Bad boys

Själv har jag, som så många andra, en naturlig reflex kopplad till ryggmärgen som gör att jag genast blir en smula orolig när det befinner sig poliser i närheten. Man döljer allt man råkar ha i händerna bakom ryggen, stirrar ner i marken och försöker vara oskyldig till att andas deras luft.
“Fan, nu jävlar sätter de dit mig, de har fjäderbatonger, och jag vet inte ens vad jag har gjort! “…

Jag har alltid sett detta som en mycket sund reaktion och de som har ett instinktivt förtroende till poliser skrämmer mig. Det är omöjligt att tro på våldsmonopolets absoluta ofelbarhet.

Kvinnliga poliser i synnerhet. They give me the creeps. Det är som nynazister, någonstans kan jag förstå att en man kan vara såpass rutten i huvudet att han tycker att det vore kul att ansluta sig till den mest spårlösa ideologin han kan tänka sig – men att som kvinna vara lika dum, det går inte riktigt ihop.

Det spelar ingen roll hur många annonser polisstyrelsen sätter i den här stilen:

“Ey, blatte! Snackar du invandrarsvenska och har handduk på huvudet? Vi behöver desperat streetcred, kom igen snella bli polis då!”

Det är ändå bara en typ av tjejer som blir poliser. Mellanlånga, lite breda (åt kroppsbyggarhållet), friidrottsblonda tjejer med strängrynkor kring munnen.

Potatisgris

Anledningen till att både hon och hunden flinar på bilden lär vara att de tillsammans precis har bitchslappat en hel släktmiddag under ett rutinbesök efter ett anonymt samtal från någon som påstod att grannen var kurd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *