Hiphopens saktmodiga invandring till de kulturella finrummen är en process som hela tiden ifrågasätts, och utifrånbetraktas, av mer eller mindre oinsatta människor. Inga konstigheter där, det är väl det lackmustest som krävs för att en kulturutveckling skall kunna ske.
Nu är dock hiphopen långt ifrån framme, och tur är väl det. Frågan är om den, när den väl är där, kommer fortsätta vara just hiphop. För att slå underifrån har, i alla fall för en stackars medelklassigt självrannsakande och förhållandevis jämställd lyssnare, varit just försvarstalet man tagit till för att förklara hur man kan lyssna på något såpass vulgärt och ignorant som rapmusik. En identifikation i, eller möjligtvis en önskan, att slåss från underläge. Det är förvisso en ganska allmän gemensam nämnare i större delen av all musik, men den må vara något övertydlig inom just hiphopen.
Just nu har ytterligare en debatt blossat upp kring en ignorant krönika om de snedvridna idealen i hiphopen. Om man missat Annah Björks krönika i City kan den förkortas ungefär såhär:
Dags att reagera mot hiphopens sneda ideal
En tjej har blivit våldtagen av en hiphopare “artist ett” och en hustru har blivit misshandlad av en hiphopare “artist två”. Därför är hiphopen ond, för det är ju uppenbarligen så att de fick instruktioner att våldta och misshandla ur sina musikaliska preferenser. Kan inte alla bara lyssna på twee?
Signaler
Plus: Mad Men – snedvridna kvinnoideal på 60-talet var mycket bättre.
Minus: Nitty Gritty är stängt och jag har ingenstans att handla jättedyra kläder som ingen ser är snobbiga längre.
Av Annah Björk
Om man inte direkt inser det absurda i att beskylla hiphopen för de (avskyvärda) brott som begåtts ovan bör kanske tilläggas att den ena av hiphoparna, “artist ett”, inte var den kända hiphopare som greps utan en helt okänd människa med för mig än så länge odokumenterat musiksmak. “Artist två” är inte heller han hiphopare, även om den musik som han verkar föredra bevisligen utövas primärt av svarta artister.
Det är en väldigt oinsatt krönika, av en tydligt okunnig journalist. Lite som om jag skulle recensera tv-spel (“Asch, nu har jag tryckt på lite knappar i flera minuter, inget händer, alltså är tv-spel tråkigt. Dessutom är det ju väldigt våldsamt, alltså skjuter alla som spelar tv-spel på varandra”).
Att den tillåts spaltutrymme är något beklagligt eftersom det egentligen tar upp ett ämne som är intressant för diskussion, men eftersom debattinlägget är så ytligt blir det bara pannkaka av diskussionen.
Kvinnosynen som uttrycks är sällan särskilt vacker. Men var är den det? Inte ens inom genusvetenskapen har man lyckats tvätta bort sina egna fördomar tillräckligt för att kunna se en nyanserad bild av verkligheten.
Vad som alltid glöms bort i diskussionerna om hiphopens ideal är att manssynen (om det är ett ord) som uttrycks sällan är särskilt vacker den heller. För, ärligt talat, är ni dumma nog att tro att det yrkeskriminella livet, hallicklivet, drogberoendet, avsaknaden av privata relationer, ignoransen, rivaliteten, gänglivet och ensamheten på topp är samma sak som det goda livet? Lyssna på Gucci Mane, en mästare i att uttrycka ignorans både i musik och leverne, och ni lyssnar på en väldigt deprimerad människa.
Leave a Reply