Konst eller porr?-redaktionen har varit nere och beblandat sig med småfolket i en småstad den senaste veckan, därav tystnaden. Vad man gör i småstäder, förutom att rösta på Sverigedemokraterna och snusa, verkar vara att titta på film via xbox. Vi valde på måfå ut en film för granskning, eftersom titlarna var något kryptiska i stil med “dmd-gb07.avi” så kunde det vara vad som helst. Det var Grandma’s Boy.
Innan öppningsscenen visas Happy Madison Productions vinjett, och således ligger Adam Sandler bakom och förväntningarna lägger sig tillrätta på en halvtaskig nivå, men nästan tillräckligt godkänd för att åtminstone fungera som tidsfördriv.
Dock lyser Sandler med sin frånvaro, och huvudrollen spelas av en av manusförfattarna, Allen Covert, som ser ut som Mel Gibson.
Covert spelar en 36-årig brajrökande tv-spels-testare utan större ambitioner, och i första scenen blir han vräkt tillsammans med sin rumskamrat eftersom den senare har spenderat alla hyrespengar på thailändska prostituerade. Alltså, inte vilka prostituerade som helst, utan just sådana från Thailand (det poängteras, och en bit in i filmen förstår jag varför). Stackars Allen blir tvungen att flytta hem till sin farmor, som spelas av Alla Älskar Raymond-mamman Doris Roberts. Till skillnad från Peter Boyle (Alla Älskar Raymond-pappan), som verkar blanda högt (Monster’s Ball) med lågt (The Santa Clause 3: The Escape Clause), verkar Roberts bara göra skit nu för tiden.
Filmen är ungefär så som man föreställer sig, en hel del runkskämt, en snygg tjej kommer in i handlingen, Covert gör bort sig lite, sen så glömmer alla det, han får tjejen på slutet, hans kompisar är comic reliefs, den feta snubben får suga plasttutte och blir överlycklig, det är jättebra att röka på och jättetöntigt att jobba, och allt löser sig om du bara råkar vara ett oupptäckt geni. Det räcker ju egentligen för att få en normalt funtad människa att bli uppgiven, men det som verkligen får mig att hata filmen tillräckligt för att skriva om den är följande:
Soundtracket består till största delen av hiphop. Skådespelarna har hiphoppiga kläder. De begagnar sig av uttryck som “yo” istället för “hello”, “dog” istället för “friend”, och kroppsspråket är inspirerat av gangsigns och b-boy-stans. Inget fel i det, så är det nog i de flesta weedrökande delar av den västerländska världen, så det är väl bara en spegling av verkligheten. Men den enda svarta karaktären i filmen porträtteras som en bush-babee, med ansiktsfärg, bastukjol och klick-klack-språk. Någon slags voodoo-doktor eller nåt. Hur kan man omfamna musiken så omfattande, och samtidigt inte inse att man målar upp parodier, eller snarare nidbilder, av svart kultur? Slutresultatet är en förväntat sexistisk och oväntat men obehagligt rasistisk pundarfilm som de flesta med största sannolikhet kommer vifta bort som en obetydlig småsak.
Men det är ju inte det, det är ett tecken på att Elvis fortfarande är kungen av rock ‘n roll.
En helt annan sak: Aftonbladet uppmärksammar fejkbloggen om Carl Bildt, och skriver halvupprört om det. Tänkte bara poängtera att jag var först, bajtare.
Leave a Reply