Category: Konst

På senare tid har jag fascinerats av studiopublik. Till exempel hjälper den en att förstå, kanske inte varför, men i alla fall när 2 And A Half Men är roligt. Och det är ju bekvämt, så man inte gör bort sig när man sitter där i soffan. Det vore ju pinsamt om de två dagar gamla ostbågarna som är ens enda sällskap skulle komma på en att skratta vid fel tillfälle.

Men framförallt blir jag intresserad och nyfiken eftersom alla är så “på gång”; har så trevligt och skrattar så gott tillsammans. Åt Idol, Bingolotto, Svensson Svensson, Ellen DeGeneres. Publiken skrattar och skojar och applåderar. Tittar leende mot varandra och uppskattande mot programledaren. Och när nästa punkt på programordningen dyker upp, då brister hela publiken ut i extas, åh så roligt, nu kommer Alexandra Dahlström! Hon som var lebben i Fucking Åmål, jag har hört att hon bor i Italien nu för tiden! Gud så spännande, undrar vad hon ska välja för musikvideo!

Hur går det egentligen till? Vad är det som får folk att bli lyriska för att Peter Jihde ska vara nästa gäst på Tack gode gud?

En gång för länge sedan var jag del av en studiopublik till inspelningen av ett par avsnitt av Lingo. Fantastiskt kul, man skulle få vara med i TV, hade någon sagt. Finskjortan på, tuffaste frisyren, bästa byxorna.

Lingo var ett spelprogram på tv4, som var en skitzofren blandning av lotto, bingo och alfapet, ungefär. Deltagarna var i grupper om två och man tävlade i olika delmoment. En nevrotisk Martin Örnroth ledde programmet och eftersom själva tävlingsmomentet tog lite olika lång tid beroende på hur kassa de tävlande var, så spelade man in två varianter av det “spontana” försnacket. En kortare variant där Martin välkomnade deltagarna och de tackade för att de fick komma, och något kort mer personligt i stil med att det ju var jättelustigt att de kom från just Ytterbodalund för där hade ju Martin faktiskt varit en gång. Sen en längre variant där den fascinerande historien om Ytterbodalund utvecklades ytterligare och man till exempel fick reda på att deltagaren Öjvind (vi kan kalla honom för Öjvind, det hette han troligtvis inte men det är ju ett roligt namn) minsann hade vuxit upp där och att hans föräldrar egentligen var lite för nära släkt för att få gifta sig.

Själva tävlingsmomentet var dock bara en inspelning, så för att det skulle fungera klippmässigt var man tvungen att spela upp publikens inspelade fnitter, hurrarop och handklapp från föregående tävlingsmoment för att det skulle verka som att det minsann gick undan. Programmet i sig var väl 25 minuter långt i slutändan, men det tog vad det i alla fall kändes som en vecka att spela in.

Eftersom jag var liten och oerfaren när detta begav sig, så visste jag inte riktigt hur man förväntades bete sig som studiopublik sedan tidigare. Vi dirigerades av någon slags publikuppvärmare, och när denne kom in och förklarade att vi skulle ha roligt tillsammans, så tänkte jag att det var väl bäst att vi har just roligt.

“Okej allihopa, då kör vi från sist… Var beredda och applådera alldeles strax!”

Det inspelade skrattet från tidigare inspelning rullar igång, och det är dags för oss som ny studiopublik att ta över. Folk applåderar lydigt, och låter precis som det förväntas. Roligt skulle vi ju ha, tänker jag, och vrålar ut “HAHAHAHAHA”. Mina bänkkamrater tittar lite konstigt på mig, men ingen annars reagerar nämnvärt. Martin ler mot publiken och tittar på sina små fyrkantiga lappar, ler mot Öjvind och säger att “…jamen det var ju tokigt du! Är ni beredda att spela Lingo?!” varpå en singaturmelodi rullar igång.

Någon månad senare sitter jag hemma en eftermiddag, och har luskat ut att det borde vara idag som avsnittet jag var publik borde sändas. Spännande, undrar om man ser mig i tv?

Jag syntes inte i tv-rutan. Däremot hördes ett högt, ljust, prepubertalt garv skära igenom publiksorlet en tredjedel in i programmet. En seger på sitt sätt.

“Stureplansprofilerna” förklaras först oskyldiga i tingsrätten sedan skyldiga i hovrätten

Kommentarer i stil med “Hurru, är det inte dags att uppdatera Konst eller Porr snart?” har attackerat mig via både digitala och analoga omvägar på sista tiden. På fester har vilket oskyldigt samtalsämne som helst plötsligt förvandlats till “Öh, du, jag hörde att det var du som skrev den där bloggen förresten…”. Uppmaningar om en raskare inläggstakt är snart lika frekventa som nigeriabrev i inboxen. Mitt msn messenger dränks i tiggerier – trots att jag ständigt är “Ute på lunch”. Småbarnsföräldrar sträcker sina nyutklämda avkommor åt mig i hopp om välsignelse. Jag är ingen maskin, människor! Tankekraften bakom ett inlägg här på bloggen skulle kunna driva ett större elaggregat i månader bara man listade ut hur man skulle kunna omvandla energin på rätt sätt. Men nu tänkte jag hur som helst lägga startskottet för en ny och spännande serie här: 2007 års viktigaste händelser. Målsättningen för detta är ganska enkel, det skall vara ett återkommande tema i åtminstone en tre inlägg eller så där jag tar upp de saker som faktiskt förändrade världen under året som snart har gått. Det här är del 1, och den handlar om “Stureplansprofilerna” som först förklaras oskyldiga i tingsrätten och sedan skyldiga i hovrätten.

Jag såg nyligen en film som heter “Superbad”. Den handlade mest om penis. I bildformat eller i instängt amerikanskt 18-årskomplex gör det samma, mycket penis var det. Och en del fyndig dialog. Michael Cera, som alltså är George Michael från i tv-serien Arrested Developement och Michael på clarkandmichael.com spelar en av två nördar som vill knulla med respektive snygg tjej (som i standard filmmanér är way-out-of-their-league) innan de går ut high school. Eftersom det är en high school-/collegefilm så kretsar en stor del av filmens handling kring en fest som får representera kulmen på karaktärernas varierade skolgångserfarenhet. Mobbarna ska lära sig sin läxa, fula men snälla killen ska få ligga lite, vänskapsband skall brytas och knytas och så vidare. På denna festen super sig Michaels kärleksobjekt närmare apstadiet för att sedan dra med honom upp till rummet och där hon helt enkelt har siktet på att göra honom till ett duktigt ligg. Hon är full, han känner sig obekväm med situationen och avblåser det hela. Dagen efter möts de igen, allt är lite skamset men med förlåtande stråkar i bakgrunden och hon tackar honom för att han inte lät det gå överstyr. Sen går de hand i hand och shoppar lakan.

Det är fint. Det är nog första gången jag sett en film där en kille blir sexuellt utnyttjad. Dessutom kommer den potentielle våldtäksmannen (-kvinnan) och tackar för att offret inte ville bli utsatt för sådant just den kvällen.

Jag upptäckte en anonym kommentar som fastnat i spamfiltret, till det tidigare inlägget om Berth Milton Jr. och hans ambitioner att styra upp bland de uppmärksammade våldsutövarna runt supporterkulturen. Jag godkände den, och klickade mig vidare till sidan som denne Anonymous hänvisade; thecell.blogg.se. Men det var egentligen inte förrän jag upptäckte att samme Anonymous kommenterat även hos Beta, med hänvisning till bloggen även där, som jag faktiskt läste igenom den lite noggrannare. Det rör sig alltså om någon som söker fler läsare tämligen aktivt, och jag måste erkänna att det smickrar att ha blivit en del av marknadsföringen. Därför tänkte jag nu ägna ett helt inlägg åt just “The Cell”. Vad kul, va?

Personen (eller personerna, det verkar i alla fall som om det skall föreställa vara en sammanslutning av flera skribenter – men internettet är ju lite småklurigt att lita på när det gäller sådana uppgifter) beskriver tanken bakom bloggen i följande ordalag:

THE CELL är ett oberoende ideellt medium som granskar verkligheten och fictionen. Till skillnad från övrig media kommer THE CELL att hänvisa till källor/fakta kontinuerligt i texten. Självklart kommer även personliga dvs subjektiva åsikter att förmedlas dessa kommer dock till skillnad från övrig media att annonseras tydligt. Eftersom verkligheten inte dokumenteras i den utsträckning vi alla önskar så blir det svårare för THE CELL att hänvisa till källor som rör den, till skillnad från fictionen som ALLTID dokumenteras i media. Vi ber er som läsare att därför ha överseende alternativt gå ut och hitta verkligheten, dvs se det THE CELL skriver med egna ögon.

En sak som talar för att det skulle vara flera personer som skriver är den ganska varierade kvaliteten på språket – huvudsakligen är det ambitiöst men rörigt som ovan, och ibland är det helt ok. Ingenting som skulle fånga mig som läsare. Det som gör att jag ändå väljer att läsa vidare är vinkeln – inte för att den på något sätt är “oberoende ideell (?)” eller att de “till skillnad från övriga medier” hänvisar till bilder från stureplan.se som källor, utan för att det handlar om en aningen annorlunda syn på svenskheten och det inbillade unika i att vara sig själv.

Såvitt jag kan tyda det kretsar de flesta resonemangen kring olika saker mer eller mindre relaterade till den så kallade supporterkulturen, eller huliganer som det heter i folkmun. Allting skrivs i en uppfostrande prosa (i stil med min egen, måhända?) men med den allmänna missuppfattningen om att supporterkulturens bråk bara drabbar andra i samma krets. Detta är ju naturligtvis fel, men bara för att man har fel i sak behöver det ju inte betyda att argumenterandet är ointressant – snarare tvärtom.

Förutsatt att det bara skulle handla om ett gäng pojkar som möter ett annat gäng pojkar, slår lite på varandra och går hem sen, då skulle det ju faktiskt vara helt befängt att hänga ut huliganerna som en fara för samhället. En fara för pojkarna inblandade i det hela, absolut, men såpass individualistisk borde man ju kunna tillåta sig vara att låta idioter vara idioter tillsammans med andra idioter om de vill. Och att försöka förbjuda folk att vara idioter är en rätt dödfödd mission.

Det som en gång var en smal och hemlig subkultur är plötsligt en del av den stora massan – det verkar som alla rörelser hamnar där i slutändan, vare sig det är bajspunk eller knyppling. Vad som fick supporterkulturen att bli allmängods (eller, “casual” som det hette när media snappat upp fenomenet) var troligtvis att innerstadsungdomarna fått nog av att bli rånade på sina gåsjackor, och såg sig om efter ett alias för att kunna vara hård trots att man var svensk medelklass. Supporterkulturen är nämligen förhållandevis unik på det sättet, det går inte att sätta den i ett särskilt klassfack. Hur som, inte nog med att det plötsligt går att handla klädkoden man hållt så dyrt på NK, dessutom vill Robert Aschberg plötsligt hänga ut en som samhällets slödder!

Om man nu är en del av den här kulturen känner man sig naturligtvis lite mer trängd än vanligt i nuläget.

När man således råkar tillfalla den delen av grabbarna som faktiskt kan uttrycka sig hjälpligt i skrift och tal vill man gärna visa den ovetande allmänheten att “min typ av idioti, den är minsann rätt smart”. Självfallet kommer detta naturligtvis bifallas en masse av nästan skrivkunniga likar.

Och det är intressant, till en viss del. Även om mycket av mediekritiken är ganska grund, och vissa av resonemangen lämnar det mesta i analys att önska, är det ändå lite befriande att läsa The Cells beskrivning av “Svennen“. Om man skalar av hävdelsebehovet i texten om “örfilar” och den typen av resonemang så är det en ganska enkel beskrivning av en ganska stor subkultur, som slipper de vanliga avståndstaganden som personer med fötterna lite för djupt nere i den gärna slänger sig med. Det är intressant, för att det handlar om samma typ av frånvändande från något som man med största sannolikhet egentligen är en del av.

Det är lite lustigt att man kan tro sig vara en del av något större, av något äkta, för att man råkar gilla att puckla på varandra lite. Handlar det inte om samma gamla form av undertryckta känslor som alltid? Killar får inte kramas – men man har ju så mycket känslor. Vad ska man göra då? Jo, man bankar dem ur sig.

Så för all del, slå varandra sönder och samman, men tro inte att det handlar om någonting annat än att ni vill tillbaka till fosterställningen som vilken svenne som helst. Men det är ju bara gulligt egentligen.

Det är fredagskväll och stockholmarna mår “nja”…

Ut och sprid lite glädje nu, era jävla muppar.

EMOTIONALCITIES.COM

“Det betyder mycket för alla kvinnor”

Fuck you. Det betyder mycket för alla tänkande människor.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Det roligaste jag läst på mycket länge.

‘It’s easy, if you’re a poet, to write complex verses like, “I’m coming after you like VWXYZ.” Just think about that. It’s like, “Yo, V does come after U! That’s fucking crazy!” My mind thinks like that all the time, coming up with crazy clever metaphors and rhymery thingies.’

Will.I.Am är uppenbart medveten om sin egen genialitet. Klippt och klistrat från Radar Magazine. Det kan komma en relaterad postning snart.

Ofta händer ju saker först i utriket, och då främst i de Förenta Staterna. De ligger ofta ett gäng år före oss (om än i varierande antal beroende på sak) i det mesta. Förutom självklarheter som underhållning och cheeseburgare, så även i människans natur.

USA går långsamt mot en tvåspråkighet. Deras avart av engelskan, som man skulle kunna kalla amerikanska kanske, sällskapas allt oftare av spanskan – i Los Angeles skyltas det, vad jag förstått, oftare med bägge tungorna än inte, och resten av landet följer efter. Förvisso kan man ju hävda att spanskan som språk var där först – men det var ju indianerna också, och de är ju Henrik Schyffert nu för tiden.

Detta beror nödvändigtvis på den allt större spansktalande befolkningen, som tydligen inte riktigt orkar lära sig amerikanskans släpande vokaler och botox-leenden. Det anses mer häpnadsväckande med en läkare som inte kan tala spanska, än en spansktalande tvåbarnsmamma i ett supermarket som inte fattar varför personalen guidar henne till “Milk” när hon är ute efter “Leche”.

Jaha, so what?

Jo, det är här USA än en gång visar sig vara på framkanten. Istället för att utbilda och försöka få alla att kunna kommunicera med varandra, så väljer man istället att göra det så lätt för så många som möjligt – är nånting friktionsfritt blir du nöjd, och nöjda människor klagar inte. Har folk problem att lära sig engelska? Asch, fan, vad ska de snacka engelska för när de ändå kan snacka trädgårdsredskap, murbruk, svabbar, byggnadsställningar och billiga cigaretter med varandra på sitt modersmål?

Spanskan och engelskan är världens två mest spridda språk – spanskan överlägset störst. Varför lär vi oss då engelska i skolan obligatoriskt med spanska som eventuellt tillval? Därför att det är idiotiskt att lära dig spanska.

Det finns inte någon arbetarklass i Sverige längre, även om folk från alla möjliga samhällsgrupper älskar att påstå att de härstammar därifrån. Men, hade det funnits en arbetarklass i Sverige hade vi haft spanska som andraspråk. (Finskan då? Äsch, håll käften)

Spanskan är världens arbetarspråk. Spanskan städar våra toaletter, målar våra svartbyggen och smeker in Magnus Uggla i brun-utan-sol. Engelskan, däremot, drar vitsar och tittar åt andra hållet. Och kommer undan med det.

Jag sitter fortfarande på jobbet men är gråtlycklig ändå, jag har hittat låten jag letat efter ända sedan dess.

Jag kringgår mina principer och blir mp3-blogg, Maaayne. Nån som har den i 320?

…och det är riktigt bra.

UPPDATERING: Skivan som illustrerar artikeln skulle kunna ha den här tracklisten:

1. Everyday People

Det vore ju jävligt kul att släppa en singel som Best Of-platta. Tycker jag.