Let’s take it down south

Skivan du borde ha i din skivsamling
Skivan du borde ha i din skivsamling

Problemet med att ha en något ofrivillig semester från internätets diverse blogghärar och krönikörer och självutnämnda experter är att när man så småningom återvänt genast sätter sig och nästan maniskt går igenom text efter text. Vilket alltid innebär att man tillslut läst igenom tusentals sammanställda små ord om hur tråkig skit som helst. Och de försvinnande få läsvärda alster försvinner lätt i mängden.

Jag vet inte riktigt hur det gick till (eller, det gör jag visst det, jag har google analyctics, men det känns skönt att låtsas vara ödmjukt oförstående), men på något sätt har Konst eller porr? fått en ganska så stadig ström läsare. Ett tag njöt jag såklart, men någon gång kommer man ju till insikt (inte sällan flera månader efter Donnie Donut redan skrivit det i klartext). Hur som helst ser jag ingen annan lösning. Nu är det slut på skojandet om Uffe Larsson, nu ska det bara bli riktigt torr, näsvis och supernördig wiggerblogg av det litterära skenbygget. En tanke som grott i mig sedan Annika Flynner-bloggen började grina om Kär i En Hipster och den helt ointressanta debatt som följde efter*.

Men snälla vännen vad har du på dig?

En kille (eller tjej) med skor liknande de ovan lyssnar inte på hiphop. Säkerligen finns både Kanye West, Rick Ross och M.I.M.S. bland artisterna i iPoden, men när du oanmält rycker luren ur örat på skoägaren, där denne sitter nånstans på tunnelbanan mellan Midsommarkransen och Slussen, kommer du mötas av någonting i stil med Jens Lekman, eller i bästa fall typ Justice. Klart man får lyssna på det, men måste man samtidigt låtsas att man kan nåt om Lil’ Wayne bara för att man laddar ner låtar från Discobelle?

Sen har vi dreadskillarna. Dreadlocksen är världens största wiggerkomplex. Låt dig inte luras. Killen (de tjejer som har dreads lyssnar inte på hiphop, de är bara skeva i huvudet) med ovansagda sanitära massmord på huvudet, ryggsäck och de för stora men för slitna kläderna (ironiskt nog, med tanke på de politiska idealen, inköpta på militärens överskottslager) lyssnar inte på hiphop. Hälften av dem lyssnar på åtminstone 10 år gammal hiphop, och inget nyare än så, vilket i princip gör dem mer hårdrockare än något annat. Hårdrockare har visserligen skäl att lyssna på en utdöd musikstil, det nya som görs i dag är ju faktiskt dåligt på riktigt, så jag ska inte dra deras namn i smutsen. Jag tar tillbaka det. En fjärdedel av dem lyssnar på Kent eller annan ickemusik. Den sista fjärdedelen önskar så hårt att de skulle ha en historia av förtryck som skulle rättfärdiga ett evigt navelskådande, att de börjat lyssna på Reggae och uppskatta det.
Sen har vi de som ser ut som om de lyssnar på hiphop, sådär i allmänhet. Det lyssnar inte heller på hiphop, de lyssnar på The Voice.

Helt enkelt är det jävligt ont om folk som egentligen lyssnar på hiphop.

Så vad ska du göra då lilla vän? Hur ska du få reda på vilken artist du ska namedroppa nästa gång du går på hipstermöte? Fan vet, men tills dess kan jag berätta hur det ligger till med den där Willie Hutchsamplingen du gått och funderat över.

Jag ställde mig tveksam till International Players Anthem när den först kom, även om jag senare kapitulerade för den alldeles fantastiska videon. Varför drogs jag inte med i lovsångerna om låten? Dels eftersom den inleds med en vers av André 3000, som ju lovade att sluta rappa och bara göra vit makt-musik för inte alls så länge sedan (mer om det i en senare postning). Men det kan jag ändå stå ut med, det största problemet jag hade var… Att den inte var ny.

Folk gormade en aning om att den påminde en aning om såsproppen Jaheims Hutch-tolkning “The Chosen One”, men vafan. Det borde inte vara en nyhet att det samplas inom hiphop och R&B? Och den är ju askass i jämförelse med orginalet hur som helst, så vem orkar bry sig om den?

Nej, problemet var inte det. Problemet, var att vi pratar om exakt samma beat. Av exakt samma producenter (Supa producers! DJ Paul! Juicy J!). Bara 5 år tidigare. Då hette låten “Choose U” och rapparen Project Pat, släppt på hans näst bästa album Layin’ Da Smack Down den 6:e augusti 2002.

Nu vet ni.

* Och den jättetöntiga debatten om Kanyes Stronger som följde efter den…

5 thoughts on “Let’s take it down south

  1. Jag gillar din analys av tjejer som har dreads. Fick mig att börja tänka på den där voodookvinnan i piraterna på karibjen. burr burr.

    Det glädje mig att du också har insett att kent är icke-musik.

  2. Jag har alltid vetat att Kent är icke-musik. Det är dags för alla andra att inse det också.

  3. egentligen är det väl rätt fint, att ingen lyssnar på hiphop, det känns ju så mycket mer precious om man kan räkna det som undergrund-subkultur-speciell-värna-om-musik.

    …my precious.. my lovve… gkhhchollum! skulle samplas oftare, om jag fick välja.

  4. är det någon som någonin klassat kent som musik i stället för icke-musik. U2 är också icke-musik för övrigt.

  5. Dreads ser ut som turds pÃ¥ huvet, Kanye snor obvious lÃ¥tar, ingen nyhet. Jens Lekman e en tönt, Justice är gryma, men det känns som vissa folk gillar dem för “det är rätt”.

    Sist men inte minst, jag vill se nån grym (Grym som i den negativa bemärkelsen, som ordet först var menat för)diktator i dem skorna på bilden! Tyckte skorna visst kändes hiphop/street, fast kanske för då för tjejer.

    // Familjen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *