Det fina i kråksången

Efter en eller två timmars lyssnande på lite modern R&B skönjs en tydlig trend: Sjung som om du kräks.

Det hela började nog med att Beyonce bestämde sig för att göra solokarriär. Denna idé tydliggjordes på en MTV-gala, även om den varit känd sedan tidigare var det här målsättningarna presenterades. Det var viktigt för den före detta frontfiguren i ödesbarnet att visa att hon var en Entertainer av rang. Därför tog hon i med allt hon hade, flög, sjöng, dansade och flämtade för allt vad hon var värd. Det såg fruktansvärt jobbigt ut. Men det måste ha fungerat.

För sedan dess har det fortsatt, och när det inte handlar om uppträdanden så handlar det om singlar där Beyonce åtminstone tre gånger i låten mer skriker än sjunger, liksom för att visa att hon gör allt för att underhålla dig som lyssnare. Och, visst, den typen av tarmvridarsång fungerar väl ibland, den gör det skapligt i Beyonces fall och något bättre i Christina Aguileras fall – desto kraftfullare röstomfång ju mer naturligt låter dessa vansinnesutbrott. Frågan är bara varför mindre volymutrustade sångerskor känner sig tvugna att ta efter?

Rihanna (eller Pon Di Forehead som hon kallas i folkmun) är en ny R&B-talang som verkar stöpt efter samma form som alla nya upptäckter i genren: Liten, smal, har något lätt efterblivet över sig i utseendet och kan knappt sjunga.

Hennes senaste hitlåt, “Unfaithfull”, sjunger hon med en inlevelse som om producenten satt sig bredvid henne i båset, tagit ett fast grepp om huden i midjan och vridit om hårt, tills hon sjungit klart låten.

“I don’t wanna do this anymore…” sjunger Rihanna. Nej, tror fan det.