Farbror mord

När man är ute och stojar, dansar schottis till Baltimore-beats, hyphytjatter och indiepop/sydstatsrap-mashups omgiven av diverse fåntrattar i cirkuskläder och lustiga skämtglasögon slås man av hipsterkulturens ovillkorliga förmåga att döda musikstilar. Även om man har sjukt kul för stunden så behöver man någonting annat i iPoden när man vacklar hemåt i snöslasket.

Och sydstatsrappen, som är min egentliga musikkärlek, har varit död länge. Det kommer ny skit hela tiden, men allt som oftast är den just skit. Det kommer gammal skit också, och jag tror verkligen på UGK-skivan, och Buck The World också för den delen, men det känns fortfarande så krystat, som om jag också är en del av det stockholmska panikartade sökandet efter att veta precis vilken remix som är hetast just nu, i andras ögon, istället för att faktiskt lyssna på det jag tycker är bra på riktigt. Så vad gör man?

Man vänder tillbaka till New York.

Uncle Murder har, förutom ett fantastiskt bra artistnamn, en hype som går mer ut på att hata honom än vad 50 någonsin haft, ett halvmediokert delivery och en helt jävla bäng attityd. Det är fantastiskt. Det är ingenting jag nånsin kommer höra fluokids spela på klubben, det kommer aldrig komma en Ratatat-remix på “Warning”. Han har tydligen precis blivit signad till the ROC, och lär väl därav aldrig få släppa något heller. Helt perfekt, med andra ord.