På senare tid har jag fascinerats av studiopublik. Till exempel hjälper den en att förstå, kanske inte varför, men i alla fall när 2 And A Half Men är roligt. Och det är ju bekvämt, så man inte gör bort sig när man sitter där i soffan. Det vore ju pinsamt om de två dagar gamla ostbågarna som är ens enda sällskap skulle komma på en att skratta vid fel tillfälle.
Men framförallt blir jag intresserad och nyfiken eftersom alla är så “på gång”; har så trevligt och skrattar så gott tillsammans. Åt Idol, Bingolotto, Svensson Svensson, Ellen DeGeneres. Publiken skrattar och skojar och applåderar. Tittar leende mot varandra och uppskattande mot programledaren. Och när nästa punkt på programordningen dyker upp, då brister hela publiken ut i extas, åh så roligt, nu kommer Alexandra Dahlström! Hon som var lebben i Fucking Åmål, jag har hört att hon bor i Italien nu för tiden! Gud så spännande, undrar vad hon ska välja för musikvideo!
Hur går det egentligen till? Vad är det som får folk att bli lyriska för att Peter Jihde ska vara nästa gäst på Tack gode gud?
En gång för länge sedan var jag del av en studiopublik till inspelningen av ett par avsnitt av Lingo. Fantastiskt kul, man skulle få vara med i TV, hade någon sagt. Finskjortan på, tuffaste frisyren, bästa byxorna.
Lingo var ett spelprogram på tv4, som var en skitzofren blandning av lotto, bingo och alfapet, ungefär. Deltagarna var i grupper om två och man tävlade i olika delmoment. En nevrotisk Martin Örnroth ledde programmet och eftersom själva tävlingsmomentet tog lite olika lång tid beroende på hur kassa de tävlande var, så spelade man in två varianter av det “spontana” försnacket. En kortare variant där Martin välkomnade deltagarna och de tackade för att de fick komma, och något kort mer personligt i stil med att det ju var jättelustigt att de kom från just Ytterbodalund för där hade ju Martin faktiskt varit en gång. Sen en längre variant där den fascinerande historien om Ytterbodalund utvecklades ytterligare och man till exempel fick reda på att deltagaren Öjvind (vi kan kalla honom för Öjvind, det hette han troligtvis inte men det är ju ett roligt namn) minsann hade vuxit upp där och att hans föräldrar egentligen var lite för nära släkt för att få gifta sig.
Själva tävlingsmomentet var dock bara en inspelning, så för att det skulle fungera klippmässigt var man tvungen att spela upp publikens inspelade fnitter, hurrarop och handklapp från föregående tävlingsmoment för att det skulle verka som att det minsann gick undan. Programmet i sig var väl 25 minuter långt i slutändan, men det tog vad det i alla fall kändes som en vecka att spela in.
Eftersom jag var liten och oerfaren när detta begav sig, så visste jag inte riktigt hur man förväntades bete sig som studiopublik sedan tidigare. Vi dirigerades av någon slags publikuppvärmare, och när denne kom in och förklarade att vi skulle ha roligt tillsammans, så tänkte jag att det var väl bäst att vi har just roligt.
“Okej allihopa, då kör vi från sist… Var beredda och applådera alldeles strax!”
Det inspelade skrattet från tidigare inspelning rullar igång, och det är dags för oss som ny studiopublik att ta över. Folk applåderar lydigt, och låter precis som det förväntas. Roligt skulle vi ju ha, tänker jag, och vrålar ut “HAHAHAHAHA”. Mina bänkkamrater tittar lite konstigt på mig, men ingen annars reagerar nämnvärt. Martin ler mot publiken och tittar på sina små fyrkantiga lappar, ler mot Öjvind och säger att “…jamen det var ju tokigt du! Är ni beredda att spela Lingo?!” varpå en singaturmelodi rullar igång.
Någon månad senare sitter jag hemma en eftermiddag, och har luskat ut att det borde vara idag som avsnittet jag var publik borde sändas. Spännande, undrar om man ser mig i tv?
Jag syntes inte i tv-rutan. Däremot hördes ett högt, ljust, prepubertalt garv skära igenom publiksorlet en tredjedel in i programmet. En seger på sitt sätt.
Leave a Reply