Keyser Söze

Spejsat

En gång i forntiden, när man fortfarande ansåg tingestar som mobiltelefoner och persondatorer vara främmande, spännande och ofattbara framtidsartiklar (och man förstod att de säkert kunde användas till något också, men man fattade inte riktigt vad), var astronauter något av det häftigaste som fanns.
Kidsen drömde om att få sväva runt jorden i skojiga dykardräkter, man läste om månlandningar med andakt och fantiserade om att äta saker ur tub som man inte trodde fanns. Astronauter såg man upp till, de var moderna superhjältar.

Christer Fuglesang har tagit död på allt detta. Pratar någon nu för tiden om den där svenska rymdmuppen som aldrig lämnat marken mer än till överslafen i den våningssäng han sover i så är det inte med respekt i tonen, utan med ett uppgivet småleende – typ som föräldern till en klumpfot som för tredje gången den här dagen välter vitrinskåpet över sig.

Nu ska i alla fall Fugly upp i rymden (det var väl nån nyrik rysk miljardär eller nån gammal pojkbandsmedlem som avbokade sin resa i sista sekunden och Christer fick platsen för jämviktens skull). Detta har bevakats och uppmärksammats i alla möjliga olika medier, folk uttalar sig om allt från vilka strömlinjeformer stolarna i rymden har till hur man skiter i påse. Och det slår mig att rymdfärder har tappat all sin charm från min barndom. Det är coolare att åka till Borås.

13 thoughts on “Keyser Söze

  1. Kan nog bero på att man har insett att vi inte kan bygga saker varesig på månen eller på Mars. Dessutom har Pluto slutat vara en planet. Fråga mig inte varför jag drog upp det, men jag tycker väl att Pluto inte förtjänar att glömmas bort än. Om jag fortsätter skriva här kan jag använda denna kommentar som ett bloginlägg till mig själv, mycket trevligt tänkt. Dock orkar jag inte så jag lämnar dig med dessa välvalda ord: Adjöken fröken.

  2. Jag hade faktiskt med en liten paragraf om Plutos numera lågbudgetstatus, men jag tog bort den innan inläggets publicering för jag kände att det inte riktigt hörde ihop med vad jag försökte säga.

  3. nu är det dock endå sagt. själv så tycker jag att rymden faktiskt blev aningen hetare när den internationella rymdstationen hade medieutrymme för att nu ha svalnat igen.

  4. Nejdå, han sover i överslafen. I ett påslakan-set med en massa stjärnor och planeter på. Och drömmer sköna drömmar (totalt asexuella).

  5. Det krävs en jävla framåtanda för att hamna i överslafen, precis som att få framsätet när man ska åka bil. Så hur har HAN fått överslafen?

  6. Han fick den utan konkurrans. Antingen är han ensambarn eller så har hans syskon egna rum.

  7. Med den tröttsamma envisheten måste han vara ensambarn. Undrar om han sitter längst bak eller längst fram på bussen.

    Var kan man hitta mad-tshirten föresen?

  8. Ensambarn sitter alltid längst bak i bussen. enda anlednigen till att sitta längst fram är för att fly från sina syskon.

  9. nyckfull.net: På aNYthing i New York, så vitt jag vet.
    Fast det kan ju betyda att Cali kan ta in den, de har väl aNYthing-prylar…

    Jocke: Vet inte om det är en hållbar teori. Känner ett par ensambarn som minsann prompt sätter sig längst fram i bussen som en annan halt pensionär.

  10. Jag själv är inte ensambarn, men jag sitter också långt fram i bussen. Finns ju ingen anledning att gå längre bak när alla säten känns likadana.

  11. Att sitta längst fram i bussen är som att be ett pancho om en mysig kram. Jag sitter långt bak bara för att vara ballare än grabben som hänger vid barnvagnarna.

  12. Jag sitter alltid längst bak, med pannbandet i pannan, bandyklubban i ena handen, snusen under läppen, elefantölen i andra handen och benen brett isär, och pratar med min granne om att vi verkligen borde åka tillbaks till Cypern med grabbarna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *