På vägen till jobbet passerar jag ofta T-Centralen, där diverse narrar och gycklare försöker sitt bästa att få mig att avvara några av mina surt förvärvade småslantar. På senare tid har det ofta stått en kvinna i yngre medelåldern (mellan 30 och döden) med något slags östeuropeiskt utseende och filat på en fiol för glatta livet. Även om det i morse lät ganska värdelöst, så har det tidigare faktiskt verkat som det dolde sig en viss kunskap om instrumentet hos henne. Säkerligen har hon sedan 4-årsåldern övat, dag ut och dag in, för att bli klassisk violinist. Alla som spelar fiol gör det för att deras misslyckade föräldrar tvingade dem spela klassiska skalor redan på navelsträngen. Och nu, nu äntligen, får hon spela inför en riktigt stor publik. Alla åren av tagelnötande har äntligen börjat betala av sig!
Själv var jag en del av en påtagligt mindre publik i tisdags, då M.O.P. uppträdde på Debaser Medis.
M.O.P., eller Mash Out Posse, är en ganska legendarisk rapparduo, som kanske är mest kända för sin slagdänga Ante Up! som de släppte 2000 samt sin enorma fulhet, vilken väl i rapsammanhang endast kan matchas av 8Ball & MJG, Bushwick Bill och möjligtvis Rich Boy. Nu förtiden är de signade till 50 Cents G-Unit Records, vilket väl lär innebära att de kommer sälja lika lite som vanligt men dessutom tvingas ha Lloyd Banks som gästartist på några låtar.
Jag blir lite illa till mods ibland av att gå på hiphopkonsert. Man vet vad man kommer bli serverad:
- Någon kommer tända en joint på scen, till publikens jubel
- Någon kommer dricka en massa sprit på scen, till publikens jubel
- Det hela kommer vara över på mellan 30 och 45 minuter
Jag kan inte riktigt släppa likheten mellan en rappares scenuppträdande och gamla skolans freakshows. Det blir väldigt mycket av ett uppvisande i mänskligt förfall, där rapparen visar hela sin egentligen ganska smärtsamma verklighet (trasig uppväxt, betongslum, ungdomsbrottsling, frånvarande farsa, konstskola, allt det där) för publiken – som i Sverige är en välmående, vit och manlig sådan (två kärleksfulla föräldrar, nationalencyklopedien i bokhyllan, bostadsrätt, veckopeng, konstskola, allt det där). Men, om man lägger det åt sidan, så var det en helt okej konsert.
Men det som överraskar mest under kvällen är dels att det spelas flera låtar med Fat Joe, både innan och under konserten, och framförallt att spritmärket Sizzurp, som tidigare varit starkt förknippat med Cam’Ron och hans Dipset, verkar sponsra turnén. Ingår det inte i skivkontraktet på G-Unit Records att man per automatik blir 50 Cents knähund? Då får man väl inte alliera sig med fienden?
BONUS: På söndag är det dags att spänna parabolerna bort över atlanten, så man får se Cam’Ron med i 60 Minutes, där han berättar om varför han aldrig skulle snitcha.
PS: Tack Adam för den fina bilden.
Leave a Reply