Egentligen ska jag skriva ett långt inlägg om vad dekadensen på internet egentligen handlar om, men det har jag inte tid med. Det kanske kommer senare.
Emil Arvidson, journalist, mailade däremot härom veckan och frågade mig (och en drös andra) om Rick Ross och varför blogghipsters gillar honom för en artikel till DN. Mina egna funderingar fick aldrig plats i tidningen, men som den fina kille Emil (säkerligen) är, så lades de upp på hans blogg. Såhär skrev jag mina svar på tal:
# Jag är intresserad av varför just Rick Ross har blivit såpass stor som han är utanför sin genre, varför han har blivit en sån crossover i till exempel Sverige. Han är knappast originell, varken i teman, rapstil eller val av beats (vilket alltså inte betyder att han är dålig, men ändå). Rappar nästan uteslutande om knark. Vad tror du är anledningen? Varför fastnar till exempel Clitspit/blog-folket för Ross istället för någon annan rappare? Varför fastnar Stureplansstekarna för honom?
Som jag ser det så är clitspittarna och övriga bloghousefolket lika stora suckers för ett välregisserat gangsterdrama som vem som helst. Och att Ross kombinerade detta med en åttiotalsestetik gjorde att han låg ovanligt rätt i tiden. Överlag så har det fascinerat mig att sydstatshiphoppen fått ett sånt genomslag i sådana forum, men det kan nog enkelt uttryckt ha haft att göra med att det var ganska lätt att förutsäga att det var nästa hiphopvåg som skulle slå stort, och att ligga lite före alla andra musikaliskt är väl en gemensam längtan hos de flesta i sådana sällskap. Alltså väljer man att nörda ner sig i Cash Money-släpp för att kunna namedroppa Hot Boyz-släpp nästa gång man går på klubben, liksom.
Dessutom är ju Ross och hans likar ganska uttalat kommerisella – “we do this to sell records” – vilket kanske dels är ett skönt avbräck mot den senaste Boyz Noize-remixen, och dels ett ganska lättbegripligt startfält med många vrår att fördjupa sig i. Överlag är ju kunskapen om hiphop ganska grund på de forumen, så det räcker med att veta att Rick var signad till Suave House innan han hamnade på Slip-N-Slide för att visa sig rik på kunskap och visdom. Och ibland känns det ju som om musikälskandet på den nivån handlar lika mycket om att bräcka varandra i kunskap som att faktiskt uppskatta basgångarna.
Gillar stureplansstekare Ross? Jag trodde faktiskt att man bara fick lyssna på vocal house om man skulle få för sig att ha ett musikintresse bredvid kreditkorten i den sfären… Men om de gör det är det säkert för att Ross rappar om knark, horor och en vulgär livsstil – lite vad som pågår i vardagen, men genom ett skönt distansierat filter så man både kan uppskatta det superhäftiga att ‘dra en lina’ och samtidigt tycka att ‘de är ju så tokiga de där rapparna’. Jag vet inte, men jag vill gärna dra tolkningar till kärlekslösa familjeförhållanden, ett dekadent synsätt på ekonomi och för stora näsborrar. Vem vet.
# Varför gillar du Ross?
En kombination av ovanstående, tror jag. Jag gillade Hustlin’, som var med på ett gäng olika mixtapes i olika versioner, och den figurerade säkert i åtminstone två år innan den släpptes som officiell singel. Så jag blev lite överraskad när min kompis Adam skulle skriva en artikel om den – “Va? Han? Nu?” ungefär – men den håller ju faktiskt fortfarande. Och jag gillar att man verkligen inte finner honom trovärdig, och han är medveten om det men bryr sig inte.
Läs mer på emilarvidson.com där andra supercoola bloggwiggers sprider lite visdom.
Jag drar mig till minnes, ytterligare en gång, min famösa spelning nere i Lund för ett tag sedan. Klockan är närmare 2 på natten, discolampan lyser upp dansgolvet, det är svettigt och rökmaskinen pumpar ut syntetrök så tjock och klibbig att man skulle kunna tro att man befann sig i en Kingstonkällare. Jag står väntar ut den välbekanta refrängen i låten som spelas när en kille kommer fram till båset.
Han är klädd i den officiella utstyrseln för en kille som är ‘nere med skiten’: New Era fitted med skärmen på sned, stor sweater med Eckö-tryck, saggin’ baggypants och en lätt stukad gångstil.
“Alltså, jag känner igen den här låten som fan! Den är med i [nån för mig helt okänd dokumentärfilm]!”
“Okej, du menar vilken remix det är? För det är en Graeme Sinden re…”
“Nej nej, låten! Alltså refrängen! Jag känner igen den som fan!”
“Eh, ja… Det är Hustlin’ med Rick Ross.”
“Jick Joss?”
“Rick Ross.”
“Rrrrrick Rrrrross? Okej, jag ska kolla upp honom!”
Tydligen är the Bosssss! inte lika stor utanför min lilla bloggvärld som jag trodde.
Leave a Reply