Author: Simon

I oppositionsläge är det ju alltid enkelt att komma med spektakulära utsagor för att visa sig vara på framfötterna, ett skarpt och humant alternativ till rådande praxis. Man vill visa att man inte räds att tänka nytt, att “röra om i grytan”. Ett sådant typutspel är Åsa Hagelstedts förslag om att göra Södermalm i Stockholm till en regnbågsmärkt gaystadsdel.

“Här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella – vi välkomnar alla.” menar Åsa att det skall betyda i ett citat i Metro.

Det är förvisso en enkel sak att skapa PR för sin egen medmänskliga överlägsenhet genom att outa en uppfattat utsatt minoritetsgrupp. Men det är klart vi ska göra om Södermalm till Gaysöder! Men varför sluta där? Jag föreslår ytterligare ett par kvalitetsmärkningar av Stockholms olika delar.

Seriemördarvasastan
“Här har vi kunskap om att det är viktigt att hålla sitt yttre propert, sin yrkestitel ståndaktig även om man är död inuti – vi välkomnar alla!”

Bäbis-och-lattemammakungsholmen
“Här har vi kunskap om att även barnlediga mammor gillar att dricka kaffe för 40 kronor muggen – vi välkomnar dessa samt deras kolikbäbisar med hjärta och värme.”

Minsta-gemensamma-nämnarebromma
“Här har vi kunskap om att människor kan ha svårt att bestämma sig för om de vill bo i stan eller på landet och därför väljer ett mellanalternativ som egentligen inte är någonting av det – vi välkomnar dem.”

Invandrar-yttreförorterna
“Här har vi kunskap om att människor födda i utlandet, eller människor människor med föräldrar födda i utlandet, eller människor med utländskt klingande namn helst bor i större nedslitna byggnadskomplex med nattbusskommunikation och ett betongcentrum – vi välkomnar dem lite halvt.”

Konservativt-smygrasistdjursholm
“Här har vi kunskap om att människor som inte är födda med välfyllda bankkonton existerar, men de bor allt som oftast i de yttre förorterna – vi träffar inte dem.”

Discobellemidsommarkransen
“Här har vi kunskap om att det finns människor med alla möjliga musiksmaker, och att de som gillar musik byggd på eurodisco som man kan ladda ner från bloggar har lite bättre smak. Vi läser på Konstfack allihopa.”

Decemberkylan sluter sig omkring en och som så många andra drar man samma nyfunna slutsatser som tidigare år. “Tänk, vad det är mörkt! Vad man är trött hela tiden!” sen “Snart är det ju jul ändå, det ska bli skönt med lite ledighet!” sen “Vafan ska jag göra på nyår? Jag borde börjat planera i augusti!” sen “Just det, jag började ju planera redan då, vad hjälpte det?” sen “Nu släpper alla journalister och dylika sina årsbästalistor… Dem ska jag läsa och låtsas som det ger mig någonting.”

Över dagens lunch (dagens lunch på Max, friscomeal, 53 kronor) hittade jag en Svenska Dagbladet, som dagen till ära har samlat alla sina musikrecensenter i en liten hög och fått dem att prioritera varsina tre skivor att utnämna till årsbästa. Det är enligt ingressen en väldigt spridd och spretig lista, där bara två skivor dyker upp fler än en gång – Bassekou Kouyate & Ngoni Ba (s.k. “världsmusik”) och Malin Foxdal (folkmusik). Och eftersom världsmusik är ett annat ord för andra folkslags folkmusik, typ, så är det ju alltså samma sak. Vilka lyssnar på folkmusik 2007? SvDs kulturredaktion, verkar det som. Kan folkmusik räknas som svart musik?

Helt klart är att den lockar multikultilyssnare som klär sig i svepande afrikanska tyger och gärna äter couscous och tänder rökelse och doftljus samt känner en likadan oförklarlig vurm för det afrikanska moderlandet som vilken bloggwigger som helst. Men rent musikaliskt, kan man höra själen? Jag vet inte, jag har aldrig försökt, bongotrummor är rätt trist i allmänhet. Den enda världsmusik jag hört i år är Wyclefs nya skiva, och den var ju ganska kass av just den anledningen. Hur det nu än är med den saken, så kan man snart utröna följande av årsbästalistan i SvD: Svenskan hatar på hiphopen.

Totalt sett är det 5 skivor (av närmare 40) på best-of-årslistan som klassas som hiphop. En av dem är “Årets intressantaste afrikanska hiphop”, och den formuleringen förklarar ju ungefär hur mycket hiphop det egentligen handlar om. En annan är Fattaru-Mackans “Basutbudet”, som mest är nånslags hipstertechno, och en tredje är den obligatoriska Underground Kingz, för Pimp C är död och det gör skivan legitim att lista om du egentligen lyssnar på gubbrock men behöver lite streetcred. De två sista är två skivor av vita rappare som rappar om att hiphopen var bättre förr, typ. El-P, som enligt recensenten skapar “nyskapande och futuristisk noisehiphop” (vilket man ju förstår handlar om sjukt kass prettohiphop), och Brother Ali (ja, inte tror du väl på riktigt att han är albino? Då hade han ju blivit stenad till döds för länge sen) som nog bara är tråkig… Eller “personlig” som han beskrivs i tidningen.

Det är på något sätt ganska givet att SvD har en såpass stockkonservativ hållning när det gäller svarta artister, det mest utländskt klingande namnet på deras egna recensenter är “Lokko“.

Däremot har tidningen överraskande mycket stake, när man uppmanar sina läsare till att elda med DN Kultur på framsidan.

“Brinntid 2 minuter”

Köttbedrägelser! Nu såg jag inte programmet i fråga, men jag kan tänka mig att det gick till ungefär såhär:

Janne Josefsson spänner ögonen i kameran, ser lite trött och besviken ut, och säger någonting i stil med det här:

“Vanliga matbutiker försöker lura dig att köpa – håll i dig nu – gammalt kött. Flera dagar gammalt. Kanske veckor? År? Och det är inte Eldorado-pytt-i-pannan eller de frusna köttbullarna vi pratar om, utan den färska köttfärsen! Ska det vara så? Något som du, och hela Sverige, köper minst två paket av i veckan. I snitt äter en vanlig svensk familj tolv kilo köttfärs i veckan – hur kan Ica, som så många håller som ett andra vardagsrum, en instutition liknande den trygga famn ett vuxendagis skulle innebära, våga mixtra med detta? Jo, det ska vi visa dig. Med hjälp av Dold Kamera har jag, Janne Josefsson, slagit ett slag för er vanliga människor.”

Klipp till kamerasvep som visar en stor Ica Maxi-byggnad. Janne Josefssons voice-over berättar något om förhållandena, och sen får vi se bilder filmade med Dold Kamera som bekräftar det Janne Josefsson precis sagt.

Klipp. En stund senare i programmet är det naturligtvis dags att ställa olika människor till svars för detta rättshaveri. Nån stackare som släppt in Janne Josefsson alldeles för långt in på kontoret svarar undvikande en stund på flertalet “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”

För maximerad effekt vill Janne Josefsson ställa någon som är i alla fall någorlunda bekant för dig, vanliga människa, mot väggen på ett eller annat sätt. Eftersom Ica-butikschefer sällan är särskilt publika, vänder han sig i det här fallet till Hans Mosesson, alltså Ica-Stig. Ica-Stig tycker naturligtvis att det är skamligt, upprörande, och så vidare. Självklart gör han det, och det spelar nog ingen roll hur många gånger Janne Josefsson säger “Ska det vara så? Ska det verkligen det? Tycker du att det är bra att det är såhär?”, Ica-Stig är precis som du, vanliga människa, och vill inte äta ruttet kött han heller. Det är bara det att han är i tv ibland.
Summa summarum, Ica är ena elakingar som försöker skinna den vanliga människan, du, och din farmor, på snikna kronor och ören genom att förlänga utgångsdatumen på kött. Janne Josefsson tittar in i kameran och säger några bistra slutord. “Ska det vara såhär? Chatta med Ica-ledningen efter programmet.”

Och sedan så följer en mediadebatt i ett par dagar efteråt, om “Köttskandalen” eller något liknande smaskigt kvällstidningsrubricerat. Ica lovar botgörning, folk slutar handla rea-köttfärs ett tag och sen glömmer vi bort alltihopa och koncentrerar oss på nästa misshandlade mobboffer eller liknande som tas upp i Kalla Fakta. Som sig bör.

Frågan är bara var offren finns i köttfärsfallet? Är det många som köper köttfärs utan att kolla om den är grå först? Och om man nu gör det, är det i så fall vanligt att man tar med sig sin gråa köttfärs hem, för att lägga upp den lite vackert på en tallrik, hälla över en rå äggula och servera det som råbiff, för att som avslutning på kvällen kaskadspy vardagsrummet ljuslila?

2002 döms Pimp C till 8 års fängelse eftersom han missat att fullfölja sin samhällstjänst, en påföljd av en tidigare dom för grov misshandel. Han släpps villkorligt slutet av 2005. Bun B, kompanjon och vapenbroder och andreman i Underground Kingz, har minst sagt hållt ställningarna under tiden då Pimp C suttit inspärrad, med en outtröttlig kampanj för hans frigivelse – förutom att namedroppa honom i stort sett i varje låt Bun spelar in under tiden, pågår samtidigt försäljning av allt möjligt krimskrams i Pimp Cs namn. Han kommer ut till en helt annan verklighet än den han lämnade nästan 4 år tidigare. Debutskivan, Sweet James Jones Stories, som släpptes när han fortfarande satt i fängelse, sålde nästan ingenting. Uppföljaren, Pimpalation, når guldstatus i USA och toppar som nummer tre på Billboardlistan. Tillsammans med Bun släpper han 2007 den självbetitlade gruppskivan Underground Kingz, som når förstaplatsen och just nu bara är småsmulor från platina. I lördags uppträdde han med Too $hort på House Of Blues. Igår dog han.

Jag ber om ursökt för den töntiga slutklämmen i ovanstående paragraf, men jag gissar att det är ganska obligatoriskt att försöka sig på den typen av journalistisk slaskdramatik om man skall skriva nån slags dödsruna. Jag skall dock bespara er från den andra klichén i sammanhanget, nämligen att man har varit ett fan sedan blöjdagar och att ingen annan har förstått storheten förrän nu. För det har jag inte.

Min första egentliga kontakt med sydstatshiphop var No Limit Records-vågen, då Master P annonserade med två helsidor i The Source fyllda med obskyra omslag på artister jag aldrig hört talas om och stoltserade “This is our roster for 1998 – what’s yours?”.

Först förstod jag inte huruvida det var äkta omslag, eller om det var skämtomslag, men allt eftersom fler och fler av dem inte bara låg där mitt i tidningen utan också stod i min skivhylla insåg jag att det fanns en hel värld av hiphop som varken DJ Premier, DJ Muggs eller Dr. Dre hade producerat. Master Ps Ghetto D från 1997 är fortfarande en av mina stoltaste ägodelar, trots att han är en ganska rutten rappare och skivan är långt ifrån helgjuten. Bland annat så har den den fascinerande egenskapen att ha rätt högt andrahandsvärde, trots att den sålt flera gånger platina. Detta för att den sålde på kassettband i så stor utsträckning att de flesta exemplaren nu är sönderspelade sedan länge, samtidigt som den har gått ur tryck.

Lite senare lyckades jag naturligtvis vidga vyerna en aning (Cash Money Records började konkurrera på riktigt, och tillslut ta över genren syntbaserad hiphop med diamanter på skivomslagen). När No Limit föll, var man tvungen att leta annorstädes för sin dagliga fix. Efter ett par förvirrade månader där jag testade allt från svensk hiphop till anticon-mongon (jag skäms än idag) återupptäckte jag Texas, i synnerhet DJ Screw och Guerilla Maab.
Men vad har det att göra med Pimp C då? undrar du naturligtvis. Jo, det ska jag tala om för dig.

De kommande dagarna lär det pumpas ut texter om UGK och Pimp Cs roller som grunden till sydstatsrappen, och hur mycket de har betytt och så vidare. Det kan säkert stämma för några få, men jag misstänker att de flesta (i Sverige that is!) upptäckte tidlösa UGK via betydligt mer temporära källor som, tja, Silkk The Shokker. UGK har inte betytt någonting för mitt lyssnande på sydstatshiphop, eller på hiphop över huvud taget. Den vägen var så oerhörd insparkad när jag väl snubblade över “Best of UGK, Chopped & Screwed” och för första gången hörde Pimpin’ Aint No Illusion.
Ok, men vafan har det med Pimp Cs bortgång att göra då? undrar du naturligtvis nu. Jo, det ska jag tala om för dig.

När nyheten nådde mig igår, blev jag rätt ställd. Den tog mig mycket tyngre än vad jag tyckte att den borde göra – jag menar, Pimp C är ändå ett förhållandevis nytt flimmerhår i mina musiklungor, och varför skulle just det spela någon roll för hela apparaten när jag ändå röker bort flimmerhår i stadig takt? Varför blev det svårt att andas nu?

Det handlar, såklart om musiken. Jag har inte lockats till UGK av glansiga tidningsartiklar, skivomslag eller snygga musikvideos. Det handlar inte om flådiga gästartister, producentnamn eller marknadsföringsbudgetar. Det enda som har fått mig att spela skiten är just skiten. Och att Pimp C råkar ha lagt ner blod, svett, tårar och jag vet inte vad för andra kroppsvätskor i musiken för att lyckas förmedla det han gör – det råkar vara en jävligt bekväm bonusinformation. Jag är inte liten och lyssnar på enbart attityd längre. UGK är grown ass music. Och Pimp C var en grown ass man. Som dog alldeles för ung.

BONUS: Jag har lagt upp några låtar, som alla får representera olika sidor av Pimp C, på soullounge.blogspot.com.