Kina är ett stort land ett digitalt stenkast österut. Det är sällan man pratar om det, landet Kina, men ibland så viskas det i en korridor i förbifarten, ett menande ögonkast slängs över rummet eller en gemensam nick bekräftar att Kina, det är minsann inte min grej.
Vanligtvis går vi omkring i vårat gemensamma alldagligt västerländska töcken och upplever en världsbild ungefär som denna:
Men ibland så dyker det faktiskt upp olika uttryck för svängningar som lyckas ta sig igenom det vanliga bruset av bantningschocker och lägenhetsvisningar. Just nu pågår det en så kallad debatt om huruvida Sverige (som land) skall bojkotta de Olympiska Spelen i Kina (som händelse).
Folk är så upprörda, så upprörda, över att Kina skall få tillåtas vara värd för detta internationella sportsevenemang. Det finns tydligen gränser för var man vill se steroidpumpade försöksdjur till atleter springa sig matta runt runt i cirkel – och Kineserna har hamnat på fel sida av den dragningen.
Det kan ju knappast bero på att de fortfarande praktiserar dödsstraffet, för i så fall skulle ju även OS i Atlanta mötts av göteborgsstenar och dylika protester, amerikanskt och allt som det är. Det kan ju inte heller bero på att de bara har ett parti – i alla fall inte från svensk sida eftersom vi bara har socialdemokrater här (även om de låtsas som om det faktiskt är en massa olika partier vi röstar på). Det kan för bövelen inte vara någonslags moralisk dilemma om arbetssituationer på landets fabriker – vi behöver ju denim att klämma ner våra Cheap Monday-rövar i. Nej, fascinerande nog är det den så kallade Tibetfrågan som är det absolut största hindret för att denna idrottsliga högtid skall få äga rum på orten.
Tibetfrågan, undrar nu obildade läsare, vad är det för någe?
Jo, Tibet är ett historiskt område i sydvästra Kina. Där tror man på reinkarnation och att ett folk skall ledas av en Dalai Lama, som är en reinkarnerad variant av en upplyst buddhistmunk från för jättelänge sedan. Den första Dalai Lama hittades nångång på trettonhundratalet, och sedan dess har det rullat på. Den senaste och nu aktiva Dalai Lama snubblade man på 1935, då två bast gammal. Sedan 15 års ålder har han styrt och ställt över tibetanerna.
Man skulle kanske tycka att det verkar lite riskabelt att utse framtida regeringschefer lite på random när de är två år gamla, framförallt eftersom det dessutom är en titel for life. Men eftersom mer eller mindre alla i Tibet är munkar (hur de får fram fler tibetaner när alla är kåpklädda män i celibat övergår mitt förstånd) tar man väl för givet att de också är mesproppar och alltså inte kommer göra några värre försök till revolutioner, kupper eller annat maktfullkomligt.
Nu ville hur som helst denne Dalai Lama inte sitta helt stilla och ta det lugnt. I någonslags tjugofemårskris försöker han göra Tibet självständigt. Detta misslyckas dock, möjligtvis på grund av att det bor en miljard människor i Kina vilket gör de flesta uppror och attacker underbemannade. Sedan 1959 styr Dalai Lama sitt folk av munkar i exil.
Vad gör han då av sin tid, undrar ni? Dalai Lama är ju inte den som är tappad bakom en vagn direkt – han snappar såklart upp de stressade västerländska människornas fascination vid den mytiska orienten, och semireligionen Buddhism i synnerhet. Den passar ju nämligen det halvsekulära samhället som hand i handske – det är nästan mer rumsrent att säga att man tror på Buddhismen än att säga “Nja, jag tror inte på Gud… Men jag tror på nånting!” – och Dalai Lama börjar därför resa omkring som en annan Babben Larsson och föreläsa om det viktiga att tycka om sig själv, äta nyttigt och världsfred.
Ganska snabbt så får han en hel drös namnkunniga groupies. Alla från Red Hot Chili Peppers till Björk till Beastie Boys vill ligga med honom, och hans budskap om ett fritt Tibet lovsjungs i stödkonsert efter stödkonsert.
Nu vill jag på inget sätt välja sida i den här debatten, men ärligt talat – om man ska hålla på att kasta stenar på stackars fackelbärare, borde man inte åtminstone ha lite bättre stöd under fötterna än en 75-årig kille klädd i gardin med Richard Gere som förste förespråkare och som predikar fred och vänlighet men ändå inte kan få ett gäng tibetanska munkar att låta bli att slåss?
Leave a Reply