Årets skiva

Okej, PetterIluvrnb har förvisso precis klämt ur sig en recension av den här skivan, och även om jag håller med om mycket så håller jag inte med om allt. Därför tänkte jag skriva en bättre. No shots.

Svensk media verkar ignorera den här skivan. Det verkar fortfarande vara få egentligt betalda musikjournalister som hoppat på Gucci-tåget.

Det är överlag ganska fascinerande att se den kovändning som gjorts bland alla hiphopbloggare det senaste året. Efter att mer eller mindre totalt ignorerat den delen av rapscenen så har Nah Right plötsligt inga som helst problem med att posta Gucci Mane, de bjuder till och med in OJ Da Juiceman till ett artist showcase de anordnar i New York (vilket visserligen resulterar i att delar av publiken buar av honom från scen, för herrejisses, han kommer ju inte från New York!). Överlag sker det som alltid sker, historerevision och plötsligt har alla lyssnat på Gucci sen dag ett. Well, well, hur som helst.

Petter länkar till kritiker.se där en sökning på “Gucci” resulterar att man hamnar på en recension av den fruktansvärt bisarra kalkonrullen Caligula. Vilket förvisso är ganska roligt, men kom igen nu räpjournalister. Jag vet att det i anställningsavtalen står att ni måste sitta och fingra stönande på varje ny The Clipse-skiva som släpps, och det är okej, men när ni, lite efterskamsna och småkladdiga, gjort det färdigt så kanske det kan vara dags att titta på övriga skivor. Och på det sättet inte missa årets bästa skiva.

Gucci Mane – The State vs. Radric Davis, alltså.

Redan i det Drumma Boy-producerade introt görs det klart. “Aaaah-aaah-aaah, Gucci, Gu-u-ucii” sjunger en operakör, “Nothing’s gonna stop our reign”. Sen säger Gucci “Go!” och sen kör han över allt annat som kommit ur en högtalare i år. Rap tvåtusennio är: “I’m from East Atlanda 6, where the boys dump bricks, but we don’t bump the Blueprint 3.”

Som förstasingel till den här skivan läckte Spotlight i oktober, vilket gjorde mig orolig. Inte för att det var en dålig låt, direkt, den Polow Da Don-producerade låten lät ungefär som man tycker att en sådan Usher-låt ska låta. Men det var ju ingen Usherlåt, det var en Gucci-låt med Usher som gäst vilket skulle kunna tolkats som att Warner/Asylum, som signat Gucci, inte alls förstått hans storhet utan såg honom som vilken dussinrappare som helst som man slänger lite heta gästartister på för att sälja. Gucci fungerar väldigt bra på RnB-låtar. Det är inget snack om saken. Han tar helt över låtar som Marios Breakup (tillsammans med Sean Garrett) eller Trey Songz LOL :—) (vilket förvisso kan vara årets singelnamn). Det är Gucci som är den överlägsna gästartister på de låtarna, inte tvärtom. Men av någon anledning lyckas han dock inte ta över Spotlight—vilket alltså gör den till en katastrofal förstasingel.

Men nånstans har de nog tänkt rätt ändå, skivan har i övrigt ganska många svindlande nära RnB-låtar. I Think I’m In Love, till exempel, är det närmsta man kommer den fantastiska Throw Money med Gucci och Sean Garrett från Guccimerica, ett av de tre mixtapes som släpptes i höstas i en kalla kriget-serie (Guccimerica, Burrrussia, Great Brrritain). Och varför är det den enda Zaytoven-producerade låten på skivan? Zay är ju grunden i Guccis framgångar, och vice versa. Det kanske kan vara därför, de kanske vill stå på egna ben ett tag?

Bad, Bad, Bad har Keyshia Cole på refrängen. Nånstans tycker jag att hon låter för glad—Keyshia brukar ha en fantastisk förmåga att låta helt förstörd, desperat och hjärtbrusten, har hon kanske blivit lycklig? Hoppas inte, det skulle göra hennes musik betydligt tråkigare. Framförallt känns det som en refräng som går “I can do bad all by myself” ska sjungas av Z-Ro. Med det sagt är det fortfarande ett bra spår. Sex In Crazy Places handlar om vad titeln föreslår, med Trina och Nicki Minaj som gästrappare och Bobby Valentino som refrängcrooner. Den är lättsmält och lite konstig, Bobby vill knulla mig hemma hos min mamma och jag bara… Eh. Tack men nej tack. Nicki Minaj verkar ju kunna rappa, men varför pratar hon med seriefigursröst? Jag skulle vilja höra Trina på en låt som inte handlar om sex för en gångs skull. Gucci har av någon anledning ett ovanligt tydligt delivery på låten. Bra så.

I något mellanlandskap hamnar The Movie, en Jazze Pha-producerad standardlåt. “I’m not a boy, so I cannot be your boyfriend/But if you want me to, I can be your Gucci Man” rappar han. Och Jazze Pha är ovantligt lågmäld, det är soft.

Sen har vi ju de där låtarna som snärtar till en lite i bakhuvudet, som Rick Ross-gästade All About The Money som har en nästan hotfull ljudbild. Jag gillart. Eller Heavy, i vilken Gucci behöver hjälp för hans kedjor är så tunga. Scott Storch kommer överraskande in och producerar ett av mina favoritspår på skivan, som heter Bingo och gästas av Soulja Boy och Waka Flocka Flame. Waka Flocka är ett jävla fenomen. På Bingo rappar han “Flockaflockaflockaflocka/All the hood hoes point like Bingo/What?/Waka Flocka O Let’s Do It is the single/” och det är den ju. Och mer än så ska man ju inte behöva rappa, egentligen, även om han slänger in några rader till. OJ Da Juiceman gästar på Gingerbread Man, en riktigt fet Mannie Fresh-producerad dänga. Wooh Da Kid gästar på Volume.

Stupid Wild, producerad av Bangladesh, läckte någon vecka innan albumet i sin helhet, och ännu tidigare utan Cam’Rons vers. Då tyckte jag den var rätt trist, men nu, på skivan, tycker jag den är fantastisk. Dels är Gucci ett monster på den, dels för att Lil Wayne rappar med en ganska inte-jobbig röst och dels för att Cam’Ron låter härligt arrogant—sådär som han ska låta. På Kush Is My Cologne gästar Bun B, E-40 och Devin The Dude. Bun B börjar kännas som rappens motsvarighet till Samuel Jackson, han är gammal, rätt tuff, tokigt produktiv men det var länge sedan han egentligen gjorde något outstanding. De övriga två gästartisterna gör däremot bra ifrån sig, och om inte annat tyder de på en bra casting director för skivan—Devin och E-40 är de där två inte helt förväntade gästartisterna man alltid blir glad av att se. Och själva låten känns som skräddarsydd för Gucci; “Push, purp, strong dro/What I need cologne for?/They tried to send me to rehab/But i said… No! No!”

Nästa singel verkar vara Lemonade. Jag gillar Lemonade, allt handlar om att when life gives you lemons you make lemonade, därför har Gucci en massa gula grejer. Inga konstigheter. Videon däremot, den är konstig. Jag gillar att man släpper en sololåt som andrasingel, man verkar ha förstått att det är vägen att gå. Wasted, sommarens stora college-anthem, är med i två varianter. Dels orginalet med Plies, som jag tycker är rätt tröttsam nu för tiden, och en remix med Lil Wayne, Baby och Jadakiss. Den är bra, mest för att Jadakiss lyfter låten lite vid sidan av Gucci.

Innan den avslutande Wasted-remixen kommer låten Worst Enemy, som läckte ut innan skivan släpptes och överraskade två tredjedelar av bloggvärlden genom att inte handla om smycken och värdesaker alls. Däremot handlar den, uttalat och bakstaverat, om verkligen problem vilket gör att även folk som inte klarar av att läsa mellan rader förstår. Smart. Det kanske är sådana moves som får en upplagd på Nah Right?

Kontentan är att Gucci Mane har gjort en bättre skiva än förväntat. Han bevisar att han klarar steget från en underground-buzz och en sinnesjukt produktiv mixtape-scen till storbolagsalbum utan några större besvär. Han kommer inte skrämma bort några gamla fans med den här skivan, och han har definitivt vunnit ett par nya, och inflytelserika, dessutom. Han skulle bara behöva lite mainstreammedia, liksom. Jenny Seth what it doo?!

7 thoughts on “Årets skiva

  1. Vilka är de här “räpjournalisterna” du pratar om? Finns det fler än 2-3 stycken?

  2. Argumentet att det är för lite Zaytoven på albumet är väldigt konservativt och konstigt. Om man vill ha Gucci/Zaytoven kan man väl ladda ner de i runda slängar 500 låtar de redan har släppt. Med det sagt tycker jag ändå att det är för lite Zay på plattan.

    Och årets album i ordning är ändå: 1)Boss of all bosses, 2)Superbad, 3) State vs Radric med B.G. som främsta utmanare

  3. Ward har i princip rätt med sin albumlista. Birdmans skiva var inte så pjåkig heller.

    Hursomhelst, Guccis frånvaro i svensk musikjournalistik kanske är ett tecken på något, men å andra sidan kan man få överkompenserande bloggers. Guccis skiva är 2009 års motsvarighet till Tha Carter: sjyssta låtar, men inte på långa vägar lika njutbart som att pumpa en 100 låtar lång playlist av random mixtapelåtar från artisten.

  4. z-ro med en bun b collab, det borde la vara storslaget, savida inte jag missat att det redan finns? sen ska sjaelvklart Dj Premier mota Dj Screw i production hallet 🙂 da kommer jag inhandla detta album vid naesta loning!

  5. Detta med årets skiva? Cum’ On!!!

    Det finns ingen som kan släppa en klassiker längre och det finns ingen som släpper årets skiva, spec inte inom hiphop där det känns att en ny skiva kommer ut vart 10e minut. Men, jag måste erkänna, älskar hiphop, gjort sedan småben, var nog 13 när brorsan tog hem Gang Starr Hard To Earn och Biggie Smalls Ready to Die och sedan hittade jag på en polares dator (på 56k modem tiden) phone tap med the firm på en mp3 (viva la che). Jag älskar all typ av hiphop, grym hiphop är grym hiphop, oavsett varifrån och vem. Men fan vad jag HATAR Gucci Mane, Rick Ross och alla andra southern farmer kaka doodoo muzik. Hiphop överlag suger en hel del idag, var fett besviken på OB4CL2 t o m, tyckte inte nåt spår var speciellt…Nu känns det som jag spenderar tid och med att upptäcka den hiphop musik som förbi passerat mig från Golden Era och in på tidigt 00-tal.

  6. Hello, my name is Kelsie!

    I`m an academic writer and I`m going to change your lifes on?e and for all
    Writing has been my passion for a long time and now I cannot imagine my life without it.
    Most of my poems were sold throughout Canada, USA, Old England and even Australia. Also I`m working with services that help people to save their nerves.
    People ask me “Sir, Kelsie, I need your professional help” and I always accept the request, `cause I know, that only I can solve all their problems!

    Professional Writer – Kelsie Davenport – supportthedandelionschool.com Confederation

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *