En snabb vandring genom Stockholms innerstad på väg till jobb eller vad man nu har valt att sysselsätta sig med ger lätt intrycket av att man befinner sig mitt i den industriella revolutionen (som i alla fall enligt min uppfattning gick över för ett par decennier sedan i vår upplysta västvärld). Överallt står maskiner som borrar, sågar, skruvar och lyfter. Nästintill uteslutande styrs de dessutom av lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar.
Jag vet att det är ett uttjatat tema, men jag sållar mig ändå till horden av röster som förstrött undrar huruvida det egentligen kan vara möjligt att det skall behövas en sådan rigorös omstrukturering av Stockholms infrastruktur, att det konstant sker åtminstone tre eller fyra renoveringar per gata?
Det finns två troliga scenarion som orsak till detta frenetiska asfaltsomvälvande:
Antingen så är det en slags arbetsmarknadsmässig åtgärd vilken sätter lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar i arbete (och det måste ju ändå vara en ganska gedigen arbetsgrupp i och med deras frekvens). Den sista resten av arbetare som ännu inte ersatts av robotar eller underåriga asiater. Eller, så är asfalt och gatsten helt enkelt katastrofalt dåliga material. Detta verkar vara en någorlunda rimlig förklaring i och med att Odengatan inte ens tål en regnskur längre, utan att vräkas samman och blotta det obehagliga som döljs under Stockholms trottoarer.
Men eftersom Odengatan, som alla andra gator, konstant repareras i alla fall var det bara att flytta ett par orangea staket och sätta igång med upprustningen.
Väcks inte misstanken om att byggnadsarbetet göder sig självt? Att vägar och trottoarer egentligen skulle stå pall ganska bra, men detta konstanta reparerande i själva verket innebär ett sådant slitage att nya reparationer är ofrånkomliga?
Leave a Reply