Ernst Kirchsteiger gillar att bygga hörnor att krypa upp i och läsa en god bok. De förvånansvärt vältaliga gånger jag utsatts för programmet Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn) har han alltid pratat om att man kan krypa upp där, in där eller under där och läsa en god bok. Det spelar ingen roll vad han kan tänkas bygga.
“Här i sovrummet har jag byggt in en härlig hängmatta, perfekt att krypa upp i och läsa en god bok…”
“Här i köket har jag inrett en liten kuddhörna, perfekt att slå sig ner i och läsa en god bok…”
“Här i vardagsrummet har vi ställt en jättemysig soffgrupp, där man kan äta, titta på tv, eller varför inte läsa en god bok?”
“Här i toaletten har jag lagt in ett liggunderlag under avloppsrören där man kan klämma sig in och läsa en god bok…”
Tja, ni förstår hur det låter. Han gillar att läsa goda böcker.
Ernst har tydligen varit brutalt tokmobbad genom hela sin uppväxt. Det började med att treåringarna på dagis döpte honom varje morgon i gårdagens blöjbyten och fortsatte via nålar på stolarna i lågstadiet, wedgies i mellanstadiet, ren utfrysning i högstadiet och gymnasiet, till att någon, som ett elakt skämt, satte honom som programledare för Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn). Det skämtet var dock inte så lyckat, för det var tydligen inte så många som förstod det, framför allt inte Ernst. Lite som när Anna Book lanserades som artist, det var ingen som förstod att det var ett skämt heller, allra minst Anna.
Som den mobbade krake Ernst är, så har han behövt en tillflykt, en säker plats. Som så ofta blev denna plats “goda böcker”. Onda böcker vågar Ernst inte läsa. Och nu när han fått chansen att bygga en egen liten Ernst-värld i tv, kan han inte hejda sig. Att laga mat i köket är väl kanske en grundtanke kan man tro, men om man är som Ernst och saknar vänner och dessutom troligtvis ändå bara mikrar burkravioli till frukost, lunch och middag måste man naturligtvis klämma in två, tre bokhörnor i köket för att man över huvud taget skall våga sig dit.
I något av Ernst-programmen är det ett intvingat samtal mellan Ernst och de han byggt någonting åt i slutet. Jag har aldrig sett en så obekvämt kallprat, trots att man inte hör vad de säger förstår man ju att Ernst ligger och snyftar under bordet så fort eftertexterna rullat bort. Han har det inte lätt.
Ok, ok, varför bryr jag mig om att skriva om Ernst då? Jo, jag läste precis någon annanstans Ernsts musiksmak.
“Det skall vara Braveheart-stämning på toa (och nu pratar han inte om Nas kassa weed-carriers utan om Mel-Saddams skotteepos), och Sting är perfekt att hacka lök till.”
Lyssnar man på musik (eller Sting, men ändå) för att underlätta sitt lökhackande förtjänar man onekligen ytterligare 30 års mobbing. Pang.
