Blog

Man skulle kunna göra det av tradition, man skulle kunna föreställa sig att det handlar om pliktskyldighet och man skulle också kunna göra kopplingen till någon slags fosterlandskärlek. En stolthet över demokratin, kanske. Hur som helst har fyra femtedelar av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt röstat på ett parti eller någonting annat man tycker borde regera vårat land.

Men för en vecka sedan var det inte så många som hade röstat, varpå var och varannan medborgare plötsligt står upp som rådiga medborgare och demokratins förkämpar och förklarar för alla att:

“Du MÅSTE ju rösta! Nu när du har den här chansen och får leva i en demokrati, måste du utnyttja den!”

Jo tack, chansen att födas i en demokrati är ju liten (om man dessutom räknar den demokratiska Republiken Kina som demokrati måste man typ födas i Vitryssland eller Nordkorea för att hamna utanför det upplysta samhället). Dessutom får man rösta i de flesta diktaturer också, dock med aningen färre alternativ; vilket i och för sig kanske inte är så dåligt, eftersom man i Sverige har 7 dåliga alternativ att välja på (när man bara fokuserar på de större partierna) så att bara ha en valmöjlighet skulle säkert göra det mindre ångerfyllt att gå till urnan.

“Du får väl rösta på det minst dåliga partiet!”

Argumentet att välja det minst dåliga är ett urbota dumt alternativ. Vill du att jag borrar i huvudet på dig, eller vill du ha ett slag med hammaren?

“Men du kan ju inte inte rösta! Rösta blankt då!”

Var någonstans redovisas de blanka rösterna? Jo, på den tokkryptiska hemsidan www.val.se, bara som rena siffror över räknade röster. Vill du ha en procentuell siffra på det måste du ta fram miniräknaren och knappa själv. Och det där med att skicka tydliga signaler: När hörde du en röstivrare oja sig om att det var många blanka röster i valet sist? Jämfört med uppmärksamheten soffliggare får verkar blanka röster vara ett tämligen blekt vapen i demokratidebatten.

Tur att livet kommer bli så sjukt mycket annorlunda nu när de socialdemokratiska moderaterna sitter vid makten istället för de moderata socialdemokraterna.

Det är inte lätt att vara tjej, har jag hört.

Ekonomin, den sociala ställningen och alkoholtoleransen vi killar blir klanderfritt serverade av frackbeklädda butlers med halvmeterslånga bestick från välputsade silverfat, blir snarare någonting tappat i knät av en halvalkoholiserad grogghagga från en syfilissmittad plastbricka på valfritt 25-kronor-ölen-ställe för den andra delen av mänskligheten. Dessutom måste man känna sig förolämpad av photoshoppade HM-affischer, eftersom Linda Rosing Skugge säger det.

Det är inte bättre i arbetslivet, såklart. Jag, tillsammans med resten av “grabbarna” är ju i princip boss redan på dagis. Tjejerna matas dock med missuppfattningen att det är en bra grej att hålla käften och vänta på sin tur, och hamnar således uteslutande som ledbrutna biträden i någon avkrok i den offentliga sektorn.

Man tror ju gärna att generationerna utvecklas framåt, inte bara genetiskt med dataspelstummar, utan också intellektuellt, vilket i regel borde främja jämställdhetstänk och insikten om att alla är individer, även de som ser lite annorlunda ut – vare sig det beror på en annan uppsättning inre organ eller om hudfärgen avvärjer från det socialdemokratiskt nyrosa. Din farsa, till exempel, är med största sannolikhet ett jävla svin – men det är ju inte du, eller hur? Eftersom vi växt upp medvetna om de här förutsättningarna kan man väl nästan ta för givet att vi tillsammans håller på att bygga upp en bättre och mer tolerant värld?

Med ovanstående sagt, presenterar jag…

Svenska Tjejers Framtid:
Dataspelsgroupies.

Hipp hipp hurra! Hipp hipp hurra! Hipp hipp hora!

Sveriges blivande statsminister, Linda Rosing, tycker att man ska skriva på retucherade bilder att de är manipulerade. Så att flickor och pojkar får för sig att folk inte ser ut så på riktigt.

I ack Värmeland du sköna, där det bor en massa bönder, åker årligen en liten packmoppeturné runt till olika lokaler och jazzar loss för pöbeln. Årets upplaga består av en massa lokala världsberömdheter av olika slag, samt några för utsocknes mer väletablerade namn som Wille Crafoord (eller, Doktor C) och Plura. Samt en kvinna vid namn Marie Bergman, som man tydligen skulle kunna ha hört talas om. Hon har vunnit melodifestivalen med Roger Pontare bland annat.Hur som helst skriver hon texter. Om livet, och sådär.
Att man kan sjunga innebär inte nödvändigtvis att man kan skriva texter.

Marie Bergmans texter är som sådana att de låter som folk som inte har någon författartalang men ändå vill skriva någonting djupt och meningsfullt. Det blir mest ett gäng floskler uppradade ovanpå varandra. Om man vill skriva någonting gripande och metaforiskt om själslivet är ett litet tips att inte börja meningen med “Själen är…”

Problemet med att försöka skriva meningsfulla texter när man inte har någonting att säga är att man ofta tror att personlig och intim är samma sak som att berätta privata detaljer om sitt eget känsloliv. Men det är det inte. Istället blir det lite som om en vän till dig bjuder in dig på trekant. Det är säkert i all välmening och egentligen ska man väl ta det som en komplimang att din vän valt ut just dig att ge det förtroendet, men samtidigt blir man ju ganska äcklad av tanken. Vilket nog inte var avsikten från början.

Ernst Kirchsteiger gillar att bygga hörnor att krypa upp i och läsa en god bok. De förvånansvärt vältaliga gånger jag utsatts för programmet Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn) har han alltid pratat om att man kan krypa upp där, in där eller under där och läsa en god bok. Det spelar ingen roll vad han kan tänkas bygga.

“Här i sovrummet har jag byggt in en härlig hängmatta, perfekt att krypa upp i och läsa en god bok…”
“Här i köket har jag inrett en liten kuddhörna, perfekt att slå sig ner i och läsa en god bok…”
“Här i vardagsrummet har vi ställt en jättemysig soffgrupp, där man kan äta, titta på tv, eller varför inte läsa en god bok?”
“Här i toaletten har jag lagt in ett liggunderlag under avloppsrören där man kan klämma sig in och läsa en god bok…”

Tja, ni förstår hur det låter. Han gillar att läsa goda böcker.

Ernst har tydligen varit brutalt tokmobbad genom hela sin uppväxt. Det började med att treåringarna på dagis döpte honom varje morgon i gårdagens blöjbyten och fortsatte via nålar på stolarna i lågstadiet, wedgies i mellanstadiet, ren utfrysning i högstadiet och gymnasiet, till att någon, som ett elakt skämt, satte honom som programledare för Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn). Det skämtet var dock inte så lyckat, för det var tydligen inte så många som förstod det, framför allt inte Ernst. Lite som när Anna Book lanserades som artist, det var ingen som förstod att det var ett skämt heller, allra minst Anna.

Som den mobbade krake Ernst är, så har han behövt en tillflykt, en säker plats. Som så ofta blev denna plats “goda böcker”. Onda böcker vågar Ernst inte läsa. Och nu när han fått chansen att bygga en egen liten Ernst-värld i tv, kan han inte hejda sig. Att laga mat i köket är väl kanske en grundtanke kan man tro, men om man är som Ernst och saknar vänner och dessutom troligtvis ändå bara mikrar burkravioli till frukost, lunch och middag måste man naturligtvis klämma in två, tre bokhörnor i köket för att man över huvud taget skall våga sig dit.

I något av Ernst-programmen är det ett intvingat samtal mellan Ernst och de han byggt någonting åt i slutet. Jag har aldrig sett en så obekvämt kallprat, trots att man inte hör vad de säger förstår man ju att Ernst ligger och snyftar under bordet så fort eftertexterna rullat bort. Han har det inte lätt.

Ok, ok, varför bryr jag mig om att skriva om Ernst då? Jo, jag läste precis någon annanstans Ernsts musiksmak.

“Det skall vara Braveheart-stämning på toa (och nu pratar han inte om Nas kassa weed-carriers utan om Mel-Saddams skotteepos), och Sting är perfekt att hacka lök till.”

Lyssnar man på musik (eller Sting, men ändå) för att underlätta sitt lökhackande förtjänar man onekligen ytterligare 30 års mobbing. Pang.