Author: Simon

Våren, som händelse, är ju något man alltid ser fram emot. Det innebär uteserveringar, ljus, fågelkvitter, grönska, grillning, hemgång i soluppgången, etcetera.

Men det är inte bara bra saker. Jag lyckas förtränga det varje vinter, men påminns chockartat så fort temperaturen blivit tvåsiffrig och grusets bortsopning påbörjats.

Det finns en del människor, som likt husdjur och småbarn, blir alldeles spattiga av att behöva vara inomhus för länge. Plötsligt kryper det myror i byxorna, huvudet blir alldeles stimmigt, blicken börjar flacka. Därför måste de rastas. På vinterhalvåret, gissningsvis för att det är kallt ute, vandrar dessa människor till olika lokaler med varianter av hamsterhjul i för att få utlopp för sin överskottsenergi. Men så fort det tinat upp lite kommer de fram bland vanligt folk. Joggarna.

En kategori människor som av outgrundlig anledning får ut njutning av att ränna runt runt, tills man blir alldeles uttröttad och halvstapplande tar sig hem igen. Är man nöjd och belåten då? Ärligt talat, kan det verkligen vara värt all den mödan om det inte kommer en orgasm i slutet på eskapaden? Troligtvis rör det sig om nån slags duktighets-komplex. Man känner sig nog “duktig” när man har varit ute och joggat. Vafan, du har sprungit lite. Hallelujah (holla back).

Hur kommer det sig dock att det verkar stört omöjligt för människor av den här kategorin att röra sig i hastigheter som överstiger vanligt lunkande iklädda något annat än cykelbyxor? Missade de den stora cykelbyx-bränningen 1997?

Igår, kring 18-snåret, ringlade sig en lång kö av idel kostymer och klänningar uppför Kungsgatan i Stockholm, med målpunkt utanför biografen Rigoletto. Det var galapremiär för “Expedition Linné”, en dokumentär om Carl von, känd från hundrakronorssedeln.

Carl von Linné var en rätt skev snubbe egentligen, han gick igång på växters kön, var av den någon fascistiska åsikten att allt skulle delas upp i stam- och artnamn och dessutom mätte han bara underhållande 153 centimeter i strumplästen. Förövrigt var han en ivrig förspråkare (och vägbanare) av rasideologier. Tänka sig.

Eftersom klimathotet just nu är hippare än tsunamin att oroa sig för har Folköl Rydén och fotografen Mattias Klum bestämt sig för att sy ihop 300-årsjubiléet för Linné med klimatfrågan. Money in the bank.

Men förutom att man verkligen spricker av stolthet över att Sverige har lyckats klämma ur sig en sådan legendar som Linné, som säkerligen är ansvarig för att bananen inte är en frukt och att pinjenöten är ett frö och att jordgubbar är stenar eller vad de nu kan vara, så stoltserar filmen med något helt annat, som naturligtvis överskuggar hela klimatfrågan i slutändan.

Prins Carl Philip har nämligen strosat med filmteamet i ett halvår, hållt i kameran lite här och var och varit “inspelningsassistent”. Galapremiären befolkades således av diverse skräcködlor med väskansikten och allt journalistiskt intresse riktades mot hur det var att jobba med lillprinsen.

Herrejävlar, skönt att han var där så vi slapp fundera på om filmen egentligen säger oss nånting om världen omkring oss.

Konst eller porr?-redaktionen har varit nere och beblandat sig med småfolket i en småstad den senaste veckan, därav tystnaden. Vad man gör i småstäder, förutom att rösta på Sverigedemokraterna och snusa, verkar vara att titta på film via xbox. Vi valde på måfå ut en film för granskning, eftersom titlarna var något kryptiska i stil med “dmd-gb07.avi” så kunde det vara vad som helst. Det var Grandma’s Boy.

Innan öppningsscenen visas Happy Madison Productions vinjett, och således ligger Adam Sandler bakom och förväntningarna lägger sig tillrätta på en halvtaskig nivå, men nästan tillräckligt godkänd för att åtminstone fungera som tidsfördriv.

Dock lyser Sandler med sin frånvaro, och huvudrollen spelas av en av manusförfattarna, Allen Covert, som ser ut som Mel Gibson.

Covert spelar en 36-årig brajrökande tv-spels-testare utan större ambitioner, och i första scenen blir han vräkt tillsammans med sin rumskamrat eftersom den senare har spenderat alla hyrespengar på thailändska prostituerade. Alltså, inte vilka prostituerade som helst, utan just sådana från Thailand (det poängteras, och en bit in i filmen förstår jag varför). Stackars Allen blir tvungen att flytta hem till sin farmor, som spelas av Alla Älskar Raymond-mamman Doris Roberts. Till skillnad från Peter Boyle (Alla Älskar Raymond-pappan), som verkar blanda högt (Monster’s Ball) med lågt (The Santa Clause 3: The Escape Clause), verkar Roberts bara göra skit nu för tiden.

Filmen är ungefär så som man föreställer sig, en hel del runkskämt, en snygg tjej kommer in i handlingen, Covert gör bort sig lite, sen så glömmer alla det, han får tjejen på slutet, hans kompisar är comic reliefs, den feta snubben får suga plasttutte och blir överlycklig, det är jättebra att röka på och jättetöntigt att jobba, och allt löser sig om du bara råkar vara ett oupptäckt geni. Det räcker ju egentligen för att få en normalt funtad människa att bli uppgiven, men det som verkligen får mig att hata filmen tillräckligt för att skriva om den är följande:

Soundtracket består till största delen av hiphop. Skådespelarna har hiphoppiga kläder. De begagnar sig av uttryck som “yo” istället för “hello”, “dog” istället för “friend”, och kroppsspråket är inspirerat av gangsigns och b-boy-stans. Inget fel i det, så är det nog i de flesta weedrökande delar av den västerländska världen, så det är väl bara en spegling av verkligheten. Men den enda svarta karaktären i filmen porträtteras som en bush-babee, med ansiktsfärg, bastukjol och klick-klack-språk. Någon slags voodoo-doktor eller nåt. Hur kan man omfamna musiken så omfattande, och samtidigt inte inse att man målar upp parodier, eller snarare nidbilder, av svart kultur? Slutresultatet är en förväntat sexistisk och oväntat men obehagligt rasistisk pundarfilm som de flesta med största sannolikhet kommer vifta bort som en obetydlig småsak.

Men det är ju inte det, det är ett tecken på att Elvis fortfarande är kungen av rock ‘n roll.

En helt annan sak: Aftonbladet uppmärksammar fejkbloggen om Carl Bildt, och skriver halvupprört om det. Tänkte bara poängtera att jag var först, bajtare.

Ronnie Sandahl är en liten gubbe från Falköping (eller Linköping eller någon annan yttre förort) som bor i Stockholm och skriver i Aftonbladet om hur dåligt han mår över det (eller nåt, jag brukar inte läsa krönikor i Aftonbladet). Han har också släppt en bok som heter “Vi som aldrig sa hora” och om detta skriver de flesta. Jag tänkte låta bli, men kan inte riktigt hålla mig.

Efter att Fredrik Strage sållat sig till raden av svenska nöjesprofiler som fastnat med fel mjöl i mopedmustaschen vid Spy Bars rökruta skrev Ronnie en krönika om missbruket bland nöjesjournalister och det var, skulle man kunna tro, dumt av Ronnie eftersom han nu garanterat skulle hängas ut av alla och envar som hade en fot i det Stockholmska nattlivet.

Och mycket riktigt sågas boken, som handlar om att fula killar, nej, snälla killar, nej, Ronnie aldrig får ligga – av alla som kan skriva (och läsa). Men varför?

Det är så fruktansvärt övertydligt att Ronnie är ett stackars mobboffer som gjort det till sitt försvar att låtsas att han bejakar den sidan av sig själv. Eller hur. Och alla som sparkar mot honom, hånar honom, uppmärksammar honom, gör honom snarare en tjänst. Dessutom verkar det finnas recensenter som faktiskt läst boken!

När glömde folk att “silent treatment” är det absolut bästa sättet att få någon att sätta rakbladet till handleden?