Lil Wayne har 26 miljoner sökträffar på Google, vilket är lite drygt hälften av vad Hitler har men ett par millar fler än Gandhi. Till skillnad från både Hitler och Gandhi har han dock precis släppt ett studioalbum som sålde just över miljonen redan första veckan.
“One million sold / first day I went gold / how do I celebrate? / work on the Carter 4!” rappar han som öppningsrader i en uppdaterad version av A Millie, med nyinspelade verser, som sedan släpptes ut på nätet strax efter att försäljningssiffrorna offentliggjordes. Som det redan har konstaterats på många av de 26 miljoner googleträffarna har Weezy internet – eller snarare sin förmåga att nyttja internet – att tacka för mycket av sin framgång på senare år. Men internet är ju som alla vet inte bara ett himmelrike fyllt till bredden av villiga oskulder, utan också en kloak av åsiktshaverier. Ett pundhuvudens Mecka, om man vill.
Av olika skäl dröjde det tre år innan Tha Carter III äntligen släpptes. Många var det som tvekade på huruvida den över huvud taget skulle dyka upp – Wayne har bland annat dokumenterade problem med droger av olika slag (främst kanske samma hostmedicin som fick den gode Pimp C att trilla av pinn i vintras).
Lil Wayne har i olika omgångar framstått som mer eller mindre sinnessjuk (vilket väl ofta brukar resultera i genial musik). Det är inte så konstigt, om man betänker att han blev indragen i artistlivet någonstans runt ’95, då tretton år gammal. Med andra ord är Weezy en numera uppvuxen barnstjärna, och före detta barnstjärnors mentala hälsa brukar väl sällan vara den allra stabilaste. Dessutom har han varit konstant verksam, alltid befunnit sig i rampljuset. Sådan uppmärksamhet brukar väl, förutom en massa hatare på internet, resultera i vandrande bisarrheter såsom Michael Jackson eller Britney Spears, ungefär? Just nu kan man gissa att Weezy befinner sig någonstans på linjen mellan Michaels Thriller och Bad. Det har börjat spåra, men det är en bit räls kvar ner innan det blir totalkaos.
Dessutom såg otillförlitliga weedcarriers i Weezys entourage till att skivan läckte ut till diverse mixtapedjs i olika omgångar vilket resulterade i att det behövdes spelas in nya låtar och annat jobbigt.
In alles blev den ungefär ett och ett halvt år försenad, men så tillslut dök den alltså upp hos din lokale torrenthökare och internet fylldes snabbt av uttalanden och recensioner och andra former av förutfattade meningar.
En annan rappare, Wale, hade under tiden snabbt blivit en bloggarfavorit. Han besatt definitivt alla kriterier för det; färgglada kläder, halvsmala jeans, halvsmarta rim och en gimmick som folk ännu inte tröttnat på (go-go). Dessutom hade han den bloggmässigt goda smaken att vara en av de första att rappa över Justices hit D.A.N.C.E.
Ungefär samtidigt som Tha Carter III dök upp på internet släppte Wale ett mixtape med Sienfeld-tema: The Mixtape About Nothing. Således började folk dra paralleller mellan de två släppen. Snart stod bloggvärldens dom klar:
The Mixtape About Nothing > Tha Carter III.
Nu tänkte jag förklara varför det är fel.
En vanlig kommentar kring det hela är något i stil med “…Tha Carter III är ett studioalbum, och The Mixtape About Nothing är bara ett mixtape! Fatta vad Wale skulle kunna göra om han hade hela maskineriet kring ett studioalbum till sitt förfogande!”. Bitch, please. Det är på mixtapes som artisterna har full frihet att jobba med just vad de vill, medan all skivbolagspolitik kring studioalbum sätter ramar, regler och käppar i hjul.
Men skit samma, det var inte därför du ringde. The Mixtape About Nothing (hädanefter TMAN) och Tha Carter III (hädanefter TC3) borde egentligen inte jämföras alls med varandra, för att det är två helt olika typer av musikupplevelser. Men om man nu ändå ska göra det, så borde man se till vad som kommer lämna spår.
TMAN är ett uppfriskande avstick från den rådande stiltjen i hiphop genom att vara välpaketerad, smart och genomarbetad. Wale är en bra lyricist som utger sig för att vara en bra lyricist. Han förklarar redan i introt vad man kommer att få, och sedan serveras man. Det är bergochdalbanan på Gröna Lund – eftersom du har åkt den tusen gånger vet du hur varje sväng känns, men det är fortfarande hur kul som helst att åka den. TC3 är också ett uppfriskande avstick från gängsehiphopen, men genom att vara smutsig, galen och oväntad. Weezy är också en utmärkt lyricist, men han utger sig för att vara en marsian istället. TC3 är som bergochdalbanan på månen, du har ingen aning om hur den kommer vara men är lite orolig över att du kommer tappa gravitationen och flyga ut i rymden för att aldrig komma åter. Men det är ju skitsamma om det är ditt livs åktur!
Men låtarna på The Mixtape About Nothing har jag glömt bort om ett halvår. Jag har nästan glömt dem redan. Tha Carter III däremot, kommer jag återkomma till. Lollipop är årets låt, A Millie har årets beat, Mr Carter är ren kärlek, Dr Carter är ett fantastisk associationslek, Tie My Hands är vacker och lite skrämmande, Let The Beat Build är en ren uppvisning… Nästan varenda låt är stark nog att stå på egna ben.
Det jag kommer komma ihåg från Wales tape är att Julia Louis-Dreyfus ringer in i slutet av spår 8 och säger
“I’m here on this mixtape to tell you that he’s awsome, and don’t you think that makes me the coolest person ever? And don’t you think my kids are gonna think that I’m so cool that I’m on this mixtape? Motherfuckaaa… Wurrupp?”
Det är förvisso väldigt roligt, men jag tvivlar på att det var det Wale hoppades på skulle etsa sig fast, av alla hans ordlekar och reflektioner och viktiga frågor.
Leave a Reply