Category: Porr

Köttbedrägelser! Nu såg jag inte programmet i fråga, men jag kan tänka mig att det gick till ungefär såhär:

Janne Josefsson spänner ögonen i kameran, ser lite trött och besviken ut, och säger någonting i stil med det här:

“Vanliga matbutiker försöker lura dig att köpa – håll i dig nu – gammalt kött. Flera dagar gammalt. Kanske veckor? År? Och det är inte Eldorado-pytt-i-pannan eller de frusna köttbullarna vi pratar om, utan den färska köttfärsen! Ska det vara så? Något som du, och hela Sverige, köper minst två paket av i veckan. I snitt äter en vanlig svensk familj tolv kilo köttfärs i veckan – hur kan Ica, som så många håller som ett andra vardagsrum, en instutition liknande den trygga famn ett vuxendagis skulle innebära, våga mixtra med detta? Jo, det ska vi visa dig. Med hjälp av Dold Kamera har jag, Janne Josefsson, slagit ett slag för er vanliga människor.”

Klipp till kamerasvep som visar en stor Ica Maxi-byggnad. Janne Josefssons voice-over berättar något om förhållandena, och sen får vi se bilder filmade med Dold Kamera som bekräftar det Janne Josefsson precis sagt.

Klipp. En stund senare i programmet är det naturligtvis dags att ställa olika människor till svars för detta rättshaveri. Nån stackare som släppt in Janne Josefsson alldeles för långt in på kontoret svarar undvikande en stund på flertalet “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”

För maximerad effekt vill Janne Josefsson ställa någon som är i alla fall någorlunda bekant för dig, vanliga människa, mot väggen på ett eller annat sätt. Eftersom Ica-butikschefer sällan är särskilt publika, vänder han sig i det här fallet till Hans Mosesson, alltså Ica-Stig. Ica-Stig tycker naturligtvis att det är skamligt, upprörande, och så vidare. Självklart gör han det, och det spelar nog ingen roll hur många gånger Janne Josefsson säger “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”, Ica-Stig är precis som du, vanliga människa, och vill inte äta ruttet kött han heller. Det är bara det att han är i tv ibland.
Summa summarum, Ica är ena elakingar som försöker skinna den vanliga människan, du, och din farmor, på snikna kronor och ören genom att förlänga utgångsdatumen på kött. Janne Josefsson tittar in i kameran och säger några bistra slutord. “Ska det vara såhär? Chatta med Ica-ledningen efter programmet.”

Och sedan så följer en mediadebatt i ett par dagar efteråt, om “Köttskandalen” eller något liknande smaskigt kvällstidningsrubricerat. Ica lovar botgörning, folk slutar handla rea-köttfärs ett tag och sen glömmer vi bort alltihopa och koncentrerar oss på nästa misshandlade mobboffer eller liknande som tas upp i Kalla Fakta. Som sig bör.

Frågan är bara var offren finns i köttfärsfallet? Är det många som köper köttfärs utan att kolla om den är grå först? Och om man nu gör det, är det i så fall vanligt att man tar med sig sin gråa köttfärs hem, för att lägga upp den lite vackert på en tallrik, hälla över en rå äggula och servera det som råbiff, för att som avslutning på kvällen kaskadspy vardagsrummet ljuslila?

2002 döms Pimp C till 8 års fängelse eftersom han missat att fullfölja sin samhällstjänst, en påföljd av en tidigare dom för grov misshandel. Han släpps villkorligt slutet av 2005. Bun B, kompanjon och vapenbroder och andreman i Underground Kingz, har minst sagt hållt ställningarna under tiden då Pimp C suttit inspärrad, med en outtröttlig kampanj för hans frigivelse – förutom att namedroppa honom i stort sett i varje låt Bun spelar in under tiden, pågår samtidigt försäljning av allt möjligt krimskrams i Pimp Cs namn. Han kommer ut till en helt annan verklighet än den han lämnade nästan 4 år tidigare. Debutskivan, Sweet James Jones Stories, som släpptes när han fortfarande satt i fängelse, sålde nästan ingenting. Uppföljaren, Pimpalation, når guldstatus i USA och toppar som nummer tre på Billboardlistan. Tillsammans med Bun släpper han 2007 den självbetitlade gruppskivan Underground Kingz, som når förstaplatsen och just nu bara är småsmulor från platina. I lördags uppträdde han med Too $hort på House Of Blues. Igår dog han.

Jag ber om ursökt för den töntiga slutklämmen i ovanstående paragraf, men jag gissar att det är ganska obligatoriskt att försöka sig på den typen av journalistisk slaskdramatik om man skall skriva nån slags dödsruna. Jag skall dock bespara er från den andra klichén i sammanhanget, nämligen att man har varit ett fan sedan blöjdagar och att ingen annan har förstått storheten förrän nu. För det har jag inte.

Min första egentliga kontakt med sydstatshiphop var No Limit Records-vågen, då Master P annonserade med två helsidor i The Source fyllda med obskyra omslag på artister jag aldrig hört talas om och stoltserade “This is our roster for 1998 – what’s yours?”.

Först förstod jag inte huruvida det var äkta omslag, eller om det var skämtomslag, men allt eftersom fler och fler av dem inte bara låg där mitt i tidningen utan också stod i min skivhylla insåg jag att det fanns en hel värld av hiphop som varken DJ Premier, DJ Muggs eller Dr. Dre hade producerat. Master Ps Ghetto D från 1997 är fortfarande en av mina stoltaste ägodelar, trots att han är en ganska rutten rappare och skivan är långt ifrån helgjuten. Bland annat så har den den fascinerande egenskapen att ha rätt högt andrahandsvärde, trots att den sålt flera gånger platina. Detta för att den sålde på kassettband i så stor utsträckning att de flesta exemplaren nu är sönderspelade sedan länge, samtidigt som den har gått ur tryck.

Lite senare lyckades jag naturligtvis vidga vyerna en aning (Cash Money Records började konkurrera på riktigt, och tillslut ta över genren syntbaserad hiphop med diamanter på skivomslagen). När No Limit föll, var man tvungen att leta annorstädes för sin dagliga fix. Efter ett par förvirrade månader där jag testade allt från svensk hiphop till anticon-mongon (jag skäms än idag) återupptäckte jag Texas, i synnerhet DJ Screw och Guerilla Maab.
Men vad har det att göra med Pimp C då? undrar du naturligtvis. Jo, det ska jag tala om för dig.

De kommande dagarna lär det pumpas ut texter om UGK och Pimp Cs roller som grunden till sydstatsrappen, och hur mycket de har betytt och så vidare. Det kan säkert stämma för några få, men jag misstänker att de flesta (i Sverige that is!) upptäckte tidlösa UGK via betydligt mer temporära källor som, tja, Silkk The Shokker. UGK har inte betytt någonting för mitt lyssnande på sydstatshiphop, eller på hiphop över huvud taget. Den vägen var så oerhörd insparkad när jag väl snubblade över “Best of UGK, Chopped & Screwed” och för första gången hörde Pimpin’ Aint No Illusion.
Ok, men vafan har det med Pimp Cs bortgång att göra då? undrar du naturligtvis nu. Jo, det ska jag tala om för dig.

När nyheten nådde mig igår, blev jag rätt ställd. Den tog mig mycket tyngre än vad jag tyckte att den borde göra – jag menar, Pimp C är ändå ett förhållandevis nytt flimmerhår i mina musiklungor, och varför skulle just det spela någon roll för hela apparaten när jag ändå röker bort flimmerhår i stadig takt? Varför blev det svårt att andas nu?

Det handlar, såklart om musiken. Jag har inte lockats till UGK av glansiga tidningsartiklar, skivomslag eller snygga musikvideos. Det handlar inte om flådiga gästartister, producentnamn eller marknadsföringsbudgetar. Det enda som har fått mig att spela skiten är just skiten. Och att Pimp C råkar ha lagt ner blod, svett, tårar och jag vet inte vad för andra kroppsvätskor i musiken för att lyckas förmedla det han gör – det råkar vara en jävligt bekväm bonusinformation. Jag är inte liten och lyssnar på enbart attityd längre. UGK är grown ass music. Och Pimp C var en grown ass man. Som dog alldeles för ung.

BONUS: Jag har lagt upp några låtar, som alla får representera olika sidor av Pimp C, på soullounge.blogspot.com.

Shit vad sjukt.

En av de män som bär epitetet “Porrkungen”, Berth Milton Jr., har genom aktiehandel köpt delar av en av Sveriges största idrottsklubbar. Det är för mig oklart huruvida det bara handlar om AIK Fotboll, eller om det är hela idrottsorganisationen som köpts. Det verkar i vilket fall som helst röra sig om uppköp med hjälp av medel från hans privata (ursäkta ordvalet) förmögenhet och inte porrföretagets, även om det kan vara klurigt att skilja de tu.

Berth vill i alla fall göra upp med huliganismen (hur länge har det varit en -ism?), och det är ju bra, för folk som slåss med varandra är dåligt i allmänhet. I och med hans egenskaper som Porrkung, menar han, kommer “snorungarna” att lyssna på honom. På något sätt är det ju underhållande att en person som byggt en förmögenhet på att ärva sin pappas porrimperium faktiskt själv visar sig tro på schablonbilden av att porrkonsumtion leder till våldsbenägenheter. Själv tror jag lika mycket på det som jag tror att folks beteendemönster går att spåra i raka led till musiksmak, tv-spelande eller matvanor. Eventuellt kan jag köpa att folk som går igång på att våldta folk också går igång på våldsporr, eller att folk som går igång på att röka bort sig också gillar Cypress Hill, men det är enkelriktat. Jag tror inte du blir inte skuldsatt upp till öronen av att titta på Lyxfällan.

Hur Berth skall få bukt med problemet vet vi inte än, men jag gissar på att han startar en facebook-grupp vilken minut som helst.

Vaknar med ett ryck. Ett svettig, spegelblank hinna av panik täcker hela min kropp, täcket ligger som en strypt kattunge ihopvirad bredvid mig. En känsla av äckel, avgrund och död sköljer över mig, och vill inte försvinna. Det luktar ruttet, det stinker, mina ögon tåras och det är svårt att andas. Kväljningarna blandas med den metalliska blodsmaken i munnen, det är klibbigt, instängt.

Jag försöker återfå greppet om verkligheten, grabbar tag i sängkanten så att rummet slutar snurra. Det var bara en mardröm.

Jag har drömt om Eskilstunabandet Kent.

Jag har duschat 8 gånger sedan jag klev upp men jag kan inte tvätta bort smutsen.

1.

I dagens Dagens Nyheter ägnar sig Kulturdelen år att hylla och informera om Doris Lessing. Hon har vunnit Nobelpriset i litteratur, och redan på förstasidan av huvuddelen framgår det att hon gjorde det för att hon är tjej – “Priset många kvinnor har väntat på.”

Vidare i tidningen kan man välja att läsa 6 artiklar, varav 4 är helt skrivna av kvinnliga journalister – en av Cecilia Jacobsson som handlar om att DN mötte henne redan 1998, en av Schottenius som handlar om att hennes kön talat emot henne som pristagare (vilket, av statistiken att döma, är helt rimligt), en av Sigrid Combüchen som handlar förvånansvärt mycket om att hon gillar katter och en fjärde som jag just nu inte hittar i nätupplagan – en är av Jonas Tenthe och handlar mest om att han gillar Science Fiction och en är ett samarbete mellan Jens Littorin, Carl Cato och Sara Ullman. Alltså är 5 av 6 artiklar om ämnet skrivna helt eller delvis av kvinnor. Hur skall man tolka det? DN hjälper en lite på traven genom att låta omvärlden kommentera, av de som uttalar sig direkt i DN är 6 av 7 kvinnor.

2.

Efter den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen gick en av festdeltagarna hem och startade en grupp på Facebook. För detta får han mediatäckning över hela nationen. Det är ett hedersvärt initiativ, men hade inte han gjort det så hade någon annan gjort det. Någon annan har säkert gjort det, men utan kontakter i massmedia.

Hylla de som faktiskt gör nåt på riktigt, som till exempel stoppar bråk, stoppar sig själva, slutar slåss, mäklar fred, föregår med gott exempel – fritidsledare som gör sitt jobb, föräldrar som tar sitt ansvar, kompisar som vågar säga ifrån.

Vad är förövrigt grejen med underbetts-minen hos unga överklassare? Varför pressa fram det man säger genom att spänna käken istället för att artikulera? Ja, se dagens ungdom.

Själv är jag ju naturligtvis ett ypperligt välskapt exempel på en skötsam människa, med hög moralisk framtoning, ett ärligt och korrekt bemötande och självklart en, som synes, ytterst ödmjuk personlighet. Tyvärr är jag född som man, vilket innebär att jag än på ett tag inte kommer få nöjet att uttrycka mig med frasen

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag kvinna (ja, naturligtvis man i mitt fall).”

Varför man nu skulle vilja skylta med vilken halva av den mänskliga befolkningen man är del av som främsta egenskap kan kanske tyckas oklar, men det är inte så konstigt. Manligheten, min halva, har ju som de flesta ändå är överrens om haft ett någorlunda ogrundat maktövertag de senaste millennierna. Och då framförallt Den Vita Mannen, som ligger bakom de flesta orättvisor här i världen, från svält till slaveri till hålen i ozon-lagret till foppa-tofflan. Proud member right here, yo. Och att visa att man tillhör den andra sidan, the good guys, verkar ju vara en ganska bra utgångspunkt för mycket. Ändå är det sällan man hör någon säga saker i stil med

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag mörkhyad.”

Någonstans kom vi (jag är osäker här på om det var vi De Vita Männen, eller vi Den Vita Allmänheten) överrens om att det inte är någon skillnad på folk med olika hudfärger, i alla fall de som kommit sig upp en liten bit på karriärsstegen. Där blir man diskriminerad av Den Vita Mannen av någon annan, oklar och svårare, anledning. Även om man kanske skulle kunna tro att det även här vore en poäng att visa att man tillhör the good guys.

Jag börjar dock tvivla på att vi, medlemmarna i Den Vita Mannen, har så mycket tid kvar här som herrar på täppen. Det verkar nämligen som en alldeles för stor del av oss är totalt jävla dumma i huvudet, vare sig de är stureplansprofiler eller 15-åringar, vilket gör det lite klurigt att styra skutan ordentligt.

Våra unga företrädare för Den Vita Mannen, som ju är vårat ansikte utåt, verkar för tillfället ha fullt upp med att bekräfta de föreställningar som finns om dem – känslokalla svin som är för egocentrerade för att märka vad som sker omkring dem, eller hur deras egen ignorans förstör allt det som ligger framför deras fötter.

För min egen del är det ju ganska tråkigt, men jag tror ändå att ett maktskifte kan vara behövligt. Dels för att jag är precis lika säker på att Den Vita Kvinnan är precis lika maktfullkomlig och förr eller senare kommer agera precis lika korrumperat som Den Vita Mannen gjort tills nu, vilket i slutändan kommer innebära att även den maktordningen kommer rasera och någon annan kommer få ta över. Och dels för att jag faktiskt skulle vilja kunna definiera mig själv som “förvisso nånslags arbetare, men framförallt man!“ utan att det låter som om jag har Tintin-frilla, snusläpp och prenumererar på Slitz.

Nu ska jag slå in en öppen dörr här, så om det är någonting du har problem med, eller förväntar dig något slags djupare analysarbete, så gör jag dig troligtvis besviken.

Ämnesvalet är knappast nyskapande, vinkeln är knappast orginell och relevansen är nog inte särskilt hög den heller. Kort och gott, nyhetsvärdet kan nog konstateras vara stendött.

Anyhoo, det handlar om “Fergie“. Och inte hertiginnan av York, vilket kanske ändå skulle kunna vara ett något överraskande ämnesval, utan allas favoritbyxvätare i Black Eyed Peas (“Fergie kissar på sig” är fortfarande en av de vanligaste google-sökningarna som folk hittar hit på).

Det finns tydligen ett behov av någonslags historieundervisning här – det verkar chockerande nog som om allmänheten inte är tillräckligt utbildade i hur det egentligen gick till när Fergie blev en del av gruppen Black Eyed Peas.

Deras tidigare självklare ledstjärna och frontfigur var ju, vilket även novisen skulle kunna ana, Will.I.Am – en rappare som i sin nutida scenutstyrsel till och med får Andre 3000 att utsrtåla lika mycket hardcore som en statist i en Wu-video från 1996.

Will och de andra mupparna hade startade BEP redan när de gick på dagis (…även om gruppen hette nånting med Tribe från början, och var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med A Tribe Called Quest. Förövrigt kallades ju T.I. för Tip innan han blev signad, men var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med ATCQ-medlemmen Q-Tips namn… Hur kommer det sig att just den ryggsäckskonstellationen har ett sådant namnföreträdande? Hur som helst…). Efter ett par år av mediokert framgångsrika singelsläpp (Joints & Jams, Weekends, Request Line) och album, fann de sig plötsligt sittandes hos någon slags boss på Interscope.

“Tja, grabbar. Så här är det va… Jag ska lägga korten på bordet, va.” sade bossen. “Ni säljer förjävla dåligt, va. Enkelt uttryckt, vi vill inte släppa er conscious-gödsel längre. Vi vill släppa hits, va. Fattar ni?”

“Njaää…” sade Apl.Dot.Plutt, Will.I.Am. och indianen tveksamt. “Måste vi bli lika independent som vår image, menar du?”

“Nja, grabbar, vi har liksom tänkt såhär…” fortsatte bossen. “Ni ser ju förjävla lustiga ut, va. Jag menar kolla, ni har en rappare som har skojiga hattar på sig, en indian och en till snubbe som man skulle kunna branda som bush-neger. Fattar ni? Värsta multikulti-grejen!”

“Ok…” trevade de tre musikanterna, osäkra på varthän det här samtalet egentligen barkade.

“Alltså, multikulti säljer ju inte. Det vet vi ju” sade bossen. “Men vi satte oss, vi som bestämmer på det här bygget, va, tillsammans med några imagekonsulter och en A&R. Vi kom på en jävligt skön pryl, va!” (Konstpaus.) “Helt enkelt, vi slänger in en vit tjej i gruppen! Då kommer vi nå varenda liten fjortonåring, tjejerna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, sån där vill jag bli när jag blir stor!’ och grabbarna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, en sån där vill jag sätta på när jag blir stor!’… Hänger ni med?”

“Eh…” svarade Will, medan de andra två satt tysta och funderade. “Vad blir vår roll, menar du?”

“Joru, det ska jag tala om för dig! Ni får ju stå för musiken såklart. Dessutom kan ni få rappa lite och dansa i bakgrunden, värsta grejen! Vi tror stenhårt på det här, ni ger henne musikcred nog att vara artist, och hon ger er lite tits and ass så ni börjar sälja!”

De tre såg på varandra. Skulle de verkligen kunna släppa in en vit böna i gruppen? Bossen, som förstod deras kval, tittade lugnt på dem och sa:

“Såhär är det grabbar. Vi gillar er. Men om ni säger nej åker ni ut på gatan. Säger ni ja, så kommer ni kunna lura hela musikvärlden!”

Så blev trion en kvartett. Och succén väntade, som vi redan vet, runt hörnet – men vägen dit var inte kantad av rosor.

För det första hade skivbolaget precis gjort sig av med alla överblivna tjejer-som-skulle-kunna-sälja-skivor-om-de-får-en-image-av-någon, eftersom de precis lanserat gruppen Pussycat Dolls. Därav gjorde de helt enkelt som så, att de klev ut från kontoret på det stora skivbolaget och ner på gatan utanför. Där plockade de upp första bästa metadon-offer, borstade av henne, skådade henne och sade likt de som hittade tjuren Ferdinand: “Henne skall vi ha!”

När de väl duschat, borstat, skrubbat, skalat, fodrat, torkat, slipat och putsat henne uppdagades nästa problem. Naturligtvis kunde hon inte sjunga. Dessvärre var det så illa att inte ens en autotuner hjälpte. Men eftersom man ändå hittills satsat såpass mycket på att få det här projektet i land, och det snart, så bestämde man sig sonika för att släppa en singel ändå. Eftersom Justin Timberlake redan hade kallats in för att skriva refrängen och melodin till förstasingeln, beslöt man helt enkelt att låta honom sjunga den också.

“Den bögjäveln sjunger ju som en tolvårig flicka,” sade bossen, “så det lär inte vara många som fattar det ändå!” Where is the Love?

Efter det så har det släppts en hel drös enerverande singlar, och det skulle förvåna mig om Fergie sjunger på någon av dem. Inte för att någon bryr sig något särskilt om det, men hur kommer det sig att ingen märker att hon ser ut som om någon byggt hennes ansikte av en gargoyle?

Nu har både 50 Cents och Kanye Wests nya album läckt i snusk-versioner, lagom dryga veckan innan den stora releaseduellen som av någon anledning fascinerar folk världen över. Det kan vara årets mest överdrivna förväntan – ingen av dem kan rappa, Kanye för att han är en producent med hybris och Fiddy för att han har blivit skjuten i munnen.

Vad folk intresserar sig för är ju naturligtvis inte vilken skiva som är bäst – utan vilken som kommer sälja mest. Och, som Master P en gång förklarade för Snoop – The game is to be sold, not to be told – är det ju också det enda rätta.

Båda släpper de sin tredje skiva, Kanye släpper Graduation, vilket väl ska vara någon slags metafor för att han går ut rap-skolan eller nåt. På det hela är det en ganska ljummen skiva, T-Pain dödar som vanligt på Good Life och Jeezy bevisar att hans adlibs är något av det största som hänt hiphopen sen, jag vet inte, Biggie blev skjuten? Men annars är det rätt trist.

Fiddy släpper, som en uppföljare på The Massacre, The Mediocre. Eller som det står på konvolutet, Curtis. Curtis var vad Cam’Ron började kalla 50 för när de hade sandkastning mot varandra, och vad som hänt med Cam’Ron sen dess är det nog ingen som riktigt har någon koll på, men det är uppenbart att Curtis fastnade lite i sitt öknamn. Vilket, i alla fall i min bok, gjorde Cam’Ron till en överraskande vinnare. Skivan Curtis, däremot, är tråkig. 50 framstår mest som en kärlekskrank kille som tar tjejbaciller som försvar. Men de flesta låtarna handlar om att han vill knulla. Mary J Blige gör ett fint inhopp, det är roligt, och Eminem lyckas producera en låt som inte låter som en tråkig låt, det är roligt. Dr Dre misslyckas med att göra ett Timbaland-beat, och bevisar väl mest att han faktiskt är kass nu för tiden (The Game lyckades ju till exempel prestera en hel skiva med bättre Dre-beats trots att Dre inte varit i närheten av mixerbordet). Och, ärligt talat, om man som huvudartist lyckas bli outshinad av Tony Yayo på egen skiva borde man kanske tänka över sin motivation till att göra skivor över huvud taget.

Kanye gör allt han kan för att nå ut till en bredare publik. Hiphopsmurfen är avsatt, och istället böjer han sig ännu djupare för all världens hipsterbloggare (han tog några försiktiga steg även i början av karriären, som att ha LV-ryggsäck och klä sig som folk som spelar golf). Inte nog med mixtapet som släpptes gratis som mp3:or där han tydligen rappar över Kan du vissla Johanna? med nåt svenskt one-hit-wonder-band, han samplar dessutom Daft Punk (en gest som först togs emot som en enorm provokation, men sedan accepterades; Harder, Better, Faster, Stronger är hipstervärldens motsvarighet till Greasemedleyt och när DJ:n till slut lägger på den låten blir alla blöta i byxorna).

Häri ligger Kanyes problem. Han har omfamnat wiggerkulturen från fel håll. Han sträcker ut handen mot dem som faktiskt lyssnar på musiken, och gör sig själv till en av oss. Kanye, your homeboy wigger, liksom. Förutom hans nästan obehagliga dragning till europeiska musiker (vafan, Cold Play? – Ja, jag vet att Jay-Z också fuckade med honom, men han är i min värld pensionerad så det skiter jag i) så exemplifieras det kanske tydligast när han gästspelar i alla wiggers och hipsters favoritserie, Entourage. Det är inte bara så att han dyker upp i en liten cameo, utan han hälsar dessutom på världens kanske enda wigger som också lyckas vara cool – Turtle. Turtle är nämligen så misslyckad att han skiter i det, och det är den attityden alla wiggers (som ju måste vara misslyckade på nåt plan, i och med den längtan det ligger i själva uttrycket) önskar att de hade. Där sitter man, och säger “Va? Hur fan känner Turtle Kanye?” medans man egentligen tänker “Ã…fan, Turtle känner Kanye, då skulle jag ju också kunna känna Kanye… Eller?”. Sen sätter T-Pain igång och sjunger om det goda livet.

Curtis, å andra sidan, omfamnar den andra formen av wiggerkultur – genom att utmåla sig själv som den stora, stygga, svarta mannen. Han behöver bara vara 50 Cent och “the germans will love it!”. Faktum är att han nog har fördelen här – om det är några i den här världen som fortfarande köper cd-skivor, så är det nog tyska wiggers utan självironi.

Sist det debatterades om kultur, alltså den sortens kultur som oftast kostar en liten slant, som troligtvis kräver åtminstone en gymnasieutbildning som inte var direkt yrkesorienterad och som få människor egentligen förstår att de inte förstår, var jag lite sent ute (även om jag har för mig att jag nämnde det hastigt).Då handlade det mest om finkultur versus fulkultur, även om folk gjorde sitt bästa för att undvika det senare ordet.

ODD at Large, det lilla hipstermagasinet för inbördes beundran, lanserade med dunder och brak ordet skarpkultur. Vad det egentigen betydde lyckades väl aldrig riktigt sprida sig, trots ett högtravande manifest och flertalet referenser till begreppet i tidningen. Eftersom det knappt är någon annan än redaktionsmedlemmarna som egentligen läser tidningen är det kanske inte så konstigt heller, men för att summera begreppet kan man väl säga något i stil med:

“Vi känner att vi också vill klassas som intellektuella, trots att vi gillar Mcdonalds, oversize-mode och The Fanny Pack. Och eftersom vi läst Dostojevskij, vilket man kanske kan klassa som fint, så låtsas vi att vår skräpkultur blir mer accepterad om vi döper om den.”

Rädslan för att man, trots 120 universitetspoäng i olika former av onödigt vetande, fortfarande inte förstått vad som får Horace Engdahl att komma för tidigt, måste vara fruktansvärd. (Att Horace ständigt får symbolisera den svårare och kanske mer sofistikerade sidan av kulturen, i egenskap av att offentliggöra finkulturens motsvarighet till Vattenfestivalen varje år – Nobelpriset i litteratur – säger väl ganska mycket…) Att annars gå till såna extremer för att skärma sig från att man faktiskt tycker om någonting som andra, typ bönder och ensamstående mammor, kan förstå, verkar ju aningen drastiskt.

Men debatten som pågår just nu, i fågel-, fisk- och mittemellankulturens Sverige, är den om Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Tydligen har Maja namngivit tidigare chefer, kulturpersonligheter och annat löst folk i inte särskilt smickrande ordalag. Något sådant är naturligtvis bara att applådera, dels för att det är en skön pryl att rucka folks trygghetsuppfattningar, men mest för den omdelbara PR-effekten av det hela. Jag menar, jag har inte läst ett ord men ändå skrivit ett hundratal hittills om spektaklet, bara en sån sak!

Björn Ranelid pekas ut som en person som diskuterar urinvanor, och blir bevisligen så förbannad att han drar ner den v-ringade t-shirten ända ner till naveln. Samtalet i fråga har enligt Expressen handlat om flickor som inte vågar gå på snuskiga skoltoaletter. Detta var ju naturligtvis ett manschauvinistiskt övergrepp (för att män inte får diskutera skolflickor? Jag var inte där, jag vet inte, men jag litar på Maja).

Det finns två saker med den här debatten som inte går ihop.

Dels den öppenbara: diskussionen handlar inte om kultur utan om jämställdhet, även om den som vanligt hamnar i män-är-djur-träsket, och på då sätt förlorar all möjlighet att fånga upp för begreppet tidigare icke frälsta.

Men också den mindre tydliga, och det är försöken till att förklä det hela till nånting som handlar om Kultur. Männen (och kanske ett par kvinnor?) som är bovarna i historien målas ut som Kulturmaffian. Till viss del handlar boken också om camorran (italiensk maffiaförgrening) i Neapel. Att en sån smal och liten grupp människor tillåts hålla ankdamm i såpass stort utrymme är rätt underligt. Framförallt eftersom de allra flesta människor egentligen skiter totalt i om Håkan Jaensson tog nån på personalfesten på tuttarna – man känner ju inte (knappt ens till) killen i fråga. Men det finns någonting enormt kittlande i att kunna relatera till den här lilla lilla gruppen.

För någonstans har vi alla skrivit under att deras defintion av kultur är den som stämmer, även om kultur egentligen betyder “odling” och Kulturmaffian inte styr någonting över huvud taget som egentligen intresserar. Det gör däremot den riktiga maffian, det är därför man betalar 150 kronor för inträde när man går ut och rullar hatt, och det är därför ett ställe som Grabbarnas fortfarande kan stå kvar.