Ta ordet “Karriär” i munnen. Det har nog legat där i skafferiet sedan 1988, vakuumförpackat och tokkonserverat, men i ren förvåning över att det präntade bäst-före-datumet ännu låg flera år framåt i tiden var du ändå tvungen att smaka på det. Och det smakade ju unket, det gör väl allt som är såpass artificiellt att det aldrig förfaller, i stil med Konsums drömtårtor eller multivitaminjuice.
För ett par veckor sedan fick jag av oklar anledning e-post från IDG, som uppmuntrade mig till att deltaga i något slags seminarium vilket i slutändan skulle komma att resultera i en enorm upplyftning för min it-karriär (som jag inte hade en aning om att jag hade). Det utlovas spännande möten och föreläsningar med namn jag är glad att jag aldrig hört talas om, schemalagda 50 minuters förtäring av oklar sort, lättsam underhållning och avslutningsvis exakt en timme och 20 minuter mingel. Hade jag haft en önskan att totalförstöra en heldag kanske det hade varit något, men det är sällan jag har det.
Så varför läser jag brevet, och än värre, skriver om det här, säkert två veckor senare? Jo, detta karriärsuppmuntrande emailutskick illustreras nämligen av ingen mindre än Peter Wahlbeck! Att arrangera en “karriärsdag” och tro att det är en god idé att använda en av Sveriges mest misslyckade stand-up-karriärer som affischpojke är ett ganska underligt grepp. Förvisso råkar det vara Peter som skall stå för den tidigare nämnda underhållningen, men bara det att han är tvungen att ta sådana skitjobb talar ju för sig självt.
Något är fascinerande med Peter Wahlbeck, men är svårt att sätta fingret på. Han är ju inte särskilt rolig, särskilt smart eller särskilt insiktsfull, men däremot verkar hans uppfattning om sig själv baseras på just de tre egenskaperna – vilket ju egentligen är helt hysteriskt kul. En snabb titt på hans hemsida informerar mig om att han är miljöpartist (och det borde du också vara, tycker han!), stand-up är en intelligent underhållningsform (och de som inte håller med har nog bara inte förstått det riktigt än) och – aningen överraskande – han verkar vara någon slags sektmedlem!
Halva hemsidan ungefär handlar om en dansk flummare vid namn Martinus, och vi kan väl låta Peters egna ord illustrera vilken typ av religion det handlar om:
“…Martinus försöker förena naturvetenskap och andligt tänkande. Hans andliga analyser är egentligen så före sin tid att vi på jorden inte riktigt kan ta det till oss.“
Håller analysen inte logiskt? Jodå, den är bara före sin tid! Vilken tur att Peter Wahlbeck finns med oss och lyckas inse detta. Martinus anhängare kallar hans verk för Tredje Testamentet och menar liksom Peter att det bara är en tidsfråga innan folk inser att problemet med religionen här i världen är att det är en bok för lite, inte tolv för många. Dock verkar det vara något ordentligt trippigt som fick Martinus att som ung mejeri-arbetare börja sitt “missionerande”:
” /../ Åter inträdde en paus då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt, och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen.
Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till “Guds rike”…”
Paketera det där lite snyggt och sälj det utanför gymnasieskolorna i Göteborg.
Det finns mycket att angripa i resonemanget hos Martinianerna (och hos Peter), men det skulle bara vara att gripa efter billiga poänger. Dessutom är jag säker på att de försöker sprida sin lära i största välmening. Likaså jag är säker på att Martinus själv skrev sin lära (som mest verkar gå ut på att det kommer bli fred till slut, för att alla är en blomma, eller nåt sånt) i alldeles odelad vänlighet. Det är lite problemet med de flesta religiösa människor, de skjuter inte alls i luften med AK4:or utan går omkring och tittar leende på folk med tomma ögon och undrar om de vill bli frälsta.
Jag har blivit frälst en gång. Det var någon gång i femtonårsåldern.
Som femtonårig stockholmare har man bara har två sätt att spendera sina kvällar: Antingen sitter du hemma och ruttnar på ditt äckliga lilla rum som liksom du själv befinner sig i det där obekväma stadiet mellan snorvalp och vuxenskapet – porrtidningarna gömmer sig säkert under sängen som din mamma ändå bäddat. Eller så hänger du ute någonstans i närheten av en tunnelbanestation och hoppas på att det ska hända någonting i alla fall i närheten av spännande. Eftersom det första alternativet troligtvis leder till att man skär sig i armarna till slut, valde jag allt som oftast det andra.
Efter att ha drivit runt kring Hötorget ett tag hittar vi tillslut en tillräckligt depraverad människa att bjuda ett par skitungar, med kvarsläpande målbrottsgrodor i halsen, på cigaretter. För säkerhets skull smiter vi in i en av de dåvarande gångarna mellan Sergelgatan och Sveavägen, tänder vår cigarett och passar runt den. Vi är unga, vi är häftiga, vi är enormt uttråkade.
En siluett dyker upp bakom oss. Siluetten rör sig mot oss, klädd i en alldeles för stor och före detta lila dunjacka, två eller tre kjolar ovanpå varandra och stickad mössa. Det är sommar, och vi förstår att det är något fel på henne. Det är en kärring. Troligtvis alkis.
Hon ler vänligt och väldigt brett. “Hejsan grabbar” säger hon och det saknas åtminstone en tand i hennes trasiga leende. “Jag har mött Jesus.”
“Nämen” säger jag, “hur hade han det?”
Hon ignorerar (eller, mer troligt, lägger inte märke till) mitt kaxiga tonårsflin och fortsätter:
“Jag är frälst. Vill ni bli frälsta?”
En av mina vänner skakar på huvudet, han får inte för sin mamma. Vi andra tittar på varandra, rycker på axlarna. “Lika bra att slå till när man har chansen!”
Vi får vår frälsning var för sig. Jag är sist i raden. Hon ställer sig till sist framför mig, tittar mig i ögonen och försöker kanske bryta ner mitt försvar mot hennes vänlighet. Jag tittar likgiltigt på henne.
“Tar du emot Jesus och erkänner all hans godhet?” frågar hon efter ett tag.
“Varför inte” säger jag.
Hon lägger handen på min axel, och ler sitt smutsiga men ofarliga leende igen. “Så. Nu är du frälst.”
Jag småler, tittar på henne och säger:
“Konstigt hurru, jag känner ingen jävla skillnad!”
Hon går därifrån. Bakifrån liknar hon mest en hög med sopor någon satt en mössa på och puttat nerför Sergelgatan ner mot plattan.
“Livet verkar ju i alla fall alldeles underbart som frälst!” ropar vi efter henne.
Jag ser fortfarande på uttalat religiösa på samma sätt som vi då såg på henne.
