De senaste dagarna har debatten rasat (för att nyttja kvällstidningsspråk) om så kallad bloggmobbning. Den har väl pågått under en förhållandevis lång tid, men fick någonslags kulmen när Linda Skugge blev putt och slutade blogga för att folk inte slickade tillräckligt mycket uppåt i hennes kommentarer. Patrik Ekwall, aldrig sen att uttala sig i Resumé, följde strax efter med tungan hängandes ur mungipan, skrattrynkorna sorgset slokande, kokainryckningarna intakta och svansen mellan benen.
Som vanligt när det debatteras i Sverige har alla något insiktsfullt att säga, och gärna i pluralet debattprogram som ändå aldrig lyckas komma fram till någon annan slutsats än att “det är ett problem i samhället, något vi absolut måste se allvarligt på”. Det senaste av program i raden var tv4:s “Kvällsöppet” med Lennart Ekdal (vilket innebär att det är ett seriöst samhällsdebatterande program) och Johan Hakelius (vilket innebär att även de som inte riktigt orkar hänga med i debatten i alla fall har lite lustiga kläder, polisonger och norgehistorier att avnjuta). De hade bjudit in en mängd gäster, allt från lunarstormmobboffer till socialtanter som kunde säga “anmäl till polisen” 4 gånger i en mening.
Nu handlade programmet inte bara om bloggkommentarer (vilket är en sak) utan också om annan nätmobbning (vilket är en helt annan sak). Det är jävligt viktigt att man skiljer på folk som blir uppretade och kommenterar, hur onyanserat det än må vara, exempelvis glamourprinsessans blogginlägg – och den systematiska trakassering av skolbarn som försöker skapa sig en identitet på internet. Mobbning är mobbning, vare sig den sker via ett tangentbord eller via toalettstolsdop. Bloggkommentarer, däremot – det är ingenting.
Anonyma kommentarer på internet är ingenting annat än det folk tidigare muttrat ilsket efter att ha läst en tryckt krönika i aftonpressen vid trefikat, det är bara det att kommentarerna har hittat en ny arena. Människor har i alla tider haft omotiverade reaktioner gentemot artiklar, nyhetsinslag, krönikor, noveller och allt vad det kan tänkas vara. Dessa reaktioner bottnar allt som oftast i något annat, har du ett pissjobb är det mycket enklare att gå hem och irritera dig på Wolodarskis ledare än att rannsaka dig själv och inse att du kört ditt eget liv i botten och aldrig blev den där elddykaren du ville bli som blåögd tonåring med framtidshopp. Den enda skillnaden är att du nu, istället för att gå hem och gnälla för din fru tills hennes öron blöder och hon tagit barnen och flyttat hem till sin mor, istället kan skriva en bitsk kommentar som Anonymous (eller något slags fyndigt alias), klicka på skicka och få skiten ur världen.
“Blogghatet” finns alltså inte. Det är samma gamla vanliga hat som alltid funnits. Men att det plötsligt finns nya medier att begagna, och att dessa ter sig obegripliga för de flesta människor över 28, gör att moralpoliserna i samhället plötsligt vaknat och ropar efter förbud, censur och besinning. Liksom vid Mustafa Cans upptäckt och upprördhet kring Elit-listan, som egentligen mest är ett förhållandevis harmlöst skämtande kring personer i ens närhet, sådana samtal som de allra flesta för vid olika tillfällen, just att denna diskussion fördes elektroniskt via en maillista och således var betydligt enklare att dokumentera.
Jag skriver oftast med förhoppningen att locka fram ilskan hos någon, men hittills har det gått trögt. Det är bara när jag förolämpat Ronnie Sandal eller nån nacht-mupp som jag fått någonslags reaktion, men inte ens då gick det till omotiverade personangrepp. Så kom igen nu, skicka lite dödshot!
EXTRA: I den här artikeln kan man läsa om “gangstarapparen” Nas som inte vill åka till Kroatien. När blev han gangstarappare? Och vad har det med ämnet att göra? Jo, vill man läsa omotiverade kommentarer är Expressens kommentatorfält alltid välfyllda med dravel!
Leave a Reply