Author: Simon

Att gubben som en gång i tiden spelade Cosmo Kramer i den skojiga tv-följetongen Sienfeld härom veckan kom ut ur garderoben som fullfjädrad old school-rasist borde väl egentligen inte gjort någon förvånad (Sienfeld som serie slog ju till och med Vänner i vithet). Att skådespelaren Michael Richards också är lik sin karaktär är också ganska välkänt, de få roller han spelat innan Sienfeld har bestått av ungefär samma mystiska hår och fårmågan att bli förvånad av att dörrar öppnar sig när man går igenom dem. Han är helt enkelt rätt lik sin karaktär, och behövde nog inte ta i så han sprack för att gestalta denne Kramer. Även om han på senare år var tvungen att bära peruk för att få till frisyren.

SÃ¥ när Michael Richards stÃ¥r och gastar om att han och hans sort minsann stoppade bestick i rumpan pÃ¥ upp-och-ner-hängande svarta komediklubbsbesökare är det förvisso ganska störande men ingenting värt att bli chockad över – det var snarare en frÃ¥ga om när, inte om.

Vad som däremot överraskar en aning är att Lars Adaktusson, denne djupt respekterade och numera välavlönade tv-journalist, som svar på frågan (i en intervju i Nöjesguiden, se fakismil) om vem som är hans amerikanske förebild svarar just ovanstående skåpnazist.

Fakismil ur Nöjesguiden, decembernumret 2006

Möjligtvis är detta en flört med hans nya arbetskamrat Bert Karlsson. Bert är ju fascist, även om många tycks ha glömt detta.

BONUS: Den enda roliga Gustaf-serien någonsin

BONUS 2: Kramer (remix)

Uppdaterat!
BONUS 3: Den “riktiga” Kramer är bekymrad. (Tack Jocke!)

En gång i forntiden, när man fortfarande ansåg tingestar som mobiltelefoner och persondatorer vara främmande, spännande och ofattbara framtidsartiklar (och man förstod att de säkert kunde användas till något också, men man fattade inte riktigt vad), var astronauter något av det häftigaste som fanns.
Kidsen drömde om att få sväva runt jorden i skojiga dykardräkter, man läste om månlandningar med andakt och fantiserade om att äta saker ur tub som man inte trodde fanns. Astronauter såg man upp till, de var moderna superhjältar.

Christer Fuglesang har tagit död på allt detta. Pratar någon nu för tiden om den där svenska rymdmuppen som aldrig lämnat marken mer än till överslafen i den våningssäng han sover i så är det inte med respekt i tonen, utan med ett uppgivet småleende – typ som föräldern till en klumpfot som för tredje gången den här dagen välter vitrinskåpet över sig.

Nu ska i alla fall Fugly upp i rymden (det var väl nån nyrik rysk miljardär eller nån gammal pojkbandsmedlem som avbokade sin resa i sista sekunden och Christer fick platsen för jämviktens skull). Detta har bevakats och uppmärksammats i alla möjliga olika medier, folk uttalar sig om allt från vilka strömlinjeformer stolarna i rymden har till hur man skiter i påse. Och det slår mig att rymdfärder har tappat all sin charm från min barndom. Det är coolare att åka till Borås.

Månadsmagasinet Vi är en på vissa sätt intressant tidskrift. Grundad 1913 och lever, sedan redesignen 2005, inramad i 2000-talets alla typografitrender på en gång och cyan/magenta-färgläggning.

Målgruppen tycks vara den bekväma människan, som vill vara kulturellt intresserad och emotionellt engagerad i sin omvärld – och tycker det är multikulti att äta currykyckling-lunch på den lokala indiern en gång varannan vecka.

Tidningens innanmäte består av allsköns reportage om saker som inte betyder någonting över huvud taget (typ Lisa Nilsson) samt en engagerande text om att det händer hemska saker – fast naturligtvis på andra sidan jorden, behagligt långt borta från vardagsrumssoffan. Och så naturligtvis skojiga korsord och skit.

I det senaste numret handlar det om “unga idealister” och omslaget pryds av en skrattande blöt (varför?) Ayesha.

Vad fan är grejen med Ayesha?

Det verkar som om hon lyckats skriva någonslags avtal med hela mediasverige om stående medverkan i all form av paneldiskussion kring ungt entreprenörsskap eller invandrarfrågor eller kvinnorörelser eller vad fan som helst – grundat på missuppfattningen att hon är en ung, framgångsrik invandrartjej.

Vad fan är grejen?

Här har vi en tjej som från början skulle slå igenom som Sveriges nya rappartjej, trots en utstrålning värre än Remedeehs, vilket föll på att hon lyckades med en skivförsäljning värre än Melinda Wrede (som enligt uppgift sålde ett totalt antal av 67 stycken skivor – varav 30 tjänstgjorde som utfyllnad i en Billyhylla på IKEA sist jag var där). Dock var det roligt att hennes singel, där nån annan tjej sjöng refrängen, var något så ovanligt som en musikvideo med två (2) fula brudar i samtidigt. Synd bara att musiken var kass.

Dessutom har hon samma brottarambitioner som SSU-ordföranden (minns hennes vaktbråk på Berns).

I tidningen Vi uttalar hon sig om vad hon tror sig uppnått om tio år.

– Då har jag nått en stor del av mina personliga mål. Fattigdomen i Afrika är avskaffad. Jag har blivit en stor internationell musiker och vi har löst integrationsproblemen i Sverige.

Alltså, det är jättefina ambitioner. Verkligen. Men ärligt talat, går det inte att lyfta fram någon som hanterar att både prata om och göra skillnad? Att göra bort sig i Studio Pop och veta hur man söker kulturbidrag är väl inte att revolutionera världen?

Anders Jacobsson och Sören Olsson lever!

Anders och Sören skrev en gång i tiden lustiga böcker om Bert och Sune.

Var man lite äldre läste man Bert-böckerna, var man yngre fick man hålla sig till Sune. Bert i den sista boken var lite för gammal för att det skulle vara roligt. Han hade kommit i puberteten och allt vad det innebär med petfylla, tjuvrökning och håriga handflator. Vill minnas att jag plötsligt kände mig rätt smutsig när jag läste den. Förvisso var ju konceptet att man läste Berts dagbok, men för den sakens skulle vill jag inte läsa om Berts för tidiga utlösningar under täcket. Brrr.

Hur som helst lever tydligen Anders och Sören. De skriver manus till och deltar i Nickelodeon Kidz Awards som enligt uppgift skall avslutas med att någon slags kändis blir dränkt i slajm. Detta är en stor ära. Årets programledare år taggad. Carola och Rednex uppträder. Barn äwr idioter.

Själv har jag, som så många andra, en naturlig reflex kopplad till ryggmärgen som gör att jag genast blir en smula orolig när det befinner sig poliser i närheten. Man döljer allt man råkar ha i händerna bakom ryggen, stirrar ner i marken och försöker vara oskyldig till att andas deras luft.
“Fan, nu jävlar sätter de dit mig, de har fjäderbatonger, och jag vet inte ens vad jag har gjort! “…

Jag har alltid sett detta som en mycket sund reaktion och de som har ett instinktivt förtroende till poliser skrämmer mig. Det är omöjligt att tro på våldsmonopolets absoluta ofelbarhet.

Kvinnliga poliser i synnerhet. They give me the creeps. Det är som nynazister, någonstans kan jag förstå att en man kan vara såpass rutten i huvudet att han tycker att det vore kul att ansluta sig till den mest spårlösa ideologin han kan tänka sig – men att som kvinna vara lika dum, det går inte riktigt ihop.

Det spelar ingen roll hur många annonser polisstyrelsen sätter i den här stilen:

“Ey, blatte! Snackar du invandrarsvenska och har handduk på huvudet? Vi behöver desperat streetcred, kom igen snella bli polis då!”

Det är ändå bara en typ av tjejer som blir poliser. Mellanlånga, lite breda (åt kroppsbyggarhållet), friidrottsblonda tjejer med strängrynkor kring munnen.

Anledningen till att både hon och hunden flinar på bilden lär vara att de tillsammans precis har bitchslappat en hel släktmiddag under ett rutinbesök efter ett anonymt samtal från någon som påstod att grannen var kurd.

En snabb vandring genom Stockholms innerstad på väg till jobb eller vad man nu har valt att sysselsätta sig med ger lätt intrycket av att man befinner sig mitt i den industriella revolutionen (som i alla fall enligt min uppfattning gick över för ett par decennier sedan i vår upplysta västvärld). Överallt står maskiner som borrar, sågar, skruvar och lyfter. Nästintill uteslutande styrs de dessutom av lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar.

Jag vet att det är ett uttjatat tema, men jag sållar mig ändå till horden av röster som förstrött undrar huruvida det egentligen kan vara möjligt att det skall behövas en sådan rigorös omstrukturering av Stockholms infrastruktur, att det konstant sker åtminstone tre eller fyra renoveringar per gata?

Det finns två troliga scenarion som orsak till detta frenetiska asfaltsomvälvande:

Antingen så är det en slags arbetsmarknadsmässig åtgärd vilken sätter lätt rundlagda män i färgglada västar och plastkepsar i arbete (och det måste ju ändå vara en ganska gedigen arbetsgrupp i och med deras frekvens). Den sista resten av arbetare som ännu inte ersatts av robotar eller underåriga asiater. Eller, så är asfalt och gatsten helt enkelt katastrofalt dåliga material. Detta verkar vara en någorlunda rimlig förklaring i och med att Odengatan inte ens tål en regnskur längre, utan att vräkas samman och blotta det obehagliga som döljs under Stockholms trottoarer.
Men eftersom Odengatan, som alla andra gator, konstant repareras i alla fall var det bara att flytta ett par orangea staket och sätta igång med upprustningen.

Väcks inte misstanken om att byggnadsarbetet göder sig självt? Att vägar och trottoarer egentligen skulle stå pall ganska bra, men detta konstanta reparerande i själva verket innebär ett sådant slitage att nya reparationer är ofrånkomliga?