Author: Simon

Själv är jag ju naturligtvis ett ypperligt välskapt exempel på en skötsam människa, med hög moralisk framtoning, ett ärligt och korrekt bemötande och självklart en, som synes, ytterst ödmjuk personlighet. Tyvärr är jag född som man, vilket innebär att jag än på ett tag inte kommer få nöjet att uttrycka mig med frasen

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag kvinna (ja, naturligtvis man i mitt fall).”

Varför man nu skulle vilja skylta med vilken halva av den mänskliga befolkningen man är del av som främsta egenskap kan kanske tyckas oklar, men det är inte så konstigt. Manligheten, min halva, har ju som de flesta ändå är överrens om haft ett någorlunda ogrundat maktövertag de senaste millennierna. Och då framförallt Den Vita Mannen, som ligger bakom de flesta orättvisor här i världen, från svält till slaveri till hålen i ozon-lagret till foppa-tofflan. Proud member right here, yo. Och att visa att man tillhör den andra sidan, the good guys, verkar ju vara en ganska bra utgångspunkt för mycket. Ändå är det sällan man hör någon säga saker i stil med

“Jag är förvisso politiker, men framförallt är jag mörkhyad.”

Någonstans kom vi (jag är osäker här på om det var vi De Vita Männen, eller vi Den Vita Allmänheten) överrens om att det inte är någon skillnad på folk med olika hudfärger, i alla fall de som kommit sig upp en liten bit på karriärsstegen. Där blir man diskriminerad av Den Vita Mannen av någon annan, oklar och svårare, anledning. Även om man kanske skulle kunna tro att det även här vore en poäng att visa att man tillhör the good guys.

Jag börjar dock tvivla på att vi, medlemmarna i Den Vita Mannen, har så mycket tid kvar här som herrar på täppen. Det verkar nämligen som en alldeles för stor del av oss är totalt jävla dumma i huvudet, vare sig de är stureplansprofiler eller 15-åringar, vilket gör det lite klurigt att styra skutan ordentligt.

Våra unga företrädare för Den Vita Mannen, som ju är vårat ansikte utåt, verkar för tillfället ha fullt upp med att bekräfta de föreställningar som finns om dem – känslokalla svin som är för egocentrerade för att märka vad som sker omkring dem, eller hur deras egen ignorans förstör allt det som ligger framför deras fötter.

För min egen del är det ju ganska tråkigt, men jag tror ändå att ett maktskifte kan vara behövligt. Dels för att jag är precis lika säker på att Den Vita Kvinnan är precis lika maktfullkomlig och förr eller senare kommer agera precis lika korrumperat som Den Vita Mannen gjort tills nu, vilket i slutändan kommer innebära att även den maktordningen kommer rasera och någon annan kommer få ta över. Och dels för att jag faktiskt skulle vilja kunna definiera mig själv som “förvisso nånslags arbetare, men framförallt man!“ utan att det låter som om jag har Tintin-frilla, snusläpp och prenumererar på Slitz.

Nu ska jag slå in en öppen dörr här, så om det är någonting du har problem med, eller förväntar dig något slags djupare analysarbete, så gör jag dig troligtvis besviken.

Ämnesvalet är knappast nyskapande, vinkeln är knappast orginell och relevansen är nog inte särskilt hög den heller. Kort och gott, nyhetsvärdet kan nog konstateras vara stendött.

Anyhoo, det handlar om “Fergie“. Och inte hertiginnan av York, vilket kanske ändå skulle kunna vara ett något överraskande ämnesval, utan allas favoritbyxvätare i Black Eyed Peas (“Fergie kissar på sig” är fortfarande en av de vanligaste google-sökningarna som folk hittar hit på).

Det finns tydligen ett behov av någonslags historieundervisning här – det verkar chockerande nog som om allmänheten inte är tillräckligt utbildade i hur det egentligen gick till när Fergie blev en del av gruppen Black Eyed Peas.

Deras tidigare självklare ledstjärna och frontfigur var ju, vilket även novisen skulle kunna ana, Will.I.Am – en rappare som i sin nutida scenutstyrsel till och med får Andre 3000 att utsrtåla lika mycket hardcore som en statist i en Wu-video från 1996.

Will och de andra mupparna hade startade BEP redan när de gick på dagis (…även om gruppen hette nånting med Tribe från början, och var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med A Tribe Called Quest. Förövrigt kallades ju T.I. för Tip innan han blev signad, men var tvungen att byta namn för att inte konkurrera med ATCQ-medlemmen Q-Tips namn… Hur kommer det sig att just den ryggsäckskonstellationen har ett sådant namnföreträdande? Hur som helst…). Efter ett par år av mediokert framgångsrika singelsläpp (Joints & Jams, Weekends, Request Line) och album, fann de sig plötsligt sittandes hos någon slags boss på Interscope.

“Tja, grabbar. Så här är det va… Jag ska lägga korten på bordet, va.” sade bossen. “Ni säljer förjävla dåligt, va. Enkelt uttryckt, vi vill inte släppa er conscious-gödsel längre. Vi vill släppa hits, va. Fattar ni?”

“Njaää…” sade Apl.Dot.Plutt, Will.I.Am. och indianen tveksamt. “Måste vi bli lika independent som vår image, menar du?”

“Nja, grabbar, vi har liksom tänkt såhär…” fortsatte bossen. “Ni ser ju förjävla lustiga ut, va. Jag menar kolla, ni har en rappare som har skojiga hattar på sig, en indian och en till snubbe som man skulle kunna branda som bush-neger. Fattar ni? Värsta multikulti-grejen!”

“Ok…” trevade de tre musikanterna, osäkra på varthän det här samtalet egentligen barkade.

“Alltså, multikulti säljer ju inte. Det vet vi ju” sade bossen. “Men vi satte oss, vi som bestämmer på det här bygget, va, tillsammans med några imagekonsulter och en A&R. Vi kom på en jävligt skön pryl, va!” (Konstpaus.) “Helt enkelt, vi slänger in en vit tjej i gruppen! Då kommer vi nå varenda liten fjortonåring, tjejerna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, sån där vill jag bli när jag blir stor!’ och grabbarna kan titta på tjejen och tänka ‘Öh, en sån där vill jag sätta på när jag blir stor!’… Hänger ni med?”

“Eh…” svarade Will, medan de andra två satt tysta och funderade. “Vad blir vår roll, menar du?”

“Joru, det ska jag tala om för dig! Ni får ju stå för musiken såklart. Dessutom kan ni få rappa lite och dansa i bakgrunden, värsta grejen! Vi tror stenhårt på det här, ni ger henne musikcred nog att vara artist, och hon ger er lite tits and ass så ni börjar sälja!”

De tre såg på varandra. Skulle de verkligen kunna släppa in en vit böna i gruppen? Bossen, som förstod deras kval, tittade lugnt på dem och sa:

“Såhär är det grabbar. Vi gillar er. Men om ni säger nej åker ni ut på gatan. Säger ni ja, så kommer ni kunna lura hela musikvärlden!”

Så blev trion en kvartett. Och succén väntade, som vi redan vet, runt hörnet – men vägen dit var inte kantad av rosor.

För det första hade skivbolaget precis gjort sig av med alla överblivna tjejer-som-skulle-kunna-sälja-skivor-om-de-får-en-image-av-någon, eftersom de precis lanserat gruppen Pussycat Dolls. Därav gjorde de helt enkelt som så, att de klev ut från kontoret på det stora skivbolaget och ner på gatan utanför. Där plockade de upp första bästa metadon-offer, borstade av henne, skådade henne och sade likt de som hittade tjuren Ferdinand: “Henne skall vi ha!”

När de väl duschat, borstat, skrubbat, skalat, fodrat, torkat, slipat och putsat henne uppdagades nästa problem. Naturligtvis kunde hon inte sjunga. Dessvärre var det så illa att inte ens en autotuner hjälpte. Men eftersom man ändå hittills satsat såpass mycket på att få det här projektet i land, och det snart, så bestämde man sig sonika för att släppa en singel ändå. Eftersom Justin Timberlake redan hade kallats in för att skriva refrängen och melodin till förstasingeln, beslöt man helt enkelt att låta honom sjunga den också.

“Den bögjäveln sjunger ju som en tolvårig flicka,” sade bossen, “så det lär inte vara många som fattar det ändå!” Where is the Love?

Efter det så har det släppts en hel drös enerverande singlar, och det skulle förvåna mig om Fergie sjunger på någon av dem. Inte för att någon bryr sig något särskilt om det, men hur kommer det sig att ingen märker att hon ser ut som om någon byggt hennes ansikte av en gargoyle?

Nu har både 50 Cents och Kanye Wests nya album läckt i snusk-versioner, lagom dryga veckan innan den stora releaseduellen som av någon anledning fascinerar folk världen över. Det kan vara årets mest överdrivna förväntan – ingen av dem kan rappa, Kanye för att han är en producent med hybris och Fiddy för att han har blivit skjuten i munnen.

Vad folk intresserar sig för är ju naturligtvis inte vilken skiva som är bäst – utan vilken som kommer sälja mest. Och, som Master P en gång förklarade för Snoop – The game is to be sold, not to be told – är det ju också det enda rätta.

Båda släpper de sin tredje skiva, Kanye släpper Graduation, vilket väl ska vara någon slags metafor för att han går ut rap-skolan eller nåt. På det hela är det en ganska ljummen skiva, T-Pain dödar som vanligt på Good Life och Jeezy bevisar att hans adlibs är något av det största som hänt hiphopen sen, jag vet inte, Biggie blev skjuten? Men annars är det rätt trist.

Fiddy släpper, som en uppföljare på The Massacre, The Mediocre. Eller som det står på konvolutet, Curtis. Curtis var vad Cam’Ron började kalla 50 för när de hade sandkastning mot varandra, och vad som hänt med Cam’Ron sen dess är det nog ingen som riktigt har någon koll på, men det är uppenbart att Curtis fastnade lite i sitt öknamn. Vilket, i alla fall i min bok, gjorde Cam’Ron till en överraskande vinnare. Skivan Curtis, däremot, är tråkig. 50 framstår mest som en kärlekskrank kille som tar tjejbaciller som försvar. Men de flesta låtarna handlar om att han vill knulla. Mary J Blige gör ett fint inhopp, det är roligt, och Eminem lyckas producera en låt som inte låter som en tråkig låt, det är roligt. Dr Dre misslyckas med att göra ett Timbaland-beat, och bevisar väl mest att han faktiskt är kass nu för tiden (The Game lyckades ju till exempel prestera en hel skiva med bättre Dre-beats trots att Dre inte varit i närheten av mixerbordet). Och, ärligt talat, om man som huvudartist lyckas bli outshinad av Tony Yayo på egen skiva borde man kanske tänka över sin motivation till att göra skivor över huvud taget.

Kanye gör allt han kan för att nå ut till en bredare publik. Hiphopsmurfen är avsatt, och istället böjer han sig ännu djupare för all världens hipsterbloggare (han tog några försiktiga steg även i början av karriären, som att ha LV-ryggsäck och klä sig som folk som spelar golf). Inte nog med mixtapet som släpptes gratis som mp3:or där han tydligen rappar över Kan du vissla Johanna? med nåt svenskt one-hit-wonder-band, han samplar dessutom Daft Punk (en gest som först togs emot som en enorm provokation, men sedan accepterades; Harder, Better, Faster, Stronger är hipstervärldens motsvarighet till Greasemedleyt och när DJ:n till slut lägger på den låten blir alla blöta i byxorna).

Häri ligger Kanyes problem. Han har omfamnat wiggerkulturen från fel håll. Han sträcker ut handen mot dem som faktiskt lyssnar på musiken, och gör sig själv till en av oss. Kanye, your homeboy wigger, liksom. Förutom hans nästan obehagliga dragning till europeiska musiker (vafan, Cold Play? – Ja, jag vet att Jay-Z också fuckade med honom, men han är i min värld pensionerad så det skiter jag i) så exemplifieras det kanske tydligast när han gästspelar i alla wiggers och hipsters favoritserie, Entourage. Det är inte bara så att han dyker upp i en liten cameo, utan han hälsar dessutom på världens kanske enda wigger som också lyckas vara cool – Turtle. Turtle är nämligen så misslyckad att han skiter i det, och det är den attityden alla wiggers (som ju måste vara misslyckade på nåt plan, i och med den längtan det ligger i själva uttrycket) önskar att de hade. Där sitter man, och säger “Va? Hur fan känner Turtle Kanye?” medans man egentligen tänker “Ã…fan, Turtle känner Kanye, då skulle jag ju också kunna känna Kanye… Eller?”. Sen sätter T-Pain igång och sjunger om det goda livet.

Curtis, å andra sidan, omfamnar den andra formen av wiggerkultur – genom att utmåla sig själv som den stora, stygga, svarta mannen. Han behöver bara vara 50 Cent och “the germans will love it!”. Faktum är att han nog har fördelen här – om det är några i den här världen som fortfarande köper cd-skivor, så är det nog tyska wiggers utan självironi.

Sist det debatterades om kultur, alltså den sortens kultur som oftast kostar en liten slant, som troligtvis kräver åtminstone en gymnasieutbildning som inte var direkt yrkesorienterad och som få människor egentligen förstår att de inte förstår, var jag lite sent ute (även om jag har för mig att jag nämnde det hastigt).Då handlade det mest om finkultur versus fulkultur, även om folk gjorde sitt bästa för att undvika det senare ordet.

ODD at Large, det lilla hipstermagasinet för inbördes beundran, lanserade med dunder och brak ordet skarpkultur. Vad det egentigen betydde lyckades väl aldrig riktigt sprida sig, trots ett högtravande manifest och flertalet referenser till begreppet i tidningen. Eftersom det knappt är någon annan än redaktionsmedlemmarna som egentligen läser tidningen är det kanske inte så konstigt heller, men för att summera begreppet kan man väl säga något i stil med:

“Vi känner att vi också vill klassas som intellektuella, trots att vi gillar Mcdonalds, oversize-mode och The Fanny Pack. Och eftersom vi läst Dostojevskij, vilket man kanske kan klassa som fint, så låtsas vi att vår skräpkultur blir mer accepterad om vi döper om den.”

Rädslan för att man, trots 120 universitetspoäng i olika former av onödigt vetande, fortfarande inte förstått vad som får Horace Engdahl att komma för tidigt, måste vara fruktansvärd. (Att Horace ständigt får symbolisera den svårare och kanske mer sofistikerade sidan av kulturen, i egenskap av att offentliggöra finkulturens motsvarighet till Vattenfestivalen varje år – Nobelpriset i litteratur – säger väl ganska mycket…) Att annars gå till såna extremer för att skärma sig från att man faktiskt tycker om någonting som andra, typ bönder och ensamstående mammor, kan förstå, verkar ju aningen drastiskt.

Men debatten som pågår just nu, i fågel-, fisk- och mittemellankulturens Sverige, är den om Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Tydligen har Maja namngivit tidigare chefer, kulturpersonligheter och annat löst folk i inte särskilt smickrande ordalag. Något sådant är naturligtvis bara att applådera, dels för att det är en skön pryl att rucka folks trygghetsuppfattningar, men mest för den omdelbara PR-effekten av det hela. Jag menar, jag har inte läst ett ord men ändå skrivit ett hundratal hittills om spektaklet, bara en sån sak!

Björn Ranelid pekas ut som en person som diskuterar urinvanor, och blir bevisligen så förbannad att han drar ner den v-ringade t-shirten ända ner till naveln. Samtalet i fråga har enligt Expressen handlat om flickor som inte vågar gå på snuskiga skoltoaletter. Detta var ju naturligtvis ett manschauvinistiskt övergrepp (för att män inte får diskutera skolflickor? Jag var inte där, jag vet inte, men jag litar på Maja).

Det finns två saker med den här debatten som inte går ihop.

Dels den öppenbara: diskussionen handlar inte om kultur utan om jämställdhet, även om den som vanligt hamnar i män-är-djur-träsket, och på då sätt förlorar all möjlighet att fånga upp för begreppet tidigare icke frälsta.

Men också den mindre tydliga, och det är försöken till att förklä det hela till nånting som handlar om Kultur. Männen (och kanske ett par kvinnor?) som är bovarna i historien målas ut som Kulturmaffian. Till viss del handlar boken också om camorran (italiensk maffiaförgrening) i Neapel. Att en sån smal och liten grupp människor tillåts hålla ankdamm i såpass stort utrymme är rätt underligt. Framförallt eftersom de allra flesta människor egentligen skiter totalt i om Håkan Jaensson tog nån på personalfesten på tuttarna – man känner ju inte (knappt ens till) killen i fråga. Men det finns någonting enormt kittlande i att kunna relatera till den här lilla lilla gruppen.

För någonstans har vi alla skrivit under att deras defintion av kultur är den som stämmer, även om kultur egentligen betyder “odling” och Kulturmaffian inte styr någonting över huvud taget som egentligen intresserar. Det gör däremot den riktiga maffian, det är därför man betalar 150 kronor för inträde när man går ut och rullar hatt, och det är därför ett ställe som Grabbarnas fortfarande kan stå kvar.