Det talas mycket om humor just nu. Och om vad som är, respektive inte är, roligt.
På SVT diskuteras Alex Schulmans ölhällande över Niclas Strömstedt i ett underligt avsnitt av Debatt som varvar Viggo Kravatt Cavlings nasala påhejanden och Björn Ranelids orangea ansikte skorrandes haranger om “en Shakespear” och “en Chaplin”. Det rådde så att säga en allmän förfäran över den mänskliga humorns påstådda förfall. Förutom några rödkindade 16-åringar med oklara avsikter så var de flesta ganska överrens i stort, även om man i programformatet naturligtvis måste leverera sina medhåll genom att skrika det i munnen på varandra. Man gormar och gastar, dagens ungdom, hasse-och-tage, kulturdevalvering, semi-kändisar, någon av Birro-bröderna (Sveriges motsvarighet till Baldwin-bröderna: Man vet inte riktigt hur många de är, vad de gör, eller vem av dem som egentligen är mest känd) känner sig mobbad men ändå inte och på goa-gubbar-göteborska förklarar för Alex Schulman att jag-tog-inte-illa-upp-men-jag-skulle-kunnat. Janne Josefsson framstår som distansierad och avvaktande i jämförelse.
Hittills i texten (som ju, vad det verkar, handlar om humor) har jag nämnt ett antal personer. Alex Schulman, Niclas Strömstedt, Viggo Kravatt Cavling, Björn Ranelid, Broder Birro och Janne Josefsson. Vad de har gemensamt, förutom att ingen av dem (möjligtvis undantaget Niclas) är särskilt rolig, är att de är män. Och det där med män och humor, det hänger ju tydligen ihop. Så vi hoppar raskt till nästa paragraf:
På en annan underlig debattavkrok i mediesverige, Newsmill, skriver unga komikern Nour El-Refai om det här problemet att råka vara född in i subkulturen Kvinna. Som vanligt, när någon skriver något ganska halvvettigt om att Sverige, jämställdhetens förkämpsland till trots, kanske inte är riktigt framme än, så fylls kommentarerna snabbt upp av bittra män som är uppretade på Lilla Fröken, feminister är ett skällsord, ni-får-ju-faktiskt-rösta, och så vidare. Det har numera blivit såpass självklart att en av dessa bittra män lite von oben kan förutspå att det längre ner bland kommentarerna garanterat kommer vara någon som påpekar detta.
Och att det på något sätt skulle bevisa feminismens förutsägbarhet, inte hans egen. Nu kan jag kanske missa någonslags postironiironi här, men jag tvekar att så skulle vara fallet.
Själv har jag aldrig tidigare sett Nour uppträda, varesig som stand-up-komiker (vilket hon visserligen inte är) eller på TV. Men en youtube-titt visar att hon verkar vara en rätt kul typ. Vilket ju naturligtvis är en fördel, men absolut inget krav, om man vill kunna försörja sig som komiker. Eller vad säger du, Özz Nûjen?
Naturligtvis börjar folk oja sig och säga att Babben Larsson, hon får minsann mediautrymme, och jag minns minsann att Ulla Skoog uppträdde på Släng-Dig-I-Brunnen, och Annika Lantz lyckades ju prata sig från radio till tv till radio-i-tv, och jag kan säkert nämna en, två, till kvinnliga komiker! Alltså måste det finnas massor. Fast de flesta syns inte för de är inte så roliga.
Det här med att humorn skulle sitta i testiklarna, annat än metaforiskt, har alltid varit en underlig syn på det hela. Biologistiska resonemang som att kvinnor skulle tända på män med humor, känns så väldigt förvirrande. Om man nu tror på att det mesta går att förklara med primalinstinkter – att män och kvinnor attraheras av varandras samlar- respektive jägaregenskaper, så undrar jag när stenåldersmännen någonsin skämtat ihjäl ett vildsvin till middag? Och de kvinnor jag har tänt på i mitt liv har ofta varit ganska humoristiska, är det min kvinnliga sida jag kommer i kontakt med då?
Leave a Reply