Author: Simon

Det är inte lätt att vara tjej, har jag hört.

Ekonomin, den sociala ställningen och alkoholtoleransen vi killar blir klanderfritt serverade av frackbeklädda butlers med halvmeterslånga bestick från välputsade silverfat, blir snarare någonting tappat i knät av en halvalkoholiserad grogghagga från en syfilissmittad plastbricka på valfritt 25-kronor-ölen-ställe för den andra delen av mänskligheten. Dessutom måste man känna sig förolämpad av photoshoppade HM-affischer, eftersom Linda Rosing Skugge säger det.

Det är inte bättre i arbetslivet, såklart. Jag, tillsammans med resten av “grabbarna” är ju i princip boss redan på dagis. Tjejerna matas dock med missuppfattningen att det är en bra grej att hålla käften och vänta på sin tur, och hamnar således uteslutande som ledbrutna biträden i någon avkrok i den offentliga sektorn.

Man tror ju gärna att generationerna utvecklas framåt, inte bara genetiskt med dataspelstummar, utan också intellektuellt, vilket i regel borde främja jämställdhetstänk och insikten om att alla är individer, även de som ser lite annorlunda ut – vare sig det beror på en annan uppsättning inre organ eller om hudfärgen avvärjer från det socialdemokratiskt nyrosa. Din farsa, till exempel, är med största sannolikhet ett jävla svin – men det är ju inte du, eller hur? Eftersom vi växt upp medvetna om de här förutsättningarna kan man väl nästan ta för givet att vi tillsammans håller på att bygga upp en bättre och mer tolerant värld?

Med ovanstående sagt, presenterar jag…

Svenska Tjejers Framtid:
Dataspelsgroupies.

Hipp hipp hurra! Hipp hipp hurra! Hipp hipp hora!

Sveriges blivande statsminister, Linda Rosing, tycker att man ska skriva på retucherade bilder att de är manipulerade. Så att flickor och pojkar får för sig att folk inte ser ut så på riktigt.

I ack Värmeland du sköna, där det bor en massa bönder, åker årligen en liten packmoppeturné runt till olika lokaler och jazzar loss för pöbeln. Årets upplaga består av en massa lokala världsberömdheter av olika slag, samt några för utsocknes mer väletablerade namn som Wille Crafoord (eller, Doktor C) och Plura. Samt en kvinna vid namn Marie Bergman, som man tydligen skulle kunna ha hört talas om. Hon har vunnit melodifestivalen med Roger Pontare bland annat.Hur som helst skriver hon texter. Om livet, och sådär.
Att man kan sjunga innebär inte nödvändigtvis att man kan skriva texter.

Marie Bergmans texter är som sådana att de låter som folk som inte har någon författartalang men ändå vill skriva någonting djupt och meningsfullt. Det blir mest ett gäng floskler uppradade ovanpå varandra. Om man vill skriva någonting gripande och metaforiskt om själslivet är ett litet tips att inte börja meningen med “Själen är…”

Problemet med att försöka skriva meningsfulla texter när man inte har någonting att säga är att man ofta tror att personlig och intim är samma sak som att berätta privata detaljer om sitt eget känsloliv. Men det är det inte. Istället blir det lite som om en vän till dig bjuder in dig på trekant. Det är säkert i all välmening och egentligen ska man väl ta det som en komplimang att din vän valt ut just dig att ge det förtroendet, men samtidigt blir man ju ganska äcklad av tanken. Vilket nog inte var avsikten från början.

Ernst Kirchsteiger gillar att bygga hörnor att krypa upp i och läsa en god bok. De förvånansvärt vältaliga gånger jag utsatts för programmet Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn) har han alltid pratat om att man kan krypa upp där, in där eller under där och läsa en god bok. Det spelar ingen roll vad han kan tänkas bygga.

“Här i sovrummet har jag byggt in en härlig hängmatta, perfekt att krypa upp i och läsa en god bok…”
“Här i köket har jag inrett en liten kuddhörna, perfekt att slå sig ner i och läsa en god bok…”
“Här i vardagsrummet har vi ställt en jättemysig soffgrupp, där man kan äta, titta på tv, eller varför inte läsa en god bok?”
“Här i toaletten har jag lagt in ett liggunderlag under avloppsrören där man kan klämma sig in och läsa en god bok…”

Tja, ni förstår hur det låter. Han gillar att läsa goda böcker.

Ernst har tydligen varit brutalt tokmobbad genom hela sin uppväxt. Det började med att treåringarna på dagis döpte honom varje morgon i gårdagens blöjbyten och fortsatte via nålar på stolarna i lågstadiet, wedgies i mellanstadiet, ren utfrysning i högstadiet och gymnasiet, till att någon, som ett elakt skämt, satte honom som programledare för Sommartorpet (eller vad nu hans program kan ha för fantasirikt klingande namn). Det skämtet var dock inte så lyckat, för det var tydligen inte så många som förstod det, framför allt inte Ernst. Lite som när Anna Book lanserades som artist, det var ingen som förstod att det var ett skämt heller, allra minst Anna.

Som den mobbade krake Ernst är, så har han behövt en tillflykt, en säker plats. Som så ofta blev denna plats “goda böcker”. Onda böcker vågar Ernst inte läsa. Och nu när han fått chansen att bygga en egen liten Ernst-värld i tv, kan han inte hejda sig. Att laga mat i köket är väl kanske en grundtanke kan man tro, men om man är som Ernst och saknar vänner och dessutom troligtvis ändå bara mikrar burkravioli till frukost, lunch och middag måste man naturligtvis klämma in två, tre bokhörnor i köket för att man över huvud taget skall våga sig dit.

I något av Ernst-programmen är det ett intvingat samtal mellan Ernst och de han byggt någonting åt i slutet. Jag har aldrig sett en så obekvämt kallprat, trots att man inte hör vad de säger förstår man ju att Ernst ligger och snyftar under bordet så fort eftertexterna rullat bort. Han har det inte lätt.

Ok, ok, varför bryr jag mig om att skriva om Ernst då? Jo, jag läste precis någon annanstans Ernsts musiksmak.

“Det skall vara Braveheart-stämning på toa (och nu pratar han inte om Nas kassa weed-carriers utan om Mel-Saddams skotteepos), och Sting är perfekt att hacka lök till.”

Lyssnar man på musik (eller Sting, men ändå) för att underlätta sitt lökhackande förtjänar man onekligen ytterligare 30 års mobbing. Pang.

Det är sommar och sol, semestertider och luften surrar av en del mordlystna getingar och en annan, ganska teoretisk, stämning om ledighet och lata dagar. Naturligtvis bör man ägna sina lediga dagar till rent kroppsarbete varvat med kartläggningar av celebra psyken.

En förhållandevis liten men ändock viktig del av denna sommar har jag spenderat i en bil, lyssnandes på Michael Jacksons “Dangerous”, som släpptes 1991. Förutom den något försenade men likväl självklara insikten att det var efter den här skivan det började gå käpprätt åt helvete förstod jag också att en av min barndoms största musikupplevelser faktiskt var direkt kopplad till min relativa låga ålder, snarare än en redan då välutvecklad musiksmak. De låtar jag verkligen anser vara geniala på den skivan är samma låtar som jag hoppade över när jag spelade den i pojkrummet.

Men mest överraskande var att Michaels nuvarande leverne, med tokiga sheikkompisar, pedofilirättegångar och Peter Pan-nöjesparker, överskuggade lyssnandet även för mig, ett inbitet Michael-fan som jag är. Michael är numera inte en riktig person, han har blivit ett fantasifoster av sin egen uppfattning av den enorma massmediala bild som målats upp runt honom. Han finns inte längre på riktigt.

Michael slog igenom som spädbarn, jollrade monsterhits i vaggan och är helt klart ett musikaliskt geni. Är det någon som över huvud taget tvivlar på att det rör sig om autism? Elton John, Mariah Carey, Mozart, Cam’Ron och Lisa Ekdahl har alla genomgående autistiska drag kring sitt musikskapande. Det måste man ha för att ta sig igenom mediabruset och den allmänna skivbolagslagstiftade motviljan att låta folk lanseras. Att orka vara “artist” kräver en sjuklig dedikation. Till och med han som känner en båt, Basshunter, har ju språngande Tourettes! Det är inte bara jätteroligt, det är en psykisk sjukdom också.

Men säg att du har ditt autistiska drag, som är att snorta kokain från Patrik Sjöbergs dase, du har lyckats kliva igenom tre månader med 56 andra apor med samma störning i ett Big Brother-hus, och till slut står du där på Labbets toalett med ett skelögt leende. Sen kommer det en fotograf, för du är ju tydligen intressant, och dokumenterar det hela. Vilken enorm psykisk påfrestning lär inte det innebära? För samtidigt som din sjukdom matas med bekräftelse: “tjena, här var det längdhoppare i hela ansiktet på mig!”, får den lilla del av dig som fortfarande lyckats hålla sig frisk ett sjujävla slag i ansiktet: “det där är ju inte jag! eller är det?”… Man är ju sällan medveten om sin egen sjukdomsbild, sägs det.

Varje sådant fotografi, varje liten notis i tidningen, var viskande kommentar bakom dig i krogkön och alla syrliga blogginlägg slår bort en liten del av den delen av dig som fortfarande frisk. Sen beror det på hur pass sjuk du var från början hur länge det dröjer innan du talar ut om hur du gråter dig till sömns varje natt för att din familj är på solsemester “och det är så jobbigt att vara ifrån dem”…

Är du kändis och undrar om du är i riskzonen? Testa dig själv!

* Om du gjort något bra, eller något dumt, känner du dig då tvungen att skicka ut ett pressmeddelande?
* Tror du att du tjänar mindre pengar på ditt yrke för att blekfeta ungdomar sitter och laddar hem din musik utan att egentligen lyssna på den?
* Har du slutat bära underkläder?
* Dejtar du för tillfället någon som Paris Hilton kan ha smittat med någonting?
* Är du Paris Hilton?
* Tror du att du slagit igenom för att du under någon period varit mobbad i skolan?
* Har du blivit tillfrågad att ställa upp som öppningstalare för Pride-festivalen?
* Vägrar du inse att du inte är en musiker utan bara en datanörd som råkat göra en ganska osannolik one-hit-wonder?
* Har du blivit anklagad för pedofili och försöker bortförklara dig med att du bara är en snäll och vanlig kille genom att dansa till R. Kelly?
* Adopterar du barn till höger och vänster och döper dem till saker som liknar läkemedelsprodukter?
* Vill du “ge något tillbaka till samhället” och tror att du kan göra detta genom att vika ut dig?
* Kan du bara leva omgedd av en viss typ av färgnyans på tak, väggar och golv
* Tycker du att det är dags att starta ett unikt parti med samma åsikter som allt och alla?

Har du svarat ja på en eller fler av dessa frågor, eller om du inte förstår testet, så är du helt klart i riskzonen.