Bananas.

Tunz o' gunz

I lördags var det Beats & Rims, en hiphopklubb på Debaser Medis. Jag stod på ovanvåningen och spelade skivor för ungefär fyra personer, men hade trevligt ändå. Senare mot småtimmarna kom det tillslut igång en aning, och hur som helst kan väl en kväll som bjuder på både Kär I En Kickers-medley, gamla No Limit-hits och Chickenhead med Project Pat inte vara fel?

En tråkig iakttagelse var dock den tydliga segregationen av klubbstockholm. Man skulle kunna göra en jämförelse med Russian Spring Break, som ändå spelar något sånär samma musik.

På RSB samlas alla innerstadsbor med noggerkomplex och tokdansar till de senaste ATL-singlarna i en svettig, klängig och euforisk stämning som mest kan liknas vid den naiva, oskuldsfyllda lycka som oftast innebär att man är en av många nykläckta studenter på studentskiva sekunderna innan allt går över i gråt, fylleångest och oönskade graviditeter – när DJ’n precis lagt på det där greasemedleyt du tjatat om hela kvällen. Alla har hoodies från The Hundreds eller Crooks & Castles, New Era-samarbeteskepsar från Mishka och nya sneakers. Alla känner alla.

På B&R är det betydligt fler representanter från de södra förorterna. Det är “invandrartätt”. New Era-kepsarna här har istället logotyper från amerikanska baseball-lag, tröjorna är inte riktigt lika färgglada men sneaksen är fortfarande rätt vita. Stämingen är en annan. Förvisso både tokdansas det, men det är inte lika svettigt, det är inte lika klängigt och framförallt inte lika euforiskt. Det är något annat, en påtaglig skillnad. Tydligast blir det i rökrutan.

Utanför RSB blandas nikotinisterna med folk som dansat sig blöta av svett, hånglande par och folk som nonchalant posar för att visa att de hört “Kär I En Hipster”. Utanför B&R beblandas slentrianmässiga “Du, kan man få låna en cigg?” med “Jag ska fan döda den fittan om hon tittar på honom igen! Fattar dy!” och vakter som trött förklarar för folk att de absolut inte får ta med sig ölen ut, även om de bara ska ut och hälsa på Ricardo.

Det är lätt att välja att skylla på publiken, men det är fel. Handlar det om vana? De som trängs på B&R är ofta de som blir nekade, gång efter gång, när de går någon annanstans. På B&R må du förvisso kanske behöva vänta i en halvtimme i kö, men in kommer du så länge du är tillräckligt gammal och nykter, eller har falskleg och clear-eyes. På RSB kommer du förvisso också in på samma kriterier, men då gäller det att du känner till klubben och hittar till Gamla Stan.

Efter Russian Spring Break går alla hand i hand till Spy Bar eller Neu. Skakar hand med pointern, glider före i kön och stormar in på dansgolvet, där man möter alla som istället för RSB varit på hemmafest eller, gud förbjude, en annan klubb. Efter Beats & Rims småspringer alla till sista tunnelbanan, eller sätter sig i bilen med stackarn som varit tvungen att agera nykter förare under kvällen och drar på efterfest i Bromsten.

Varför det är så, varför vissa blir insläppta och andra inte, är ett ämne alldeles för djupt och svårhanterligt. Men som det verkar har det ofta med hudnyanser att göra. Jag vet att en del RSB-besökare undviker B&R för att “man inte riktigt känner sig trygg”. Tyvärr är det ju inte så lätt att göra någonting åt – det hjälper ju inte bara med att någon gastar “det är ingen fara!” i örat på en. Om man inte känner sig hemma märks det ju, och då kommer man inte bli välkomnad heller.

Otryggheten är dock ett stort problem. Än så länge är det så i krogstockholm, vare sig man vill eller inte, att de ställen som släpper in invandrare eller deras nästkomna nästan garanterat får en minskad andel helyllesvenska besökare, framförallt av det manliga könet eftersom de (vi) ser oss som målgruppen för vad som nu skulle kunna ske. Eftersom helyllesvenska män allt som oftast tjänar bättre än alla andra grupper i samhället, är detta naturligtvis en grupp som krogägarna vill ha på krogen. Därför är det ganska enkelt – “Tyvärr grabbar, det är bara medlemmar ikväll”.

Nånstans har det ju gått snett, och det på många sätt. Det är väl inte invandrare man skall vara rädd för?

Det man räds för är slagsmålet, misshandeln, käftsmällen. Jag har fått ett par, både regelrätta misshandlar och lättare knytnävsslag. Bara vid ett av tillfällena har någon med utomnordiskt ursprung varit inblandad.

Jag är rädd för helyllesvenska män. Inte alla, men en särskild grupp av dem. De där med tigerbälte, snus och död blick.

För något år sedan satt jag och en vän i soffan på vårt lokala ölhak, det var sen eftermiddag eller tidig kväll, och vi hade precis beställt in en varsin första stor stark av vad som planerades bli ett par stycken till. Eftersom vi väntade förstärkning hade vi valt ett av de större borden i lokalen, och satt och småpratade om någonting i stil med Chevy Chases bästa filmer, eller så. Det är försommar, solen lyser fortfarande ute på gatan och vi är båda lediga efterföljande dag. Stämingen är ljus, förväntansfull och munter.

Plötsligt kliver det in en ambulerande flock av människor, om inte minnet sviker mig fem grabbar och en tjej. Tjejen var överviktig, klädde sig i magtröja och hade blonderat håret. Grabbarna hade linfärgat hår, kepsar, gles skäggväxt och snusläpp. Ingen av dem såg ut att ha valt särskilt nytvättade kläder när de valde kvällens outfit, och ingen av verkade hjälpligt nykter.

Jag och min kompis skruvar på oss, men det här är ju faktiskt vårat ställe – det är vi som känner bartendern, det är vi som valt musiken, det är vi som väntar på fler av oss, det är vi som köpt öl och sitter stadigt, det är fanemej vi som håller det här stället rullande. Oroligt sneglar vi mot vår man i baren, inväntar hans reaktion.

Hur skall han reagera? Här kommer det ett monster av kött och ben, tolv armar, hundratjugo flottiga fingrar och sex huvuden med lika många törstiga strupar som kräver att bli serverat allsköns cider, shots, alkoläsk och fatöl. Vi ser att han överlägger saken för sig själv. Han funderar över möjliga scenarion, hur han lättast undviker en jobbig situation. Han har inget baseballträ bakom bardisken, inga vaktgorillor
i köket eller utanför dörren än och helt enkelt, inte så många alternativ. Genom att gå varelsen till mötes gör han det nog enklast både för sig, inredningen och alla andra. Vad som senare skulle hända med honom och inredningen vet jag inte.

Vi sitter hur som helst fortfarande där, med varsin öl i handen, men nu mer vaksamma över vad som pågår. Chevy har lämnat samtalet. Det finns ett gäng bord lediga i lokalen, men någonstans har ett maktspel utbrutit. Mycket riktigt kommer en av Grabbarna och sätter sig vid vårt bord. Övriga står kvar, eller sätter sig vid ett närliggande.

Grabben presenterar sig. För att vi ska förstå situationen förklarar han att han och gänget, där de varit innan, vält upp och ned på hela stället när de blivit nekade bärs. Det var ju en himla tur att det inte var så på den här krogen, menar han. Han börjar berätta lite om sig själv, hur han hatat skolan, hoppat av och börjat jobba istället. Idag hade han druckit alkohol sedan tidig förmiddag och hade inga planer på att sluta än. Han undrar om det är lugnt om han sitter vid vårt bord, eftersom det ändå var så många platser över. Vi menar artigt att vi väntar på folk, så det vore väl bekvämare att välja en sittplats någon annanstans så att han inte skulle behöva flytta runt sen. Han skrattar lite, dunkar näven i bordet och menar “ingen fara grabbar, jag sitter bra här”.

Samtalet fortsätter, han pratar, vi lyssnar. Han mäter oss, letar efter en uppmaning, en anledning, ett felaktigt svar. Ögonen tittar intensivt på mig, och mörknar en aning så fort jag råkar säga något avvikande. använda ett lite för avancerat ord, eller vänder mig till min vän istället för honom.

På något sätt lyckas vi ändå balansera diskussionen, håller oss inom ramarna, han hittar ingenting att hugga på. Alla är vi medvetna om vad som gäller, de försöker stänga ute oss från vårat eget stamställe. Men vi har beslutat oss, vi tänker inte ge oss hur lätt som helst, eller, vi skall åtminstone dricka upp vår öl i lugn och ro. Vi dricker nästan demonstrativt långsamt. Samtalet har dött ut. Då kommer den andra grabben, Brorsan.

Brorsan sätter sig mitt emot mig. Slaget om bordet är förlorat, det är nu ren fåfänga som gör att vi sitter kvar med ölen. Brorsan stirrar på mig. Har ett lätt tics-ryck i ögonen. Plötsligt dunkar han händerna ett par gånger i bordet, vänder sig till Grabben och halvskriker: “FAN, jag skulle aldrig tagit alla de där ropparna!”

Det är inte längre snack om att dricka upp ölen. Grabbarna har gått över till plan två, hot om våld. Och det funkar. Stockholm är ju trots allt rätt välfyllt med ölställen och det är ingen större grej att ge upp det här för en kväll. Vi ursäktar oss, säger att vi måste röra på oss, erkänner dem som vinnare.

Går därifrån, lätt upprörda, men det går över snabbt. Vi vann i alla fall första ronden, den verbala. Att de efter det fortfarande saknar hämningar är ingenting vi kan göra något åt.

9 thoughts on “Bananas.

  1. ett intressant och välgenomtänkt inlägg med en fin ankedot på slutet.

    Ricko?

  2. anekdoter, och då gärna mer eller mindre förnedrande sådana, är helt klart vad som skiljer en läsvärd blogg från en mindre läsvärd sådan. Det här var bra.

  3. Som vän av ordning vill jag tilläga att jag nu nedladdat den nämda hipsterkärlekslÃ¥ten. Jag var som simpel lekman lite intresserad av att veta vad “the fuzz” ,som ungdomarna säger, var om. Döm om underteknads förvÃ¥ning dÃ¥ denne kunde höra att melodin redan passerat sitt bäst-före-datum. Precis i slutet kan lyssnare nämligen höra Frk. Fahl sjunga orden “din myspace” gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. SÃ¥ otroligt 2006. Din facebok skulle den uppdaterade valt att sjunga.

  4. såg föresten att adam och någon random människa uppade din blog i citys nöjesdel.

  5. Det här är rätt intressant, och jag kan väl vara den förste att erkänna att jag passar nog in i bÃ¥da kategorierna. Jag är rädd för bÃ¥de “invandrargäng” och “snussvenskar” pÃ¥ det sättet som det pratas om här.

    Försig sÃ¥ förbannade jag mig själv i gymnasiet när invandrarkidsen skrek “svennejävel” i korridoren och jag gick bara vidare. Efter nÃ¥got Ã¥r sÃ¥ var det dags att konfrontera det hela och jag skrek nÃ¥got tafatt i stil med “gambianjävel” tillbaka. Jag förväntade mig att det skulle bli en stor jävla verbal strid och inte vara särskilt populär i det gänget längre. Till min stora förvÃ¥ning sÃ¥ blir det totalt motsatta reaktionen. Hela gänget böjer sig av skratt och kommenterar att fan jag har ju ironi iaf och jag blir bemött som en helt ny människa och känner mig socialt accepterad. Att tillsäga sÃ¥ blev jag även bättre polare med nÃ¥gra av dem grabbarna under gymnasie tiden.

    Jag tror det hela låg i att jag inte förstod deras interaktion och kultur och uppfattade det som hotfullt som en god svensk/norsk blandning. Jag konfronterade den rädslan och allt gick väl.

    då är väl mer frågan, när din hemmapojke slår i bordet och snackar roppar, ska jag då svara med att sparka på stolen och skrika om (valfritt) drogämne så även vi kan bli polare?

  6. Nej, och det är därför man ska vara rädd för den typen av svennar. Eftersom det inte fungerar med ett enkelt bemötande, så är det ingen sorts missanpassad kontaktsökande från deras sida (i alla fall ingen man kan bemöta) utan mer ett regelrätt försök att få puckla på någon en stund. Vilket ju är rätt jobbigt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *