Våren, som händelse, är ju något man alltid ser fram emot. Det innebär uteserveringar, ljus, fågelkvitter, grönska, grillning, hemgång i soluppgången, etcetera.
Men det är inte bara bra saker. Jag lyckas förtränga det varje vinter, men påminns chockartat så fort temperaturen blivit tvåsiffrig och grusets bortsopning påbörjats.
Det finns en del människor, som likt husdjur och småbarn, blir alldeles spattiga av att behöva vara inomhus för länge. Plötsligt kryper det myror i byxorna, huvudet blir alldeles stimmigt, blicken börjar flacka. Därför måste de rastas. På vinterhalvåret, gissningsvis för att det är kallt ute, vandrar dessa människor till olika lokaler med varianter av hamsterhjul i för att få utlopp för sin överskottsenergi. Men så fort det tinat upp lite kommer de fram bland vanligt folk. Joggarna.
En kategori människor som av outgrundlig anledning får ut njutning av att ränna runt runt, tills man blir alldeles uttröttad och halvstapplande tar sig hem igen. Är man nöjd och belåten då? Ärligt talat, kan det verkligen vara värt all den mödan om det inte kommer en orgasm i slutet på eskapaden? Troligtvis rör det sig om nån slags duktighets-komplex. Man känner sig nog “duktig” när man har varit ute och joggat. Vafan, du har sprungit lite. Hallelujah (holla back).
Hur kommer det sig dock att det verkar stört omöjligt för människor av den här kategorin att röra sig i hastigheter som överstiger vanligt lunkande iklädda något annat än cykelbyxor? Missade de den stora cykelbyx-bränningen 1997?
Leave a Reply