Decemberkylan sluter sig omkring en och som så många andra drar man samma nyfunna slutsatser som tidigare år. “Tänk, vad det är mörkt! Vad man är trött hela tiden!” sen “Snart är det ju jul ändå, det ska bli skönt med lite ledighet!” sen “Vafan ska jag göra på nyår? Jag borde börjat planera i augusti!” sen “Just det, jag började ju planera redan då, vad hjälpte det?” sen “Nu släpper alla journalister och dylika sina årsbästalistor… Dem ska jag läsa och låtsas som det ger mig någonting.”
Över dagens lunch (dagens lunch på Max, friscomeal, 53 kronor) hittade jag en Svenska Dagbladet, som dagen till ära har samlat alla sina musikrecensenter i en liten hög och fått dem att prioritera varsina tre skivor att utnämna till årsbästa. Det är enligt ingressen en väldigt spridd och spretig lista, där bara två skivor dyker upp fler än en gång – Bassekou Kouyate & Ngoni Ba (s.k. “världsmusik”) och Malin Foxdal (folkmusik). Och eftersom världsmusik är ett annat ord för andra folkslags folkmusik, typ, så är det ju alltså samma sak. Vilka lyssnar på folkmusik 2007? SvDs kulturredaktion, verkar det som. Kan folkmusik räknas som svart musik?
Helt klart är att den lockar multikultilyssnare som klär sig i svepande afrikanska tyger och gärna äter couscous och tänder rökelse och doftljus samt känner en likadan oförklarlig vurm för det afrikanska moderlandet som vilken bloggwigger som helst. Men rent musikaliskt, kan man höra själen? Jag vet inte, jag har aldrig försökt, bongotrummor är rätt trist i allmänhet. Den enda världsmusik jag hört i år är Wyclefs nya skiva, och den var ju ganska kass av just den anledningen. Hur det nu än är med den saken, så kan man snart utröna följande av årsbästalistan i SvD: Svenskan hatar på hiphopen.
Totalt sett är det 5 skivor (av närmare 40) på best-of-årslistan som klassas som hiphop. En av dem är “Årets intressantaste afrikanska hiphop”, och den formuleringen förklarar ju ungefär hur mycket hiphop det egentligen handlar om. En annan är Fattaru-Mackans “Basutbudet”, som mest är nånslags hipstertechno, och en tredje är den obligatoriska Underground Kingz, för Pimp C är död och det gör skivan legitim att lista om du egentligen lyssnar på gubbrock men behöver lite streetcred. De två sista är två skivor av vita rappare som rappar om att hiphopen var bättre förr, typ. El-P, som enligt recensenten skapar “nyskapande och futuristisk noisehiphop” (vilket man ju förstår handlar om sjukt kass prettohiphop), och Brother Ali (ja, inte tror du väl på riktigt att han är albino? Då hade han ju blivit stenad till döds för länge sen) som nog bara är tråkig… Eller “personlig” som han beskrivs i tidningen.
Det är på något sätt ganska givet att SvD har en såpass stockkonservativ hållning när det gäller svarta artister, det mest utländskt klingande namnet på deras egna recensenter är “Lokko“.
Däremot har tidningen överraskande mycket stake, när man uppmanar sina läsare till att elda med DN Kultur på framsidan.
“Brinntid 2 minuter”
Leave a Reply