Category: Konst

Hon är hundrafyrtio år gammal, ser ut som en skräcködla och förstår inte vad som händer. Hon ska inte gå på fest, hon ska gå och lägga sig.

Det roligaste som hänt i Sverige idag är att Expressen (tidningen alltsÃ¥) pÃ¥stÃ¥r sig ha hittat Palmes mordvapen. Jag kan se framför mig hur stora delar av redaktionen satt ett mÃ¥ndagsmöte, och i nästan upprorisk stämning bestämde sig för att göra nÃ¥got storartat. Tillsammans beställde de en stor taxi, och Ã¥kte iväg till vad det nu är för jävla sjö som man letar efter vapen i. Sen drog de pÃ¥ sig varsin dykardräkt och snorkel, hoppade i, och Ã¥kte inte därifrÃ¥n förrns nÃ¥gon “hittat en jävla pistol för i helvete”.

Sen åkte de hem, skinande stolta, ryggdunkade varandra och sade till varandra att de verkligen hade en tidning som tog tag i allvarliga ämnen och gjorde en skillnad i samhället (till det bättre).

Har man en brutalt misslyckad helg kan man ju lika gärna spendera den inlindad i ett täcke och låta sig berusas av televisionens pålitliga underhållningsbrus. Svensk television, vare sig markbunden eller sänd från London, visar ju sällan någonting som gör en överlycklig – men det har ändock en bekvämt bedövande effekt att låta sig hypnotiseras av sändningarna.

Ett program som går på TV4, och som tydligen har en del tittare, är “Hey Baberiba”. Peter Magnusson, David Hellenius och Christine Meltzer är tre skojfriska filurer som klär sig i peruker och skriker fram repliker och det skall vara roligt. Det finns ett stående inslag som heter “Familjen” och handlar om det svenska kungahuset. Peter Magnusson upptäckte nämligen tidigt i sin karriär att om han sätter på sig en plastpanna och drar hakan mot halsen så blir det en strålande imitation av Carl XVI Gustav, och om man dessutom låtsas att man är efterbliven blir det stor humor!

Kungahuset finns det ju mycket att säga om, men jag nöjer mig med att ställa en fråga:

Hur kommer det sig att man allt som oftast säger “Kungen och Silvia“? Varför är Silvia i folkmun inte drottning? Det kanske har något med hennes nazistätt att göra, vad vet jag.

Apropå kungen, KING finns det en tidning som heter. Eller, två egentligen, i USA finns det en hiphop-Slitz som namne till det svenska modemagasinet. Men nu funderar jag mest över den svenska upplagan, som skall vara en modetidning för män utan tuttlisor på omslagen.

Det är ett fint initiativ, men så länge journalistiken håller sig på nivåer där man i en intervju med Brat Easton Ellis hör sig för om han känner till några svenska författare, och han ber om namnförslag, krystar till med ett “Ääh, Astrid Lindgren?”.

Hon var förvisso en fin tant, men hennes internationella namnkunnighet är väl knappast att jämföras med Strindbergs?

Nä, tacka vet jag Bons von-oben-perspektiv.

“Jag tror inte på Gud, men jag tror på människan.” är en typisk floskel fok slänger sig med i tid och otid.

Jag skulle vilja träffa någon som inte tror på människan. Vad förvånad den personen skulle bli.

“Du måste bara tro på dig själv!”

Vem tror inte på sig själv? Den personen lär vara bra cynisk.

Google, sökord: Basshunter + porr.

Det är så ni hittar hit, verkar det som. Ojoj.

Flockbeteende är ju en förättelse som i allmänhet bör uppmuntras, vare sig det handlar om gruppkramar eller huliganupplopp. Mjuka och varma känslor uppstår av att känna tillhörighet och av att vara samstämmig.

Men man ska inte förringa betydelsen av att vara unik heller! Individualismen är en minst lika viktig del av din identitet som din grupptillhörighet. Helst ska man vara egen tillsammans. Det bästa sättet att markera sig själv som en självständig, tänkande människa är att särskilja sig från pöbeln, men bara genom att tillhöra en självvald minoritet (att vara minoritet av politiska, sexuella eller geografiska själ har aldrig varit särskilt hippt). Och gärna en sådan som markerar ett intellektuellt avstånd från gemene man genom att påvisa ett särskilt intresse som få förstår.

Och eftersom det per definition innebär att alla inte riktigt förstår hur detta går till, tänkte vi försöka ge er några ledtrådar till vad som inte gäller, eller, vad som är så 2005. Konst eller porr som tjänst är ju inte bara en samtidsskildring utan även ett försök till livsguide.

Julian Red-jeans. Jag är ledsen, det spelar ingen roll om du har hängslen till, Julian Red är det nya Nudie.

Pilotbrillor med fönsterglas. I allmänhet är glasögon utan funktion en klart skön pryl, men känner du nödvändigheten att twista till dem i pilotstyrsel bevisar du bara att du inte vet.

Tejp på kroppen. Eh, Fischerspooner.

Lätt blasè sitter man och slöbläddrar i någon slags kvällstidning som råkade ligga placerad framför en på kafébordet.

Det står om Snäckan. Tjena Snäckan.

I ett tidigare inlägg länkade jag till en filmtrailer om de fyra elementen. Den hamnade strax efteråt på rodeobloggen, en blogg som folk faktiskt läser och naturligtvis kommenterar i. Jag undrade lite försynt vem som finansierat kalaset och varför, och andra undrar över varför Andreas Wilson tillåts påstå vara målare. Fascinerande nog kommer Mikeadelica med en replik (det är han som regisserat) där han förklarar hur det låg till på tiden det begav sig.Och det han säger verkar förhållandevis rätt och riktigt. Ett nytt filmprojekt är i görningen, “Rest In Peace”, vagt baserat på grundtanken – dock med några väsentliga skillnader.

“Elementz var ganska töntig i sitt goda uppsåt att göra en skön rulle om de 4 elementen. R.I.P koncentrerar sig på en målare men det är på inget sätt en film om personer som lever, sover och äter hip hop….långt därifrån.” skriver Mikeadelica.

Kudos för självinsikten, således!

Jo, nu så.

Sidan ser ut på ett nytt sätt och ligger under egen domän på riktigt och det är inte blogger längre och allt är underbart och fåglarna kvittrar och grodorna kväker och hästarna betar och vad fan du vill, egentligen. Snart kommer nya insiktsfulla inlägg, tills dess får ni nöja er med detta.