Author: Simon

I lördags var det Beats & Rims, en hiphopklubb på Debaser Medis. Jag stod på ovanvåningen och spelade skivor för ungefär fyra personer, men hade trevligt ändå. Senare mot småtimmarna kom det tillslut igång en aning, och hur som helst kan väl en kväll som bjuder på både Kär I En Kickers-medley, gamla No Limit-hits och Chickenhead med Project Pat inte vara fel?

En tråkig iakttagelse var dock den tydliga segregationen av klubbstockholm. Man skulle kunna göra en jämförelse med Russian Spring Break, som ändå spelar något sånär samma musik.

På RSB samlas alla innerstadsbor med noggerkomplex och tokdansar till de senaste ATL-singlarna i en svettig, klängig och euforisk stämning som mest kan liknas vid den naiva, oskuldsfyllda lycka som oftast innebär att man är en av många nykläckta studenter på studentskiva sekunderna innan allt går över i gråt, fylleångest och oönskade graviditeter – när DJ’n precis lagt på det där greasemedleyt du tjatat om hela kvällen. Alla har hoodies från The Hundreds eller Crooks & Castles, New Era-samarbeteskepsar från Mishka och nya sneakers. Alla känner alla.

På B&R är det betydligt fler representanter från de södra förorterna. Det är “invandrartätt”. New Era-kepsarna här har istället logotyper från amerikanska baseball-lag, tröjorna är inte riktigt lika färgglada men sneaksen är fortfarande rätt vita. Stämingen är en annan. Förvisso både tokdansas det, men det är inte lika svettigt, det är inte lika klängigt och framförallt inte lika euforiskt. Det är något annat, en påtaglig skillnad. Tydligast blir det i rökrutan.

Utanför RSB blandas nikotinisterna med folk som dansat sig blöta av svett, hånglande par och folk som nonchalant posar för att visa att de hört “Kär I En Hipster”. Utanför B&R beblandas slentrianmässiga “Du, kan man få låna en cigg?” med “Jag ska fan döda den fittan om hon tittar på honom igen! Fattar dy!” och vakter som trött förklarar för folk att de absolut inte får ta med sig ölen ut, även om de bara ska ut och hälsa på Ricardo.

Det är lätt att välja att skylla på publiken, men det är fel. Handlar det om vana? De som trängs på B&R är ofta de som blir nekade, gång efter gång, när de går någon annanstans. På B&R må du förvisso kanske behöva vänta i en halvtimme i kö, men in kommer du så länge du är tillräckligt gammal och nykter, eller har falskleg och clear-eyes. På RSB kommer du förvisso också in på samma kriterier, men då gäller det att du känner till klubben och hittar till Gamla Stan.

Efter Russian Spring Break går alla hand i hand till Spy Bar eller Neu. Skakar hand med pointern, glider före i kön och stormar in på dansgolvet, där man möter alla som istället för RSB varit på hemmafest eller, gud förbjude, en annan klubb. Efter Beats & Rims småspringer alla till sista tunnelbanan, eller sätter sig i bilen med stackarn som varit tvungen att agera nykter förare under kvällen och drar på efterfest i Bromsten.

Varför det är så, varför vissa blir insläppta och andra inte, är ett ämne alldeles för djupt och svårhanterligt. Men som det verkar har det ofta med hudnyanser att göra. Jag vet att en del RSB-besökare undviker B&R för att “man inte riktigt känner sig trygg”. Tyvärr är det ju inte så lätt att göra någonting åt – det hjälper ju inte bara med att någon gastar “det är ingen fara!” i örat på en. Om man inte känner sig hemma märks det ju, och då kommer man inte bli välkomnad heller.

Otryggheten är dock ett stort problem. Än så länge är det så i krogstockholm, vare sig man vill eller inte, att de ställen som släpper in invandrare eller deras nästkomna nästan garanterat får en minskad andel helyllesvenska besökare, framförallt av det manliga könet eftersom de (vi) ser oss som målgruppen för vad som nu skulle kunna ske. Eftersom helyllesvenska män allt som oftast tjänar bättre än alla andra grupper i samhället, är detta naturligtvis en grupp som krogägarna vill ha på krogen. Därför är det ganska enkelt – “Tyvärr grabbar, det är bara medlemmar ikväll”.

Nånstans har det ju gått snett, och det på många sätt. Det är väl inte invandrare man skall vara rädd för?

Det man räds för är slagsmålet, misshandeln, käftsmällen. Jag har fått ett par, både regelrätta misshandlar och lättare knytnävsslag. Bara vid ett av tillfällena har någon med utomnordiskt ursprung varit inblandad.

Jag är rädd för helyllesvenska män. Inte alla, men en särskild grupp av dem. De där med tigerbälte, snus och död blick.

För något år sedan satt jag och en vän i soffan på vårt lokala ölhak, det var sen eftermiddag eller tidig kväll, och vi hade precis beställt in en varsin första stor stark av vad som planerades bli ett par stycken till. Eftersom vi väntade förstärkning hade vi valt ett av de större borden i lokalen, och satt och småpratade om någonting i stil med Chevy Chases bästa filmer, eller så. Det är försommar, solen lyser fortfarande ute på gatan och vi är båda lediga efterföljande dag. Stämingen är ljus, förväntansfull och munter.

Plötsligt kliver det in en ambulerande flock av människor, om inte minnet sviker mig fem grabbar och en tjej. Tjejen var överviktig, klädde sig i magtröja och hade blonderat håret. Grabbarna hade linfärgat hår, kepsar, gles skäggväxt och snusläpp. Ingen av dem såg ut att ha valt särskilt nytvättade kläder när de valde kvällens outfit, och ingen av verkade hjälpligt nykter.

Jag och min kompis skruvar på oss, men det här är ju faktiskt vårat ställe – det är vi som känner bartendern, det är vi som valt musiken, det är vi som väntar på fler av oss, det är vi som köpt öl och sitter stadigt, det är fanemej vi som håller det här stället rullande. Oroligt sneglar vi mot vår man i baren, inväntar hans reaktion.

Hur skall han reagera? Här kommer det ett monster av kött och ben, tolv armar, hundratjugo flottiga fingrar och sex huvuden med lika många törstiga strupar som kräver att bli serverat allsköns cider, shots, alkoläsk och fatöl. Vi ser att han överlägger saken för sig själv. Han funderar över möjliga scenarion, hur han lättast undviker en jobbig situation. Han har inget baseballträ bakom bardisken, inga vaktgorillor
i köket eller utanför dörren än och helt enkelt, inte så många alternativ. Genom att gå varelsen till mötes gör han det nog enklast både för sig, inredningen och alla andra. Vad som senare skulle hända med honom och inredningen vet jag inte.

Vi sitter hur som helst fortfarande där, med varsin öl i handen, men nu mer vaksamma över vad som pågår. Chevy har lämnat samtalet. Det finns ett gäng bord lediga i lokalen, men någonstans har ett maktspel utbrutit. Mycket riktigt kommer en av Grabbarna och sätter sig vid vårt bord. Övriga står kvar, eller sätter sig vid ett närliggande.

Grabben presenterar sig. För att vi ska förstå situationen förklarar han att han och gänget, där de varit innan, vält upp och ned på hela stället när de blivit nekade bärs. Det var ju en himla tur att det inte var så på den här krogen, menar han. Han börjar berätta lite om sig själv, hur han hatat skolan, hoppat av och börjat jobba istället. Idag hade han druckit alkohol sedan tidig förmiddag och hade inga planer på att sluta än. Han undrar om det är lugnt om han sitter vid vårt bord, eftersom det ändå var så många platser över. Vi menar artigt att vi väntar på folk, så det vore väl bekvämare att välja en sittplats någon annanstans så att han inte skulle behöva flytta runt sen. Han skrattar lite, dunkar näven i bordet och menar “ingen fara grabbar, jag sitter bra här”.

Samtalet fortsätter, han pratar, vi lyssnar. Han mäter oss, letar efter en uppmaning, en anledning, ett felaktigt svar. Ögonen tittar intensivt på mig, och mörknar en aning så fort jag råkar säga något avvikande. använda ett lite för avancerat ord, eller vänder mig till min vän istället för honom.

På något sätt lyckas vi ändå balansera diskussionen, håller oss inom ramarna, han hittar ingenting att hugga på. Alla är vi medvetna om vad som gäller, de försöker stänga ute oss från vårat eget stamställe. Men vi har beslutat oss, vi tänker inte ge oss hur lätt som helst, eller, vi skall åtminstone dricka upp vår öl i lugn och ro. Vi dricker nästan demonstrativt långsamt. Samtalet har dött ut. Då kommer den andra grabben, Brorsan.

Brorsan sätter sig mitt emot mig. Slaget om bordet är förlorat, det är nu ren fåfänga som gör att vi sitter kvar med ölen. Brorsan stirrar på mig. Har ett lätt tics-ryck i ögonen. Plötsligt dunkar han händerna ett par gånger i bordet, vänder sig till Grabben och halvskriker: “FAN, jag skulle aldrig tagit alla de där ropparna!”

Det är inte längre snack om att dricka upp ölen. Grabbarna har gått över till plan två, hot om våld. Och det funkar. Stockholm är ju trots allt rätt välfyllt med ölställen och det är ingen större grej att ge upp det här för en kväll. Vi ursäktar oss, säger att vi måste röra på oss, erkänner dem som vinnare.

Går därifrån, lätt upprörda, men det går över snabbt. Vi vann i alla fall första ronden, den verbala. Att de efter det fortfarande saknar hämningar är ingenting vi kan göra något åt.

De senaste dagarna har debatten rasat (för att nyttja kvällstidningsspråk) om så kallad bloggmobbning. Den har väl pågått under en förhållandevis lång tid, men fick någonslags kulmen när Linda Skugge blev putt och slutade blogga för att folk inte slickade tillräckligt mycket uppåt i hennes kommentarer. Patrik Ekwall, aldrig sen att uttala sig i Resumé, följde strax efter med tungan hängandes ur mungipan, skrattrynkorna sorgset slokande, kokainryckningarna intakta och svansen mellan benen.

Som vanligt när det debatteras i Sverige har alla något insiktsfullt att säga, och gärna i pluralet debattprogram som ändå aldrig lyckas komma fram till någon annan slutsats än att “det är ett problem i samhället, något vi absolut måste se allvarligt på”. Det senaste av program i raden var tv4:s “Kvällsöppet” med Lennart Ekdal (vilket innebär att det är ett seriöst samhällsdebatterande program) och Johan Hakelius (vilket innebär att även de som inte riktigt orkar hänga med i debatten i alla fall har lite lustiga kläder, polisonger och norgehistorier att avnjuta). De hade bjudit in en mängd gäster, allt från lunarstormmobboffer till socialtanter som kunde säga “anmäl till polisen” 4 gånger i en mening.

Nu handlade programmet inte bara om bloggkommentarer (vilket är en sak) utan också om annan nätmobbning (vilket är en helt annan sak). Det är jävligt viktigt att man skiljer på folk som blir uppretade och kommenterar, hur onyanserat det än må vara, exempelvis glamourprinsessans blogginlägg – och den systematiska trakassering av skolbarn som försöker skapa sig en identitet på internet. Mobbning är mobbning, vare sig den sker via ett tangentbord eller via toalettstolsdop. Bloggkommentarer, däremot – det är ingenting.
Anonyma kommentarer på internet är ingenting annat än det folk tidigare muttrat ilsket efter att ha läst en tryckt krönika i aftonpressen vid trefikat, det är bara det att kommentarerna har hittat en ny arena. Människor har i alla tider haft omotiverade reaktioner gentemot artiklar, nyhetsinslag, krönikor, noveller och allt vad det kan tänkas vara. Dessa reaktioner bottnar allt som oftast i något annat, har du ett pissjobb är det mycket enklare att gå hem och irritera dig på Wolodarskis ledare än att rannsaka dig själv och inse att du kört ditt eget liv i botten och aldrig blev den där elddykaren du ville bli som blåögd tonåring med framtidshopp. Den enda skillnaden är att du nu, istället för att gå hem och gnälla för din fru tills hennes öron blöder och hon tagit barnen och flyttat hem till sin mor, istället kan skriva en bitsk kommentar som Anonymous (eller något slags fyndigt alias), klicka på skicka och få skiten ur världen.

“Blogghatet” finns alltså inte. Det är samma gamla vanliga hat som alltid funnits. Men att det plötsligt finns nya medier att begagna, och att dessa ter sig obegripliga för de flesta människor över 28, gör att moralpoliserna i samhället plötsligt vaknat och ropar efter förbud, censur och besinning. Liksom vid Mustafa Cans upptäckt och upprördhet kring Elit-listan, som egentligen mest är ett förhållandevis harmlöst skämtande kring personer i ens närhet, sådana samtal som de allra flesta för vid olika tillfällen, just att denna diskussion fördes elektroniskt via en maillista och således var betydligt enklare att dokumentera.

Jag skriver oftast med förhoppningen att locka fram ilskan hos någon, men hittills har det gått trögt. Det är bara när jag förolämpat Ronnie Sandal eller nån nacht-mupp som jag fått någonslags reaktion, men inte ens då gick det till omotiverade personangrepp. Så kom igen nu, skicka lite dödshot!

EXTRA: I den här artikeln kan man läsa om “gangstarapparen” Nas som inte vill åka till Kroatien. När blev han gangstarappare? Och vad har det med ämnet att göra? Jo, vill man läsa omotiverade kommentarer är Expressens kommentatorfält alltid välfyllda med dravel!

Veckans knäck! Alice Timanders läkare tänker bara hålla henne vid liv i ett år till. Alice Timander vill inte dö. Och det, det är ju minsann ett chockbesked!

Jag har förövrigt aldrig fattat vem fan Alice Timander är. Nån slags gammal tant som lever på bjudsprit och snittar? En bronsålderns Linda Rosing?

När jag inte uppdaterar Konst eller porr? brukar jag för det mesta pyssla med betydligt vettigare saker, som att dricka öl, dansa new rave eller arbeta för att ha råd att dricka öl och dansa new rave. Den lilla fritid jag har på internet är begränsad, och antalet längre sessioner (det krävs naturligtvis flera timmars dedikerat arbete för att prestera ett konstellerporr-inlägg som når tillräcklig standard) är ganska få. Men nu har det dykt upp ytterligare ett förhinder – och därav den senare tydligt bristande uppdateringstakten här.

Jag har upptäckt så kallade internetcommunitys.

Skrämmande ofta då jag har varit ute och druckit öl och dansat new rave har människor, riktiga fysiska personer alltså, frågat om jag har en myspace-sida.

“För att kunna snacka med varandra” har sedan förklarats som anledningen till varför man skall anamma dessa nya lunarstormvarianter.

“Men vi snackar ju nu?” replikerar jag, men mina mothugg slås ner som struntprat.

“Det är grymt, man kan snacka med ytliga bekanta och folk man nästan aldrig träffar hur lätt som helst!” menar någon.

“Men du är ju en ytterst ytlig bekant, och vi klarar ju av att frottera oss i varandras insiktsfulla åsikter såhär, live, utan att ha en myspacesida emellan oss!” menar jag. Men då brukar personen ha tröttnat på den typen av avancerade käftrörelser som kommunikationsredskap för länge sedan och har troligtvis smugit iväg till ett tangentbord någonstans för att ‘chatta’.

Så vad gör man om inte kryper till korset? Och det finns ju mycket mer än myspace. Jag har fastnat för facebook, som tyvärr inte kan stoltsera med att alla hippa klubbar har en egen sida eller att man kan läsa Petters blogg, eller nåt, men å andra sidan är det en förhållandevis användarvänlig sida som går att använda. Myspace är ett myller i dåliga designlösningar. Men det stora (och aningen sjuka) med facebook är att du får reda på vad alla dina kompisar (ytligt bekanta, alltså) pysslar med, detaljerat och uppsatt på en liten lista varje gång du loggar in.

Så efter att ha suttit i två dagar och spanat på vad vem som pratar med vem, vem som är med på vems foton och vilka som har skojigast undertitlar på sina användarprofiler råkar jag snubbla över en annons levererad via googles annonstjänt. Googles annonser syftar på att träffa rätt målgrupp genom att genereras efter vad du besöker för sidor, söker på google efter och säkert andra sjukt läskiga parametrar (de filmar dig i sömnen!) så att annonserna skall vara relevanta just för dig.

Tydligen har mitt communityanvändande i ganska hastig takt förvandlat mig till en kärlekstörstande psykopat som inte vet hur man pratar med tjejer. Rackarns.

PS: Höll på att glömma – se till att lyssna på en låt med H.A.W.K., helst igår. Då var det årsdagen sedan han överraskande sköts till döds. Vila i frid.

PS 2: Oh Word telling it like it is.