Såhär post-fotbolls-världsmästerskapen kanske det är på tiden att jag gör ett fotbollsinlägg. (Punchline!) För få saker är väl så uniformt världsförenande som VM? Det känns så skönt att se de gamla kolonialmakterna sparka ut de forna ockupationsområdena ur spelet. Och sen är det ju fantastiskt att det varje år är ett skojigt afrikanskt jamaica-got-a-bob-sleigh-team med svarta människor med blonderat hår som bara är glada om de inte toktorskar alla gruppspelsmatcherna. I Dagens Nyheter, som ju alltid har en sofistikerad hållning till “färgade”, har jag läst att afrikaner spelar fotboll mest för att det är roligt, inte så mycket för att det är en miljardindustri. Således kan man lugnt konstatera att det fortfarande existerar en spelglädje och kämparanda någonstans bland alla fulknep och tasksparkar. Och med ölen i halsen kan man sedan glädjas åt att de gamla trygga nationerna vinner ändå.
Kort redogörelse för de länder som jag lyckades uppfatta deltog i årets upplaga:
Sverige: Lyssnade på Sverige – Tyskland på radio. Det var fantastiskt roligt. Det var också roligt att folk faktiskt trodde att Sverige hade en chans.
Brasilien: Folk blir tydligen fortfarande upprörda så fort inte Brasilien visar sig vara fotbollens motsvarighet till Harlem Globetrotters.
Togo: “Are you cold man?” “Jaman!”
England: Den brittiska pressen är ju underbar. “Porta Cristiano Ronaldo från England!”
Portugal: Ronaldo är typ 12 och Figo är typ 65.
Trinidad / Tobago: Är det ett land? Två? Eller ett kafé i gamla stan?
Italien: Armanikostymerna gör fotbollen.
Frankrike: Zinedadine är gubbe.
Sen var det säkert en massa andra skitländer, men vem fan bryr sig?
Leave a Reply