Kemoterapi

Cellen

Jag upptäckte en anonym kommentar som fastnat i spamfiltret, till det tidigare inlägget om Berth Milton Jr. och hans ambitioner att styra upp bland de uppmärksammade våldsutövarna runt supporterkulturen. Jag godkände den, och klickade mig vidare till sidan som denne Anonymous hänvisade; thecell.blogg.se. Men det var egentligen inte förrän jag upptäckte att samme Anonymous kommenterat även hos Beta, med hänvisning till bloggen även där, som jag faktiskt läste igenom den lite noggrannare. Det rör sig alltså om någon som söker fler läsare tämligen aktivt, och jag måste erkänna att det smickrar att ha blivit en del av marknadsföringen. Därför tänkte jag nu ägna ett helt inlägg åt just “The Cell”. Vad kul, va?

Personen (eller personerna, det verkar i alla fall som om det skall föreställa vara en sammanslutning av flera skribenter – men internettet är ju lite småklurigt att lita på när det gäller sådana uppgifter) beskriver tanken bakom bloggen i följande ordalag:

THE CELL är ett oberoende ideellt medium som granskar verkligheten och fictionen. Till skillnad från övrig media kommer THE CELL att hänvisa till källor/fakta kontinuerligt i texten. Självklart kommer även personliga dvs subjektiva åsikter att förmedlas dessa kommer dock till skillnad från övrig media att annonseras tydligt. Eftersom verkligheten inte dokumenteras i den utsträckning vi alla önskar så blir det svårare för THE CELL att hänvisa till källor som rör den, till skillnad från fictionen som ALLTID dokumenteras i media. Vi ber er som läsare att därför ha överseende alternativt gå ut och hitta verkligheten, dvs se det THE CELL skriver med egna ögon.

En sak som talar för att det skulle vara flera personer som skriver är den ganska varierade kvaliteten på språket – huvudsakligen är det ambitiöst men rörigt som ovan, och ibland är det helt ok. Ingenting som skulle fånga mig som läsare. Det som gör att jag ändå väljer att läsa vidare är vinkeln – inte för att den på något sätt är “oberoende ideell (?)” eller att de “till skillnad från övriga medier” hänvisar till bilder från stureplan.se som källor, utan för att det handlar om en aningen annorlunda syn på svenskheten och det inbillade unika i att vara sig själv.

Såvitt jag kan tyda det kretsar de flesta resonemangen kring olika saker mer eller mindre relaterade till den så kallade supporterkulturen, eller huliganer som det heter i folkmun. Allting skrivs i en uppfostrande prosa (i stil med min egen, måhända?) men med den allmänna missuppfattningen om att supporterkulturens bråk bara drabbar andra i samma krets. Detta är ju naturligtvis fel, men bara för att man har fel i sak behöver det ju inte betyda att argumenterandet är ointressant – snarare tvärtom.

Förutsatt att det bara skulle handla om ett gäng pojkar som möter ett annat gäng pojkar, slår lite på varandra och går hem sen, då skulle det ju faktiskt vara helt befängt att hänga ut huliganerna som en fara för samhället. En fara för pojkarna inblandade i det hela, absolut, men såpass individualistisk borde man ju kunna tillåta sig vara att låta idioter vara idioter tillsammans med andra idioter om de vill. Och att försöka förbjuda folk att vara idioter är en rätt dödfödd mission.

Det som en gång var en smal och hemlig subkultur är plötsligt en del av den stora massan – det verkar som alla rörelser hamnar där i slutändan, vare sig det är bajspunk eller knyppling. Vad som fick supporterkulturen att bli allmängods (eller, “casual” som det hette när media snappat upp fenomenet) var troligtvis att innerstadsungdomarna fått nog av att bli rånade på sina gåsjackor, och såg sig om efter ett alias för att kunna vara hård trots att man var svensk medelklass. Supporterkulturen är nämligen förhållandevis unik på det sättet, det går inte att sätta den i ett särskilt klassfack. Hur som, inte nog med att det plötsligt går att handla klädkoden man hållt så dyrt på NK, dessutom vill Robert Aschberg plötsligt hänga ut en som samhällets slödder!

Om man nu är en del av den här kulturen känner man sig naturligtvis lite mer trängd än vanligt i nuläget.

När man således råkar tillfalla den delen av grabbarna som faktiskt kan uttrycka sig hjälpligt i skrift och tal vill man gärna visa den ovetande allmänheten att “min typ av idioti, den är minsann rätt smart”. Självfallet kommer detta naturligtvis bifallas en masse av nästan skrivkunniga likar.

Och det är intressant, till en viss del. Även om mycket av mediekritiken är ganska grund, och vissa av resonemangen lämnar det mesta i analys att önska, är det ändå lite befriande att läsa The Cells beskrivning av “Svennen“. Om man skalar av hävdelsebehovet i texten om “örfilar” och den typen av resonemang så är det en ganska enkel beskrivning av en ganska stor subkultur, som slipper de vanliga avståndstaganden som personer med fötterna lite för djupt nere i den gärna slänger sig med. Det är intressant, för att det handlar om samma typ av frånvändande från något som man med största sannolikhet egentligen är en del av.

Det är lite lustigt att man kan tro sig vara en del av något större, av något äkta, för att man råkar gilla att puckla på varandra lite. Handlar det inte om samma gamla form av undertryckta känslor som alltid? Killar får inte kramas – men man har ju så mycket känslor. Vad ska man göra då? Jo, man bankar dem ur sig.

Så för all del, slå varandra sönder och samman, men tro inte att det handlar om någonting annat än att ni vill tillbaka till fosterställningen som vilken svenne som helst. Men det är ju bara gulligt egentligen.

3 thoughts on “Kemoterapi

  1. jag tycker att ditt spamfilter hade rätt. Sidan var en näve halvtaskiga ideer staplade på varandra, en totasl medelmåtta. Det kan inte vara befoget att skriva fem sidor aom att något är fel när självmord är vanligaste dödsorsaken för en åldersgrupp. Det är lite som att skirva fem sidor om att man äter tårta på sin födelsedag.

  2. Jag hatar bloggar som man vill läsa mest för att hata – för man vill inte klicka upp dom eftersom man vet att skribenten bakom kommer se att den har fÃ¥tt fler läsare och det gör skribenten lycklig. Och man kan ju inte göra nÃ¥gon lycklig helt i onödan sÃ¥där.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *