Konst eller porr? är en blogg om mycket, men framförallt är det en blogg om skräpkultur. Av just den anledningen besökte jag således den anrika Oscars-teatern igårkväll, laddad inför en kväll fylld av glam och glitter, skratt och häpnad, sång och dans, högt och lågt. Det vankades “Singin’ in The Rain – The Musical“.
Oscarsteatern stod färdigbyggd som operahus 1906. Allt eftersom folkhemmet bredde ut sig och finkulturens förkämpar förvirrade sig längre in i överklassens kollektiva skuldkänslor byttes repertoaren så sakteliga ut mot mera vulgära* skådespel. 1998 tog hustlaren och nöjesbordell-mamman Vicky von der Lancken över bygget, och sedan dess har det varit fars, revy och musikal som gällt.
Igår var inget undantag, det var alla tre typerna på en och samma gång. En försvenskad scenversion av filmklassikern Singin’ In The Rain, med allt vad det innebär av 50-talets kvinnoideal, stumfilmskomik och Rennie Mirro som Don Lockwood. Förutom den liraren och andra diverse musikalartister medverkar ett par riktiga skådespelare och komiker också. Johan Rheborg spelar en Percy Nilegård-variant av Rosco Dexter (vilket namn! Det skulle man heta…), och Sissela Kyle spelar Lina Lamont. I slutet, när skådespelarna som sig bör går ut och solar sig i publikens applåder, har man valt att göra det lätt för folk. De i musikalen som är musikalartister har alla gula regnrockar på sig, medan de mer respekterade skådespelarna slipper klä ut sig mer än vad de redan gjort. Den gamle plattan-breakarn Karl Dyall var med på ett hörn också, förresten.
Hur som helst.
Ett stående inslag i de flesta musikalsammanhang är av någon anledning stepp-dans. Så här måste det gått till när steppdansen uppfanns:
Adrian kom hem, ensam ikväll igen. Slängde jackan över stolen, sparkade av sig skorna och slog sig surt ner framför tvn. Tog en klunk ur en ölburk som stod framme och inte var helt urdrucken.
“Fuck dem bitches… Jag är ju snorgrym på att dansa!” tänke Adrian. “Varför får jag aldrig napp?”
Och det var sant, Adrian kunde dansa. Han visste det. Han hade taktkänsla, hållning och grace – men han var speciellt nöjd med sitt fotarbete. Jävlar vad han kunde röra på fötterna glassigt. Ändå var det aldrig någon tjej som ens tittade åt hans håll. Skit också.
“Jag svär,” tänkte Adrian, “skulle brudarna se mitt fancy footwork, då skulle de falla som käglor!”
Och då fick han, som en blixt från klar himmel, en alldeles lysande idé!
“Jag ska sätta små metallbitar under dojjorna! Så det låter när de slår i marken! Shit, vad folk kommer se mig! De kommer bli så imponerade! ‘Kolla’, kommer de säga, ‘där är en snubbe som minsann kan svänga på fötterna i takt till musik! Jävlar vad häftigt!’
‘Honom måste jag ligga med!’ kommer alla brudarna säga! Jag kommer få så jävla mycket pussy!”
*Vulgär i ordets ursprungsmening, det vill säga “folkligt”.
Leave a Reply