sen är det naturligtvis ett dödfött projekt från början eftersom de flesta låtar kan vara Världens Bästa Låt vid rätt tillfälle — jag har sagt det om allt från Babylon med Outkast till Can’t Hold us Down med Christina Aguilera eller King Kong med Jibbs — men nu tror jag ingen av dem egentligen skulle platsa på en topp 100-lista av 2000-talets bästa låtar. Outkastlåten, till exempel, är ju från 1996.

Alltså kommer jag inte skriva nån topp 100-lista, för jag skulle bara ljuga i den.

Istället vill jag lyfta fram nästa årtiondes första, främsta och viktigaste raptrend: Retard-rappen.

Man skulle kunna tro att det är dubbsteppen som är grejen (den har ju, precis som retardrappen, varit på g ett längre tag nu) för att den är så mediaälskad. SvD tar upp stilen här med några fina youtubes-exempel (att SvD använder sig av youtubes i sina artiklar innebär att de vinner internets!) och, tja, det är ju rätt tydligt att dubstep har ett stort problem: ungefär tre fjärdedelar av all dubstep som görs är oerhört trist. Genrens frontfigur Burial gör ju till exempel inte ens dubstep — han/hon/dom/det gör triphop. Och triphop är musik för folk som inte gillar musik.

Min kompis Hasse Ramic uttalar sig nedlåtande om dubstepen i ovannämnda artikel, genom att likna den med x2000 som avskräckande exempel. Jag vet inte, förmodligen behöver man åka mycket tåg för att förstå den liknelsen (han är från landsbygden söderut nånstans).

Med det sagt så gillar jag ju dubstep.

Men! Det var ju, som sagt, inte det vi skulle prata om, utan retardrap.

Fanan har redan höjts och burigt högt genom åren av diverse artister, men sällan har startfältet varit så starkt som vinter 2009/vår 2010. En ung man med det välvalda namnet OJ Da Juiceman är den klara frontmannen, han är en tvärhand hög, gul som en leversjuk och metallen han har i munnen är säkerligen dyr men ser ut som en natttandställning. Hans största bedrift hittills är, förutom att han burit tillräckligt mycket prylar åt Gucci Mane för att få lite tid i studion, det patenterade “Aye! Aye! Okay!” som han använder som adlibs till sina rapverser. Det och att han är född med någonslags syndrom. Hur skulle det kunna gå fel. Det sägs att debutalbumet kommer när som helst nu.

Gucci, som även han är borderline retarded i sin framtoning, framförallt om man ser till tidigare delar av hans karriär, har ju lagom retarderat sett till att åka tillbaks in i kurran tre veckor innan hans efterlängtade och ironiskt betitlade storbolagsdebut The State vs. Rodric Davis släpps ut i handeln. Gucci är dock sitt eget fenomen, men i sällskap med Waka Flocka Flame (som gjort årets låt: O Let’s Do It!: “Yeeeeah!/O Leh Doooeh/Drug sellin’ music/I influenced” = geni) och OJ Da Juice framstår han som Stephen Fry i stil och tonation.

Waka låter som den där lite för kaxiga killen i mellanstadieklassen som sen fick gå om och gå i specialklass. OJ låter som den lilla killen med för mycket energi som gick i samma klass, fast med gröt i munnen.

En annan stjärna är J. Futuristic, som också rappar med grova artikulationsbesvär. Den stora hitten, 1st Name, Last Name, är inte bara behagligt dumenkel som en barnramsa, utan handlar också om att han mycket riktigt heter vad han kallar sig för. Bara det att han kallar sig för J. Money i låten, inte J. Futuristic.

Framtiden är ljus. Tror jag.

Om du inte följer min twitter eller läser min fritzl eller är vän på min facebook eller sitter i närheten av mig på jobbet så kan jag berätta att jag gjort ett till mixtape. Lite slarvigare gjort kanske, men nu med DROPS!

DJ Övre Medelklassen aka Whitey Houston – Dansad, Saktad och Slaktad vol.2